När jag var fem år rymde min gigantiska ångestgarderob bara ett monster: domedagen. Dagen när alla skulle samlas inför Gud och delas upp i två grupper: De som syndat minst fick spendera evigheten i himlen. Vingar, moln — the full monty. De som vågat njuta varit onda fick spendera evigheten i helvetet. Komplett med djävlar, eld och evig smärta. Grupperna satt på träbänkar, såna som finns i katolska kyrkor, och framför dem stod Gud och såg bister ut medan han dömde. När jag bett kvällsbönen och gått och lagt mig, såg jag hur jag satt i bänkraderna som får komma in i himlen. Min mamma och min lillebror satt på andra sidan. Jag var uppenbarligen ett kontrollfreak redan i femårsåldern, för att inte nämna min brist på övertygelse om min mammas och tvååriga lillebrors oskuld. Så skjut mig.
En annan gång fick jag en sårskorpa strax ovanför hårfästet på höger sida. Jag pillade lite på den och frågade min mamma vad det var. Hon svarade att det var ett horn som höll på att växa ut för att jag varit så elak. Jag höll helt enkelt på att förvandlas till en liten djävul. Snacka om att det tog skruv. Du har aldrig sett en så snäll och välartad femåring. Hade den där sårskorpan aldrig gradvis försvunnit så hade jag varit den första att kanoniseras medan jag fortfarande levde. Inget ögontjäneri där inte, för Gud såg allt. Allt!
När jag var 22 år gammal var jag i Milano. En dag var vädret riktigt sjukt dåligt, med en depressionsgrå himmel som fick tillvaron att kännas som om försökte den exemplifiera innebörden av ordet “menlös”. (Rocky och Sandra fattar precis.) Jag och W var ute och gick på stan, och vi var deprimerande småfuktiga. Det var inte så mycket att regndropparna föll ner på oss, som att de hängde i luften och vi gick in i dem. Enkelt uttryckt: det mest deprimerande väder jag kan tänka mig.
En sån här dag passade ett besök i Il Duomo, den stora katedralen i Milano, utmärkt. Känslan av skuld och ångest därinne var så påtaglig att driftiga försäljare kunde produktifierat den och sålt “ångest på en pinne”. Passande nog stämdes just då orgeln, och tonerna som kom ut lät klagande och sorgsna. Ungefär som valsång. Om valen hade blivit övergiven av sin familj, dumpad av sin partner, hade tarmvred, gallsten och pungen i en rävsax. Jag kan inte klandra orgeln, jag skulle också låta sådär om någon förvarade mig inne i en katolsk katedral i ett par hundra år. När vi gick ut ur Il Duomo hade vädret blivit sämre. Trots det kändes torget utanför Il Duomo som en sommaräng. Till och med arkitekturen i kyrkorna ska främja skuld och ångest.
Inte undra på att jag är som jag är.
Ett fragment av Sex and the City som jag minns väldigt väl är när Miranda dejtar en katolik som måste duscha direkt efter varje sexakt. Skräckslagen tänkte jag “vad fan? det där är ju jag”. Inte Miranda alltså. Hennes katolska dejt. Det är sådär jag har känt hela livet: skuldkänslor efter sex, oavsett om det var med andra eller för egen maskin. En Luther på axeln är rena rama ormen i paradiset jämfört med en katolsk gud i huvudet.
Men det är inte bara gud. Gud kunde jag stänga ute, men tankarna på att alla döda kunde se vad jag gjorde var ungefär lika upphetsande som Martin Timell. Föreställ dig själv att din mormor (eller Martin Timell) tittar på dig när du onanerar, och försök hålla kvar lusten. Var sen tacksam att du inte är katolik (är du katolik har du mina kondoleanser).
“Religion är opium för folket”, sa Lenin. Om så är fallet så har katolicismens grundare käkat fultjack, för katolicismen är för ångest vad vallmon är för opium.
