Mind over heart

Fyra vec­kor.

Fyra vec­kor av scones-frukostar, hångel, skratt, all­var, Ben & Jerry’s Half Baked och ute­liv. Framtiden fick vänta, verk­lig­he­ten vände vi ryg­gen. Vi var där och då.

Det var i det här rela­tions­em­bryot som mina demo­ner för första gången mötte sin värsta fiende. Öppen och ärlig dia­log kring tan­kar och käns­lor för­drev dem till en plats där de inte kunde viska sin för­vridna ver­sion av sanningen.

Allt var glass och ballonger.

Tills en av oss bör­jade sakta ner. Plötsligt för­stod vi hur snabbt våra jag öppnat sig för varandra. Verkligheten hann ikapp oss och slet upp ett fult sår i den sköra rela­tio­nen. Fyllt av tvi­vel och oro hann såret gro i ett par dagar innan vi tre­vande kän­des vid det.

Ingen av oss visste vad vi skulle göra med det, än mindre vad vi skulle göra åt det. I ett anfall av hjärta över hjärna bestämde vi oss för att pausa. Om vi gav såret en vecka att vänja sig vid verk­lig­he­ten skulle det kanske börja läka, och låta oss ta fart igen.

Den vec­kan var vid­rig. Mina demo­ner, vred­gade och hung­riga, smög sig fram och gödde sig feta på tviv­let och oron. Jag visste att deras när­varo skulle infek­tera mig. Jag spen­de­rade vec­kan med att betrakta dem varje vaken stund. Jag kunde inte stoppa dem, men så länge jag såg deras ödeläg­gelse kunde jag begränsa den.

Ånges­ten, oron, tviv­let och sor­gen gjorde minu­terna till eoner, och tim­marna till evig­he­ter. Ändå gick vec­kan på något vis. När jag inte orkade krypa bars jag av mina vän­ner, och på så sätt kom jag fram till lör­da­gen. Vi det laget visste jag vad såret inne­bar, och ett upp­gi­vet lugn lade sig över tviv­let, oron och svälte ut demo­nerna tills de lade sig för att över­vintra till nästa gång.

Mind over heart. Vi träf­fa­des och öppnade såret. Med tårar och ord tvät­tade vi bort alla spår efter demo­nerna. Allt tvi­vel, all ilska och bit­ter­het. Ingen var offer, ingen var gär­nings­man. Med kropps­kon­takt och kra­mar lade vi om det som nu endast bestod av ren sorg. Det fanns inga tvi­vel om att det är slut, men avslu­tet läm­nade ett litet frö i askan. Med rätt taj­ming har fröet poten­tial att bli ett nytt embryo.

Jag önskar att jag bättre kunde för­medla hur vac­ker och kär­leks­full den sorg­liga pro­ces­sen att avsluta, rensa och hjälpa varandra vidare utan att spela offer och gär­nings­man är. Jag önskar att jag kunde ge en bild av hur vac­ker han var, där han röd­grå­ten och lite hand­fal­len stod i sin lägen­het med till­gi­ven­het och sorg i blic­ken när jag stängde dör­ren. Men jag får nöja mig med att berätta att jag ald­rig grå­tit över eller med någon så myc­ket som över och med honom.

Andra blog­ga­res inlägg om att göra slut, avslut, dej­ting, sing­el­liv

Fyra vec­kor. Fyra vec­kor av scones-frukostar, hångel, skratt, all­var, Ben & Jerry’s Half Baked och ute­liv. Framtiden fick vänta, verk­lig­he­ten vände vi ryg­gen. Vi var där och då. Det var i...

Tagged as: att göra slut, avslut, dejting, mr. O, singelliv