Det är grymt att vara Bodycombat-instruktör. För det mesta är det grymt kul och grymt givande, andra gånger bara grymt.
Ta igår till exempel: efter uppvärmningen är det dags för första combat-låten. Fyra hopp åt sidan, sen två knän i huvudet på den fiktiva motståndaren, sedan tillbaka till början och blocka två (fiktiva) slag. Upprepa.
Tredje gången låter det “ritsch, ratsch” när jag knäar motståndaren. Mina nyss så grymma militärbyxor har på två sekunder förvandlats till något slags halvmesyr till byxkjol. Men bara på höger byxben, som just rivits sönder från skrevet ner till under knät. Mina kalsonger syns. Deltagarna ser roade ut. Rodnaden i mitt ansikte har inget med ansträngning att göra.
Jag är tacksam över att jag tidigare lärt mig att man inte ska ha kalsonger med gylf när man leder den här typen av pass, eftersom vissa svällkroppar kroppsdelar kan hoppa ut genom gylfen. Den gången höll mina byxor ihop, turligt nog.
Samtidigt vet jag instruktörer som varit med om mycket värre saker. En instruktör blodade ner en deltagare på ryggen. Med mensblod. En annan skulle visa sitt träningspass på storbild, med deltagarna i fokus. Oturligt nog visade hen en sexakt, med sig själv i fokus. Spruckna byxor är inte så farligt när allt kommer omkring.
Andra bloggar om: träning, bodycombat, pinsamheter
Pingback: Frisk! » En vanlig måndag [en blogg om friskvård, träning, hälsa]