Jag är släkt med Casanova. Inte nödvändigvis Giacomo Casanova, men väl italienare med namnet Casanova, som flyttade till norra Europa av skatteskäl. Skattesmitare, alltså, och fyllon med tanke på hur välutvecklade alkoholistgener som gått i arv till dagens ättlingar. Om det finns något som helst släktskap med Giacomo så har jag bara ärvt faiblessen för snygga killar, Giacomo var nämligen inte helt främmande för sex män emellan. Jag ärvde definitivt inte det spännande kärlekslivet: där är jag för Giacomo Casanova vad Satan är för Jesus i amerikansk terminologi. Och det, mina vänner, leder oss in på det starkaste argumentet mot eventuellt släktskap: Giacomo ligger inte och roterar i sin grav. Vilket han skulle gjort om någon av hans ättlingar haft ett kärleksliv lika tragiskt som Kevin Federlines låtskrivartalang.
Casanova var enligt historieskrivningen rätt lång och stilig, det senare påpekades ju även av Fredrik den Store. Det är kanske därför det sägs att italienare är så jäkla snygga, vilket är anledningen till att jag inför min Milanoresa hyste stora förhoppningar om de italienska bögarna; “Bögar är så snygga” + “italienare är så snygga” = supersnygga italienska bögar. Det visade sig att den snyggaste killen var en (straight) norsk turist. De italienska bögarna var högst ordinära, och rätt stela. När man dansar i Italien rör man endast fötterna lite sida till sida, med armarna fixerade vid överkroppen och ringmuskeln tajt som hade man ett plockepinnspel i ändtarmen. Nä, faktum är att snyggon per minut-faktorn är betydligt högre på Kungsgatan i Stockholm än på Via Monte Napoleone i Milano. Förmodligen är det kulturellt betingat. Så då skulle min besatthet av mitt intresse för Jake Gyllenhaal vara delvis kulturellt betingat: Jake har nämligen svenskt påbrå.
Undrar om det går att hävda som förmildrande omständighet vid stalker-rättegångar?
