Klockan är tjugo i sju och solen håller på att gå upp över Studio City, där mitt hotell ligger. Jag har varit vaken sen halv fem och suttit och jobbat. Jag är i Los Angeles, och snart ska jag och the GPS Lady ge oss iväg till första mötet. Men först måste jag berätta om en upplevelse från igår.
När vi lyfte från Heathrow mot Los Angeles var solen på god väg ner. Vi flög i gränslandet mellan solnedgång och skymning. Det var som om natten jagade planet, som i sin tur jagade solen. Efter Grönland verkade det som om mörket skulle vinna, men just då vände vi söderut och det blev ljusare. Ett tag. Sen slukade natten oss.
Det var tur. Att befinna sig 10 kilometer över Las Vegas nattetid är en upplevelse. Mitt i en becksvart öken ligger en ö av blinkande ljus. Det var inte svårt att urskilja the Strip, och blinkandet från neonskyltarna syntes hela vägen upp. Jag kunde till och med identifiera ett av hotellen. Det var surrealistiskt.
Över Los Angeles kom mer surrealism. Stadsplaneringen här i USA är rätvinklig, och uppifrån ger allt ett ganska fyrkantigt intryck. Men mellan dessa kvadrater av ljus går motorvägarna, som inte är räta utan slingrar sig, vägrar falla in i det fyrkantiga mönstret. Motorvägarna var fulla med bilar, så tättpackade att det såg ut som artärer fyllda med ljus som långsamt, trögt, flöt fram.
På transfer-bussen till hyrbilsstället slog det mig hur annorlunda, men ändå samma allt är. Det är precis som dialogen i Pulp Fiction mellan Vincent och Jules:
Vincent: Yeah baby, you’d dig it the most. But you know what the funniest thing about Europe is?
Jules: What?
Vincent: It’s the little differences. I mean, they got the same shit over there that they got here, but it’s just – it’s just there it’s a little different.
Jules: Example?
Trött och sliten efter flyget, lite groggy av att kroppsklockan inte stämde med världen drabbades jag av bluff-syndromet. Jag började undra hur länge det skulle dröja innan någon ställde sig upp och pekade på mig och avslöjade att jag egentligen inte kan det här. Att jag inte är vuxen, utan att jag fejkar.
Två minuter tidigare hade jag satt på mobiltelefonen. Plötsligt började sms strömma in. Det var vänner, familj och arbetskamrater som önskade mig lycka till. Sist in var ett sms från mr L med samma budskap. Kanske var det tajmingen, men det kändes som om var och en av dem kommit fram och kramat mig. Det här skulle bli så grymt bra.
Jag valde att ta en GPS till bilen. The GPS Lady — jag måste komma ihåg att döpa henne — är ett välkommet sällskap. Hon säger precis var jag ska svänga av, vilket behövdes i havet av femfilig motorväg där blinkers verkar vara “optional”.
Klockan är strax efter sju nu, och det är dags att ge sig iväg. Det här ska bli spännande!”
Andras blogginlägg om atlantflygning, resor, upplevelser
