Jag känner mig fortfarande som king of the world.
Det handlar om kapacitet. Om att klara av saker.
Idag träffade jag min terapeut för sista gången på den här sidan nyår. Vi är bägge nöjda med vad jag med hennes hjälp åstadkommit under åtta veckor. Nu ska jag inte göra några fler förändringar, målet nu är integrera de förändringar jag gjort så de sitter i ryggraden. Nu sitter de ytligt, men det tar något halvår innan nya beteenden integreras helt. Kognitiv beteendeterapi är lite grann som autobahn till förnyelse.
Idag fick jag avin om mitt körkort, tillsammans med ett inbetalningskort på 200:- i tillverkningskostnader. För den som är nyfiken på kostnaden för att ta ett körkort på åtta veckor från scratch så kostade det mig 30 340:- (ouch!) Det är första gången jag räknar ihop totalbeloppet, och det må se högt ut så här, men jämfört med den känsla av frihet körkortet innebär så … Anyhow, för det priset klarade jag både teori och uppkörning på första försöket, jag körde inte in i någon (thai-)restaurang, och jag känner mig redo att köra bil ensam.
Jag har en kropp som orkar köra ett tungt Bodypump-pass direkt efter ett hårt Bodycombat-pass, jag har en hjärna som kan ta in koreografin till bägge passen på två dagar, och, well, det här året kommer att omnämnas i mina memoarer som “det bästa hittills”.
Ah, en grej till: från och med imorgon (eh, tekniskt sett idag, då klockan är över midnatt) är jag med i Visas “Cash is NOT King”. Det handlar om att under tio dagar (försöka) klara sig endast med ett (och förhoppningsvis sitt eget) Visa-kort och blogga om upplevelsen. Nu har jag visserligen redan svart bälte (6 dan) i att klara mig utan kontanter, men det kommer att bli intressant att se hur det funkar när jag drar till USA. Eller Valdermarsvik för den delen.
Andra bloggares inlägg om king of the world, cash is not king, visa, körkort
