Jag överlevde tågolyckan baksmällan. Jag mådde oförskämt bra igår kväll, med tanke på hur många tequilashots, gin & tonics och bacardi fizz-drinkar som anfallit mig under natten.
Jag och Wille hade varsitt uppdrag: hångel. Jag lekte matchmaker och upptäckte att man, rent hypotetiskt, kan göra bort sig rejält om man tar fel på person:
Säg att man dricker väldigt mycket kvällen innan och inte riktigt kommer ihåg alla man blivit presenterad för. Säg att man försöker se till att ens kompis sms:ar och träffar det snygga ragget från krogen. Ponera sen att man själv och kompisen står utanför Sidetrack-tältet och kompisen får ett sms från ragget, varpå man snor telefonen och sms:ar tillbaka “Kom till Sidetrack-tältet, vet jag!”. Sen tvingar man kompisen att stanna kvar där, och vänta in ragget. Tiden går, och rätt som det är så står där någon man känner igen och pratar med en fjärde person. Denna någon är rätt snygg och när han ser en, kommer han direkt fram och sträcker ut handen. Eftersom man tror att det här är kompisens ragg från igår så hälsar man knappt utan pekar på kompisen och säger “Men det är honom du ska hälsa på”. Det uppstår en pinsamt, tyst ögonblick efter att kompisen och främlingen hälsat på varandra och ingen av dem fattar något. Eller känner igen varandra. Det blir ännu pinsammare när man inser att det här är en kompis till en bekant som man blev presenterad för i parken igår.
Sånt kan bli väldigt jobbigt har jag hört. Tur att jag inte råkade ut för det. Och tur att kompisens ragg dök upp så småningom och det hela blev väldigt lyckat till slut.
Jag lyckades också med mitt Uppdrag: Hångel. Resultat: Hotellfrukost. Göteborgare är sanslöst bra på att hångla. Alla en jag hittills hånglat med.
Förresten, kan någon förklara grejen med Wig Stockholm för mig? Jag inser storheten i till exempel Tollie & Dolores och Diamond Dogs, som bägge har en tanke, ett manus och ett bra genomförande. Jag kan också se poängen med drag kings, om inte annat så är det intressant att se hur de överdriver manlighet på samma sätt som dragqueens överdriver kvinnlighet. Men att mima till Madonna är väl något som bättre passar en 12-åring framför hallspegeln än en 35-åring på stora scen?
Det mesta under Wig Stockholm var ju till och med sämre än öppningsanförandet under schlagerkvällen, där kvinnan som sjöng såg ut som om hon planerat att gå till Playstation-tältet och spela SingStar och halkat upp på stora scen istället.
Andra bloggar om: stockholm pride, hångel, vardagsliv
