Just vill jag bara ligga nära, nära någon annan, ligga sked med mitt ansikte tätt intill hans nacke och bara känna värme och närhet och bli en del av lugnet som växer med varje långsamt andetag. Jag vill fridfullt balansera på randen mellan dröm och vakenhet och sedan långsamt, långsamt falla över kanten ombonad av tryggheten som närhet kan ge.
Om jag inte får det så vill jag att matchen skall vara slut med 3–2 till Sverige så jag kan stänga av radion och stänga ute rösterna med kvicksilverrabblandet, rösterna som drar släden med min hjärna på men släden har ett långt koppel och jag är hela tiden en halv sekund efter och försöker parera men min hjärna ligger i fosterställning.
Världsfred och slut på svälten? Äh. Jag är väl inte med i Fröken Sverige heller.
