Fredag kväll, 20:07, Astoria Kungsgatan:
“Eh, menar du att The Host bara går i en salong, på Söder? Trots att det är premiär ikväll?“
Hon ser lite förlägen ut och svarar lite frågande “Ja?“
“Det är just såna här grejer som gör att vi om tre år kommer klaga över att det bara finns SF-biografer i det här landet.”
Senare samma kväll, i salong 4 på Saga:
“Varför har han både livrem och hängslen på sig?”
När jag lägger märke till såna detaljer har filmen misslyckats. Josh Hartnett må vara en snygg blandning av Tommy Lee Jones och Brad Pitt, men han är bara den nya Keanu Reeves: så talanglös att han har samma ansiktstuttryck vare sig han löser korsord eller får orgasm.
Lördag, 16:16, Foam på Karlbergsvägen:
“Fan, han tinade upp lite trots allt. Det är fint när han ler, jag gillar krökningen på läpparna. Det blir definitivt en dejt till.”
Första gången på Foam, som gick in på topp fem-listan över bra caféer i Stockholm. Kanske lite väl kalt och ishotellsinspirerat, men kräftstjärts– och avocadosalladen med pasta innehåller verkligen kräftstjärtar, avocado och pasta. Och kalamataoliver. Kudos!
Söndag, 15:34, Alfons Café på Scheelegatan:
“Shit, jag måste dra. Passet börjar om en halvtimma.”
När jag och Oswald äntligen får arslet ur vagnen och tar en fika flyger två timmar iväg med blixtens hastighet (Gammalt djungelordspråk).
Söndag, 15:43, 4:ans busshållplats på St Eriksgatan:
“Jag skulle egentligen gett den till Kim igår, men jag glömde bort det. Du får ju med Linda Bengtzing och Marcoolio också, men det får du väl leva med.”
Oswald ger mig en av årets bästa skivor: “Life in Cartoon Motion” med Mika. (Don’t worry, jag ska köpa den så fort den kommer ut. Klart grabben ska ha pengarna.)
