En av de personer som kritiserat pedofil.se och polisanmält den (för vad, kan man undra) är Anna-Karin Granberg som har bloggen http://akgranberg.blogspot.com/. På sin hemsida skriver hon till exempel:

“Jag har hört flera kvinnor i min egen ålder och äldre säga att det är ingen vits att försöka hitta på något för flator på RFSL därför att det då bara kommer tonårstjejer. Som om de vore farliga nästan! Men jag vägrar fanimig att låta mig grupperas efter ålder, vi har ju allt att lära av de unga, vi kan inspireras av deras energi, livsaptit, nyfikenhet, de vet så mycket om nuet som vi inte vet […]”

vilket ju i princip är samma som de hemska pedofilerna och vi lika hemska hebefiler brukar säga. Jag tycker om att umgås med unga kvinnor, eftersom jag håller med om att vi har mycket att lära av dem. Men när jag skriver det så är jag äcklig, hemsk, vidrig och får kommentarer som “dö din pedofil” på min blogg. A-K verkar klara sig undan sådant, verkar det som.

Dessutom har hon på sin hemsida lagt upp hundratals och åter hundratals bilder som objektifierar kvinnor — bilder som i de allra flesta fall är upphovsrättsskyddade. Till exempel har hon flera bilder från filmen “Caligula” — och det var just filmbilder som pedofil.se blev anmält för, inte för texternas skull. Även här verkar hon klara sig.

Jag ser konstigt nog ingen mediastorm över att en medelålders, feministisk, lesbisk, kristen queerkvinna skriver om hur hon tycker om att umgås med unga tonåringar, eller över att hon stjäl bilder från filmer.

Var är nästa Motherwitch? Fatherwarlock, kanske? Var är mediastormen, bloggosfärens vrede? Var?

Senaste veckan har det varit väldiga diskussioner om en pedofilsida eller två, som man lyckades stänga ner. Som jag misstänkte, kom den upp lika snabbt igen. Dock har den en annan utformning nu och jag kan ‘köpa’ att de vill debattera …

Jag kan inte säga att du har helt fel. Jag behöver låta den karamellen marinera lite, och jag tackar för feedbacken och ett välformulerat inlägg. Det är en fröjd att få feedback när den är så välartikulerad, även om jag inte direkt kan svara hur mycket jag kommer ta med mig.

(Och till alla andra som läser dessa kommentarer så handlar det alltså om pedofil.se-debatten. I fallet Lotta Holmström anser jag det fortfarande vara skadligt för såväl trovärdigheten som den respekt man åtnjuter när man applåderar censur och undviker debatt.)

För mig har de blivit lika tomma som andra slagordsliknande paroller som låter fina oavsett vem eller vilka man använder dem för (eller för all del emot): “frihet!” (jaha, för vem/vilka? från vad? när då? förutsatt att motsvarande ansvar att vad då tas? av vilka? i beaktande av konsekvenserna vilka då?).

Det är, erfar jag, ett sätt att slippa ta in diskussionspartnerns skäl för att tycka och tänka som h*n gör. Mycket lättare att dräpa till med “jaha, då är du mot yttrandefrihet och alltså för censur”. I mina ögon är det den ultimata inskränktheten i öppenhetens förklädnad. För vilka krav ställer yttrandefriheten på den som vill åtnjuta den? Något slags tanke eller ansvar gentemot dem man yttrar sig om eller tar sig rätten att skildra? Är inte det i sig början av diskussionen istället för den snöpliga slutpunkten?

När det gäller den aktuella debatten (och nu menar jag pedofilsite-debatten och inte ditt meningsutbyte med Holmström) tycker jag mig urskilja två riktningar där den ena försöker hävda icke-utövande pedofilers rätt att uttrycka sin sexualitet och den andra som hävdar det bristande ansvaret mot både utövande och ickeutövande pedofilers tänkta eller reella målgrupp, en målgrupp som själva får det svårt att hävda sin upplevelse och som i laglig mening inte ska vara någon målgrupp öht.

Det blir så fattigt, tycker jag, att låta det hela handla om “yttrandefrihet” kontra “censur” som begrepp som inte behöver definieras vidare, och att hitta dem på site efter site, i dialog med hobbypeddon såväl som med etablerade journalister.

Som du ser förklarar jag vad det är jag personligen tröttnar på. Jag förstår ju att du är av en helt annan uppfattning och jag är inte så jätteintresserad av att försöka få dig att ändra ståndpunkt, din är säkert välförankrad i ditt medvetande liksom min är det i mitt. Tycker däremot att man som nätskribent kan vara betjänt av lite feedback på sin argumentation ibland och nu har du fått min alldeles subjektiva syn på saken. Tack för platsen i ditt kommentarsfält.

HJ: Jag är inte riktigt med på om det där var kritik eller beröm, så jag tar det som det senare. Tack!

Jag finner det så mycket intressantare att ta del av folks inställning om jag slipper de generaliserade slagord jag upplever att “yttrandefrihet” och “censur” har blivit i svensk mediedebatt. Roligt nog tycks jag vara allt annat än ensam om det :-)