Kommentarer till "Closure". Stället dit sista hoppet skickas att dö.

Av: Micke

Micke — Sat, 29 Nov 2008 10:34:30 +0000

@Sophia: tack. Det är det bästa avslut jag någonsin gjort.
@Kim: jag hoppas att det blev något slags avslut till slut.
@Mo: tack! Jag är glad att du tog dig tid att skriva den kommentaren, det är stort för mig när jag lyckas beröra andra med det jag skriver.

Av: Mo

Mo — Mon, 24 Nov 2008 16:42:40 +0000

Är här för första gången och gillar allt, men just detta inlägg träffade mig som om du hade krupit in i min hjärna för två år sen och hämtat allt innehåll. Fast sedan gjort något bra jävla mycket häftigare av det: formulerat det och delgivit den det berör. Önskar jag hade gjort så.

Av: Kim M

Kim M — Sat, 01 Nov 2008 06:33:36 +0000

Mycket fint.
Jag är där själv.
Utan avslut, med en massa frågetecken.

Av: Sophia

Sophia — Fri, 31 Oct 2008 13:57:52 +0000

Djupt imponerande.

Starkt och modigt.

Av: Micke

Micke — Thu, 30 Oct 2008 22:17:08 +0000

@Daniel: jag funderade länge på om jag skulle posta det. Jag ville vara säker på att han hunnit få det fysiska brevet hemlevererat, ifall han skulle råka läsa min blogg (vilket jag inte tror att han gör). Men jag inser att träningen i att uppvisa andra känslospektran behöver drivas på alla plan, även i min blogg. Och det här känns sjukt naket, precis som du skriver, och det är för att det är så uppenbart att jag är sårbar. Det som fick mig att bestämma mig är rådet från en vän som jag ska använda i alla situationer där jag dömer mig själv: “Vad skulle du tycka om din bästa kompis gjorde den grejen?”. För mig är det fint med sårbarhet (well, i lagom mängd). Och det här är träning i att faktiskt visa det utåt, vilket jag varit ganska dålig på tidigare.

Av: Daniel

Daniel — Thu, 30 Oct 2008 20:59:41 +0000

Jag rodnar över att läsa det här. All min känsla för andras privatliv och dess helgd väller upp och vill få mig att vända bort blicken, att inte se din nakenhet, att tvinga på dig ett skynke som förtar udden av din blygd och denna genomborrande intimitet, men ändå tvingar jag mig själv vidare för att du har lagt upp detta och jag vet att du vill att detta ska bli läst, för att det är så okonstlat äkta även i sina metaforer.

Du är så modig och stark som gett dig ut på detta stråk. Tack för att jag får följa med en bit. Finge man ge något litet stöd i gengäld, bleve det tacksamt skänkt.