Tre dagar i Sitges - en fransk feelgoodföljetång, pt 1

Posted on Jul 23, 2009 in i mina skor

Jag äls­kar när livet regis­se­rar sig självt. På den här resan har livet regis­se­rat en fransk roman­tisk feel­good­film som slår de jag har sett i verk­lig­he­ten. Ingen film är kom­plett utan ett sound­track, så tryck på play innan du bör­jar läsa.

I huvud­rol­lerna: jag och Arnaud (och ja, han är pre­cis så vac­ker som på bil­derna)
Övriga rol­ler:
Pascal (Arnauds halv­bror),
Thomas, David och Patrik (mina vänner).

Scen 1: Frukosten. Scenario: en tis­dags­mor­gon i juli på eta­get med fru­kost­plat­sen på ett char­migt litet hotell med 25 rum, belä­get vid Medelhavets strand.

Min vana tro­gen under den här galna vec­kan gick jag upp några minu­ter före tio och klev i prin­cip raka vägen ur sängen ner till fru­kosten. Det enda jag tog mig tid för var att dra på mig shorts, t-shirt och blaska ansik­tet med kallt vat­ten. Hotellet vi bor på är litet, med föga mer än en kon­ti­nental­fru­kost vid tolv bord som är små även med span­jo­rers mått mätt. Jag räk­nade med att vara ensam där. Det var säl­lan många män­ni­skor vid fru­kosten, och mina vän­ner låg med största san­no­lik­het fort­fa­rande och sov. Jag hade läm­nat Sitgesnatten i deras hän­der och gått hem tidigt (även det med spanska mått mätt) kväl­len innan — mer exakt vid 02.08.

När jag kom­mer upp på eta­get där fru­kosten ser­ve­ras hål­ler fru­kostvär­din­nan på att ställa i ord­ning, men det är inte henne jag ser; Jag ser vackra man­nen som sit­ter vid ett bord och inten­sivt foku­se­rar på sin fru­kost. Krulligt hår, lite skägg­stubb och mörk­gröna ögon; Jag gis­sar att han är span­jor. Sen ser jag att han ser ut att vara lång, bor­det han sit­ter vid ser ut att vara gjort för ett barn; Kanske inte span­jor trots allt, då. Frukostvärdinnan häl­sar “¡Hola!”, varpå han väl­digt has­tigt tit­tar upp och säger det­samma på, såvitt jag kan bedöma, myc­ket bra spanska. Jag häl­sar med “Good mor­ning”, ploc­kar min fru­kost och sät­ter mig vid ett bord snett mitt emot honom. Jag för­sö­ker få något slags kon­takt, men får ingen lön för mödan. Det enda han ver­kar se är sin fru­kost. Det är för tidigt, och minst tre kop­par kaffe fat­tas innan jag skall kunna tänka på att inleda en casual kon­ver­sa­tion med någon som kanske inte ens är bra på engelska.

En kort stund senare går han, och jag tän­ker “Jag ver­kar vara hung­rig igen” följt av “oh well, vad är en bal på slot­tet?” — men hey, det här är Sitges och det är fullt med näs­tan lika snygga män, och ikväll inne­hål­ler pla­nerna beach­party med skum. Jag avslu­tar min fru­kost och går upp på rum­met för att göra mig redo för en dag på stran­den. När jag bör­jar smörja in mig med solkräm har jag redan glömt bort den mys­tiska främlingen.

Forsättning i del 2: Intermezzo

Andras blog­gin­lägg om , , , , ,