Idag gjorde jag en inventering av min nätvaro och ställde mig återigen frågan om privat vs professionell. Vi kan sammanfatta det så här: “Hur privat kan man bli på Facebook när man har kunder bland sina Facebook-vänner?”
Det började med bloggar, fortsatte med Facebook och är mer aktuellt någonsin med svensk-explosionen på Twitter. Jag har tagit aktiv ställning i den här frågan för länge sen, så att jag ställde mig frågan idag var mest en statuscheck på om mitt beslut håller. Och det gör det: Idag har jag formaliserat mitt ställningstagande genom att strukturera om lite här på bloggen. Men mer om det i ett annat inlägg.
Så här såg gränsdragningen ut för mig när jag inledde mitt yrkesliv:
Jag blandade sällan mitt arbetsliv med mitt privata dito. De närmaste arbetskamraterna kände till min familjesituation ungefär på nivån “bekanta”, medan andra professionella kontakter på sin höjd visste var jag bodde.
Med sociala nätverk, bloggar och olika online-communities i olika intressesfärer är det svårt att hålla den åtskillnaden, såvida man inte gör allt under pseudonym eller låser allt sitt innehåll så att bara ens godkända vänner kan se det — och sedan håller ett vattentätt skott mellan vänner och professionella kontakter. Jag tror att det i längden blir ohållbart, dels för att det mesta kommer ut ändå i ett samhälle som blir mer och mer transparent, och dels för att det är en mycket steglös skala mellan vän — bekant — professionell kontakt. Att neka någon som man tycker är en “professionell kontakt” att vara ens vän på Facebook är faux pas, och enda sättet att undvika situationen är att undvika de sociala nätverken.
(Ett sidospår: Bögar som använder Qruiser har, oftast ofrivilligt, mött den här problematiken för länge sedan. Har man surfat in på en profil och ser en helnaken bild på någon som man annars mest sett i kostym vid kundmöten gäller det att kunna hantera situationen. Och då har vi ändå kvar det något mer pikanta scenariot att sitta och sexchatta med någon, bara för att efter ett tag få en bild och inse att man snackat intima sexdetaljer med någon som jobbar på ett partnerföretag.)
Samtidigt har relationerna även i “det verkliga arbetslivet” blivit mindre strama; Avståndet mellan “personligt” och “professionellt” har minskat betydligt. För personer som använder sig av sociala nätverk som Facebook skulle jag vilja säga att avståndet har försvunnit helt. Ungefär så här:
Mitt beslut kring min nätvaro och mina sociala nätverk kan visualiseras så här:
Att följa mig på Twitter, eller att bli min vän på Facebook är samtidigt ett beslut att ta ett kliv in i området mellan “professionellt” och “personligt”. Mina statusuppdateringar kan lika gärna innehålla en personlig detalj, som ett länktips i yrket. Väljer man också att läsa min blogg får man räkna med att man ibland hamnar i området “privat”. På samma sätt som jag utgår från att personer i min närhet kan hantera svaret till frågor de ställer, räknar jag med att de kan hantera information om mig som privatperson som de aktivt letar upp på min blogg.
Har du funderat på hur din nätvaro påverkar avståndet mellan dina sfärer?
Andra bloggares inlägg om facebook, twitter, sociala nätverk, privatliv, personlig sfär, gränsdragning
Pingback: Deepedition » Noterat
Pingback: Deepedition » Houston we have a slight problem: Noterat en gång till
Pingback: Professionellt, personligt, privat – en personlig strategi för sociala medier — Being Micke Kazarnowicz