Jag tränar medvetet på att vara zen. Framför allt handlar det om att inte irritera mig på saker jag inte kan kontrollera, att istället låta det passera och känna lugn. Som till exempel när hyllan med alla mina finglas åker i golvet och jag får kristallsplitter ända upp i sängen. Eller när jag tappar min nästan fulla flaska med rakolja i handfatet och får spendera fyrahundra spänn på en ny.
Det funkar. Inte varje gång, men det blir sakta bättre och bättre. Det är en häftig känsla att kunna aktivt välja om jag ska låta något irritera mig eller inte.
Vissa saker får jag jobba med mer än andra. En sak som jag ännu inte lärt mig att hantera är Goda Människor. (Det här är också första delen i dattningen “Saker jag inte tänker ge en chans” från Opassande)
Jag kräker när Anton Abele öppnar munnen. Och då har jag aldrig hört killen snacka. Ja, det är jävligt tragiskt när en sextonåring blir dödad oavsett om det händer på Kungsholmen eller i Rinkeby (men det får lite mer uppmärksamhet om man är bekant med knugen & co). Men, för att uttycka mig i kidsens termer: OMG WTF LOLZORS?!?! “Bevara oss från gatuvåldet” är kanske den mest pinsamma Facebook-gruppen ever. Jag går hellre med i “Vi som tänder på förnedringsbajssex och Dressmann-kläder”, för då slipper jag i alla fall skämmas. (Skojar bara, jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag sågs i något från Dressmann).
Det är samma lämmeltåg av amatörflagellanter som kröp upp på korset när Bobby Äikiä blev dödad. Då hette en av förgrundsfigurerna Vendettanbettan, nu heter han Anton Abele. Nästa gång en tragisk händelse inträffar kommer en ny Drottninggråterska träda fram och leda lidandet.
Jag hatar när folk fläker ut sin Godhet och vill bli sedda och bekräftade som den bästa Gråterskan, oavsett om det handlar om att gå med i en manifestation mot gatuvåld (HALLÅ? Vem fan är FÖR gatuvåld?), korsade säkerhetsnålar mot mord (eh?) eller “Stoppa barnporren på internet!”-texter på nätcommunities.
De vidrigaste av alla vidriga Goda Gråterskor är alla som skickat in foton till Actionaid. Jag tror säkert att alla svältande människors lidande lindras enormt av att Kreti Pletisson fotograferat sig med en tallrik med texten “MAT TILL ALLA!”.
Det är såna här saker som påminner mig om att hälften av jordens befolkning faktiskt befinner sig under begåvningsgenomsnittet. (Jag är dock osäker på Johan Sahlman från Östersund som skrev “Äta bör man, annars dör man!” på sin tallrik på Actionaid. Smart och rolig eller misslyckad by-pass i hjärnan?)
Andra bloggar om: anton abele, gatuvåldet, godhet, actionaid
