I morse hände något konstigt.
Jag gick hemifrån sådär speedad som man kan vara morgonen efter en dålig natts sömn och en fullspäckad dag framför sig.
På tunnelbanan till jobbet reflekterar Svetlana, en av huvudpersonerna i boken jag läser, hur en av hennes kolleger åldrats. Det slår henne väldigt plötsligt. Tidigare har hon mest tänkt på att tiden för henne går mycket långsammare för dem än för alla på jorden, då de färdas nästan i ljusets hastighet. Precis när jag läst det kliver jag av på Gärdets tunnelbanestation. Jag tänker återigen på hur grå och trist den bruna färgen på stationen känns, och får som vanligt bunker-feeling.
Utanför Pressbyrån får jag syn på en bild på Anders Lundin på någon av kvällstidningarnas bilagor. Jag tänker på hur gammal han ser ut, och förstår förvåningen Svetlana känt i boken bara någon minut tidigare.
I den långa gången ut mot Tegeluddsvägen drabbas jag av en kvävande känsla. Jag fyller 30 i år. Jag är dödlig. Livet har ett slut, och just då kändes det som om slutet närmade sig så snabbt att det skulle hinna ikapp mig innan jag hunnit ut ur tunneln. En del av mig reflekterade roat över att det var otippat att drabbas av trettioårskris på grund av Anders Lundin och en bok, medan största delen paralyserat av skräck stirrade på det här monstret som plötsligt hoppat ut ur ångestgarderoben.
När jag kom ut i solskenet försvann känslan lika fort som den dykt upp. Kompakt-kris. Very 2007, ne?
Andra bloggar om: 30-årskris, ångestgarderoben
