1989. Födelsedagsfest hos klassens coolaste tjej. Det var föräldrafritt, en enorm upplevelse för oss tolvåringar. Det var fortfarande något år kvar innan vi skulle upptäcka alkohol och cigarretter, friheten bestod i löftet att vi höll på att bli tonåringar. Det var första gången jag såg Dirty Dancing.
Kanske var det det filmen. Eller att det var föräldrafritt. Att vi lekte Ryska Posten kan ha spelat in, och balansgången mellan mellanstadiets trygghet och högstadiets läskiga löfte om ny skola och nya spelregler gjode det definitivt. Det är första gången jag på riktigt blickade in i vuxenvärlden.
Sent på kvällen hade de mindre coola kamraterna droppat av. Klicken som var kvar satt och pratade, när tjejerna började viska. De försvann in i mammans sovrum med strikta order till oss killar att inte komma in. Än.
Efter en stund blev vi inkallade en och en. När det var min tur visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig. Jag gick in rummet, som var mörkt. Konturer av kroppar i sängen, bakom gardinerna, i fåtöljen. Ljuden var tafatta stön som simulerade njutning. Första tjejen tog tag i mig och pressade sina läppar mot mina, tryckte sin kropp mot min. Mekaniskt lekte vi hångel. Efter en stund skickade hon mig vidare till nästa tjej och kallade in en ny kille. Jag minns inte hur många som fanns därinne, eller vilka de var.
Där, i en garderob i en förortslägenhet, tog jag på mitt första tjejbröst. Carina. Henne minns jag. Hon blev under högstadiet mitt alibi, den tjej jag låtsades vara intresserad av för att slippa tänka på vem jag egentligen ville ha. Våra kompisar gjorde idoga försök att tutta ihop oss, och jag var livrädd att de skulle lyckas. Jag var rädd för att jag inte skulle få upp den när det väl kom till kritan, och det skulle avslöja mig för vad jag var.
Jag minns särskilt ett ögonblick när vi var hemma hos henne och kollade på film. Efteråt stack våra cupidovänner, och jag kände pressen att göra något. Vad som helst. Jag satte mig bakom henne, på soffryggen och masserade hennes axlar. Till min förvåning fick jag upp den, och ironiskt nog var det den förvåningen som gjorde att inget mer hände.
Jag minns fortfarande hur varmt och fast hennes bröst kändes där i Jills mammas garderob. Och hur galen hela situationen var. Hur jag inte kunde backa ur. Jag hade blivit utvald till en av de coola, och det var inte en fråga.
Vi kallade det för “Stationerna” och det var ett populärt inslag under festerna under det tidiga högstadiet.
