Nyligen uppdagades det att personer som ligger i koma kan vakna till liv av en sömnmedicin. Louis, som legat fem år i koma fick sömnmedicin mot spasmer i en arm, men istället för att somna vaknade han till liv i ungefär två timmar. Nu har han fått medicinen i sju år med följden att han under två timmar varje dag kan prata och röra sig. Medicinen har testats på 150 patienter, och 60 procent av dem har blivit bättre.
Tydligen har man kört dessa experiment i Stockholm, och numera släppt ut patienterna för att se hur de klarar sig i arbetslivet.
Ta till exempel tjejen som jobbade på Waynes Coffee i Konserhuset igår. Hennes koalasnabba service kan bara vara ett resultat av kombinationen hjärnskada och sömnmedicin. Jag tror hon måste sniffa lim också, eftersom hon lyckades glömma “latte på SOJAMJÖLK” under den sekund det tog att vända sig från kassan till kaffemaskinen. Det var långt ifrån fullsatt, men kön var rätt lång på grund av hennes oförmåga att fungera. “Man blir lite hjärnslö av att stå här en hel dag” sa hon ursäktande när hon misslyckades med min beställning. En dag? Hon måste stått där en vecka i sträck.
Jag är inte lika säker på om Roxypersonalen är hjärnskadad, om de bara knaprar Zolpidem i förebyggande syfte eller om de bara är allmänt söderflummiga. De verkade något smartare än tjejen på Waynes, men deras takt fick Kristina Lugn att framstå som Piff & Puff på speed. När jag skulle beställa min andra öl stod jag i baren med pengarna i handen och tittade på när en i personalen tog en kvart på sig att göra två dry martinis. Den andra irrade vilset runt och studerade kassan noga innan han slog in en stor stark och en tredje hade fullt sjå med att verka upptagen utan att verka göra något alls.
Lägg till tanten på NK Kök som var snorkig som fan och inte hade koll på deras sortiment så har du triss i kackig service.
Stockholmsk service i ett nötskal: antingen är den släpig och hjärndöd, eller så är den snorkig. Men den är mycket sällan bra.
Andra bloggar om: service, waynes coffee, roxy
