Previously on Åsiktstorped (del 1, del 2, del 3): Under resan i Sitges ser jag en snygg främling på mitt hotell. Några om och men senare pratar jag med honom på ett strandparty och vi utbyter rumsnummer och löfte om att ses.
Tryck på play för soundtrack till del 4:
Del 4: Crescendo Scenario: Sitges, en charmig och gaytät badort utanför Barcelona en onsdagmorgon i juli.
[Scen 1: Lobbyn på Hotel Celimar, ett charmigt hotell av äldre snitt med sju rum per våning i tre våningar]
Klockan var efter ett. Jag hade hunnit äta frukost, slänga ett öga på mina sociala nätverk och få en recap av kvällen innan från de andra i gänget. En barfota promenad i två kilometer tack vare ett par borttappade skor och en ofrivillig med-huvudet-före-dykning ner i skummet — som tur var utan skador på annat än stoltheten — var bara två av grejerna, men resten av historierna tillhör någon annan. I min historia började jag känna småpanik. Jag var inte säker på sista siffran i rumsnumret som Arnaud bodde i. I mitt visuella minne hade jag markerat rummet som “till höger om trappan”, men där låg tre rum. Var det rum 205, 206 eller 207 de bodde i?
Det fanns inte tid att vänta ut det. Dagen därpå skulle Arnaud och Pascal åka vidare till Madrid innan de återvände hem till Paris. Jag fick en idé och frågade i receptionen, och tre minuter senare knackade jag på rum 205.
Jag hörde hur någon rörde sig i rummet, strax därefter öppnade Arnaud. Han såg nyvaken ut när han gnuggade ansiktet med ena handen samtidigt som han klev ut i korridoren och drog igen dörren. Jag såg att Pascal fortfarande låg och sov i rummet. Arnauds röst sprack lite sömndrucket när han leende sa “Hi Michael”.
“Hey! Sorry. I didn’t mean to wake you. I thought you’d have the ‘don’t disturb’ sign if you were sleeping.“
“We don’t have one. Don’t worry. Are you going to the beach?“
“Yeah, I’m on my way just now. I just wanted to ask you out. How about dinner tonight?“
“I’ll check our plans with my brother when he wakes and tell you at the beach, okay?“
“Allright. See you later!”
Jag funderade lite på hur vi skulle hitta varandra på stranden. Gaystranden har hundratals människor under likadana hyrparasoll på likadana hyrbäddar, och det är inte helt lätt att hitta folk där. Det enda jag kunde göra var att lita på att livet skulle fortsätta regissera sig.
[Scen 2: Bassa Rodona, den mest centrala av gaystränderna i Sitges.]
Det var bara någon vecka före semestern som jag senast sa “Jag har inte tålamod att ligga still och sola. Jag orkar max en kvart och sen måste jag göra något.” Jag kände mig själv sämre än jag trodde, för det här var femte dagen jag låg på en solstol och söp in värmen och havsbruset. Jag var till och med för lat för att läsa, jag hade knappt hunnit hundra sidor i min semesterbok.
En sak jag fortfarande höll på att lära mig var badandet. Det var dags att träna lite på det.
“Jag drar ner och badar en sväng”, sa jag till David och Thomas. Sanden var mycket varm, och jag halvsprang ner till vattnet. Efter att jag doppat mig knackade någon mig på axeln. Jag vände mig om och såg en leende Arnaud i sina röda American Apparel-shorts.
“Hi“
“Hello“
“Are you enjoying yourself?“
“Yeah. I’m still getting used to this.”
Det fanns ett trevande i samtalet, men inte på det där pinsamma sättet. Vi såg på varandra och log. Han flöt runt i vågorna, och vi pratade lite till. Han hade ännu inte hunnit stämma av kvällens planer med sin bror. Vi kom överens om att ses lite senare.
“Where on the beach are you?” frågade han. Jag pekade mot kanten, där vi satt. Han svarade “We’re in the middle, just by the water”.
[Scen 3: samma strand, senare samma eftermiddag]
De tre isglassarna var så kalla att min vänsterhand brände när jag gick på stranden och sökte efter en skymt av röda shorts och gröna ögon. Jag gick två varv fram och tillbaka längs med vattenlinjen innan jag till slut kapitulerade inför tanken att Arnaud och Pascal gått på lunch. Förmodligen låg de på några av de tomma handdukarna som låg på stranden. Längre bort var det stor uppståndelse. Två ambulanssjukvårdare skyndade förbi mig mot folkmassan som samlats längre bort på stranden. Jag undrade vad som hänt, och tänkte att min närvaro där inte skulle förbättra situationen på något sätt. Jag gick tillbaka till David och Thomas och vi åt upp glassarna jag tänkt ge till Arnaud och Pascal.
[Scen 4: samma strand, ytterligare en stund senare]
Jag togen tur till för att se om jag hittade Arnaud. Den här gången var det bingo. Han och Pascal låg nära vattenlinjen. Det var Pascal som först la märke till mig när jag kom gående mot dem. Han knuffade till Arnaud, som satte sig upp och log när han såg mig. Han flyttade sig lite och tecknade åt mig att sätta mig bredvid honom på hans handduk.
Vi pratade alla tre en stund, innan Pascal försvann ner för att ta ett dopp. Jag och Arnaud låg nära varandra och pratade. “Me and my brother are going to have dinner tonight, but he’s taking a nap at 7, and then we will have two hours together”. “It’s perfect,” svarade jag och vilade min hans bara axel. Hans solvarma hud var sträv av saltet från havet. Han la sig lite närmare, och la en hand på mitt ben. Det var elektriskt. Vi pratade inte längre, vi väntade på ögonblicket.
Det infann sig strax.
Han smakade av salt och cigarettrök, men till skillnad från hans saltsträva hud var hans läppar lena, mjuka, följsamma. Vågorna dränkte det mesta av ljudet omkring oss, och vi försvann in i varandra.
När vi kom tillbaka låg Pascal och solade bredvid oss. Bandet mellan de två bröderna var starkt, och det var tydligt att det här var deras tid tillsammans. Jag ville inte inkräkta och sa “I’ll be back at seven”, kysste Arnaud en sista gång och sprang ner i vattnet för att kyla av mig.
[Scen 4: Mitt hotellrum på Hotel Celimar, 21.40 på onsdagkvällen]
Jag tittade på hans siluett i balkongdörren där han stod och rökte en cigarrett. Han tittade på mig med ett leende och blinkade mot mig. Det var en av sakerna som fascinerade mig: hur han likt kvicksilver kunde växla mellan att vara nyfiken och reflekterande till att vara en retsam liten buspojke. Också sexet hade på en bråkdels sekund växlat från stilla ömhet till hungrig passion och sen tillbaka igen.
Jag hällde upp två glas till från vinflaskan på byrån. Det var fortfarande kallt och fräscht. Vi hade knappt hunnit få i oss det första glaset innan vi inte längre kunde vänta. Den här gången hade saltsmaken från hans hud varit borta, istället fanns där en antydan av sötma. Jag vet inte om det var spontantiteten i allt från första mötet och framåt som gjorde det så perfekt, eller om det var att vi visste att vår tid tillsammans var begränsad. Något gjorde att där fanns en sällsynt intimitet.
“Did you have a nightmare when you were sleeping?” frågade jag och förklarade; När vi legat och sovit hade jag vaknat till av att han oroligt vänt sig och lagt sig på rygg. Han hade inte jämrat sig eller muttrat, men hans andning hade varit snabb och ytlig, som om han sprungit. Jag hade lagt armen om honom och somnat om.
“Oh, sorry” sa han. Jag var osäker på vad han bad om ursäkt för, men istället för att fråga gick jag fram till honom och kysste honom igen.
Klockan 22 hade vi bägge stämt träff på varsitt håll. Han med sin bror, jag med mina vänner. De tre timmar vi fått tillsammans var nästan slut. Vi fyllde de sista minuterna med mer hångel, drack upp det sista vinet och utanför min dörr kysstes vi en sista gång. När vi gick ut i den varma Sitgesnatten tänkte jag att det var udda att där inte fanns någon sorg för at det var över. Där fanns bara en glädje över att det hade hänt. Och en känsla av förväntan och nya möjligheter runt hörnet, för livet skulle alltid fortsätta att regissera sig självt.
Andras blogginlägg om sitges, flirtar, singelliv, dejting, sommarflirt, sommarförälskelse, gayliv
