Jag har länge lovat att blogga om min UGL-upplevelse. Det som är svårt med att beskriva en UGL är att det är lika delar praktisk utbildning i situationsanpassat ledarskap, att se sig själv genom andras ögon och att få en verktygslåda för personlig utveckling.
Jag tänker börja berätta om det sista: verktygslådan. Den jag fick innehöll tre saker: steroider och två speglar.
Steroiderna är för utvecklingen. Hur mycket jag än växte som person under valfri period före min UGL så växer jag numera två-tre gånger snabbare. Processen är inte helt smärtfri, och ibland väldigt läskig men samtidigt mycket befriande och belönande.
Speglarna är till för att kunna dubbelspegla sig i. Istället för att hela tiden se mig själv framifrån kan jag se mig själv från sidan, eller bakifrån. Helt plötsligt kan jag se mitt beteende på ett annat sätt, och se beteenden som jag inte ens varit medveten om att jag har haft.
Låt oss ta historien med mr. O.
Jag har alltid undrat varför jag inte haft något längre förhållande under de senaste tio åren. Någonstans har det gnagt i mig att det är något jag gör, men jag har aldrig vågat titta på det. Förrän nu. Det började med en paradoxal känsla: dejtingen med mr. O började kännas jobbig för mig. Här var en person som jag på riktigt gillad; Det borde vara solsken och fågelkvitter överallt. Men solskenet försvann ibland bakom mörka moln av ångest och rädsla. Fågelkvittret skar sig mot molnen.
Känslor föder tankar som i sin tur föder beteenden. Jag tittade på just de mörka känslorna för första gången i mitt liv. Varför kände jag så? Vad exakt var det som kändes jobbigt? Gradvis insåg jag att de bottnade i ett storebrorskomplex och en rädsla för att vara sårbar.
Jag har ända sen fyra-fem års ålder tagit ansvar för andra. Ansvar för min mamma, som var ensamstående med mig och min lillebror, ansvar för min lillebror som var tre år yngre, ansvar för mina systrar när de föddes som sladdbarn. Som storebror har man inte råd att vara sårbar, ledsen, rädd eller någon annan än Den som Löser Alla Problem. Så jag fixade, löste, tröstade, ordnade och tog ansvar. För andra. Min egen sårbarhet trängde jag undan. Längst ner i facket sårbarhet fanns gråt och sorg — det är känslor som jag ytterst sällan fått visa. De personer som sett mig gråta i verkliga livet kan räknas på fingrarna, och det blir flera fingrar över. Faktum var att jag bara hade två känslolägen utåt, två humör som år osårbara: glad och upprörd.
Aha-upplevelse. Jag har aldrig känt mig så utsatt och sårbar som när jag börjar känna något för en annan person, och någonstans längs vägen måste jag antingen visa sårbarheten eller undvika den. Past-Micke har alltid undvikit den.
Jag minns fortfarande vad en kille jag dejtade för tio år sedan berättade, när vi träffades ett halvår efter att det tagit slut. Vi hade varit hemma hos mig, i varsin ände av mitt lilla rum. Trots att vi fysiskt befann oss bara några meter från varandra uppfattade han mig som så långt borta att jag var onåbar. Det var någonstans här han tvivlade på det vettiga i satsa på oss. Omedvetet hade jag låst ut honom, agerat lite arrogant, varit lite frånvarande. Allt för att han skulle avsluta det, så att jag skulle slippa känna mig — visa mig — sårbar.
Aha-upplevelse. Det var så Past-Micke hanterat alla situationer som skulle kunna börja brännas.
Tillbaka till mr. O. Jag pratade kring de här reflektionerna med en kollega (och vän, vill jag påstå) och hon ställde bara en fråga: “Litar du på honom?”
Svaret var så självklart för mig, där fanns inte ett uns av tvekan.
“Berätta då för honom hur det känns.”
Fram till den kvällen var fallskärmshoppning det läskigaste jag gjort i mitt liv.
Det här var läskigare. Att sitta och stamma, att inte hitta ord och att känna att det jag säger är alldeles för mycket samtidigt som jag inte säger tillräckligt, att ta av mig storebrorsdräkten och stå helt naken framför mr. O var så läskigt att jag skakade.
Det var här tilliten växte. Han kunde hantera situationen, han kunde läsa mig och han kunde lugna mig när jag hade så mycket adrenalin i kroppen att jag skakade. Det här var första steget på en helt ny resa, och jag skulle aldrig kunna vända om igen. Future-Micke kommer att vara sårbar och uppvisa ett helt annat känslospektrum än Past-Micke.
Känslan efter att ha gjort något som är läskigt är alltid frihet.
Andras blogginlägg om ugl, personlig utveckling, storebrorskomplex, sårbarhet
