Ibland får jag frågan vad det är som är så fantastiskt med mitt jobb. Här är ett exempel:
Vi är ett gäng som befinner oss i varierande stadier av “ny på jobbet”. Förra veckan träffades vi allihop för första gången, och en av de första punkterna var att presentera oss för varandra. Istället för att köra den gamla vanliga visan som är avklarad på en pisskvart (“Jag är x år gammal och har jobbat med x på företag y”) ägnade vi lite mer än en halv dag åt presentationer av tio personer. Vi fick ett antal förslag på saker som vi kunde berätta om: “Vad behöver jag för att trivas på jobbet?”, “Varför jobbar jag på Hyper Island?” och “Vad triggar mig (både i positiv och negativ bemärkelse)?”
Mina favoriter var “Vad brukar jag låtsas?” och “Ett lyckande och ett misslyckande i livet”. Det var också de här som var svårast att svara på.
Ett lyckande i livet var inte lätt därför att jag har så många att välja bland. Vilket ska jag lyfta fram? Jag har fantastiska vänner. Som jag kan berättta allt för. I min bok är det ett enormt lyckande. Jag har bytt bransch radikalt en gång, trots att jag fick gå ner i lön och börja om från scratch, och lyckats jobba upp mig i den branschen. Det är ett lyckande. Jag tog fallskärmshoparcert fast jag hade ångest inför 40 av de 48 elevhopp jag gjorde. Jag tog Bodyjam-licensen trots att jag egentligen var för stel och fyrkantig och kuggades på första utbildningen jag gick. Det ena exemplet efter det andra radades upp i mitt huvudet.
När det gällde misslyckande var det svårt därför att jag inte kom på något. Jag insåg snabbt att det var för att jag satte likhetstecken mellan “misslyckande” och “något jag ångrar”. Varje gång jag gjort något som inte blivit helt lyckat har jag lärt mig en ny sak. Varje sak jag gjort har varit ett steg på vägen dit jag är idag, och jag är grymt nöjd med Kan det vara ett misslyckande om det tagit mig till ett fantastiskt ställe?
Vad låtsas jag? Jag låtsas allt för ofta att jag kan, eller att jag vet. Storebror som jag är – som dessutom alltid fått beröm och bekräftelse för mina kunskaper — kan jag vara en jävla besserwisser. Jag jobbar på att hålla tyst, på att inte ha alla svar.
Jag låtsas ibland att jag fixar det, vad “det” än är, fast jag helst av allt vill krypa ihop i fosterställning och sova tills taggtrådsbollen av ångest är borta från magen. Att ge upp, känna mig besegrad eller erkänna att jag inte fixar något är något av det svåraste jag vet. Just nu jobbar jag på att lära mig att säga “nej”. Det går ganska bra ibland, och sämre ibland.
Nu vill jag veta vad du lyckats med, vad du misslyckats med och vad du låtsas. Jag dattar Elin, Sandra, Pär, Tätortstimotej-Anna och Henrik.
Andras blogginlägg om presentationer, misslyckande, lyckande, låtsas
Pingback: Tätortstimotej :: Mem: Lyckats, misslyckats och låtsas :: May :: 2008 blogg utlandssvensk seattle
Pingback: Tätortstimotej » Blog Archive » Mem: Lyckats, misslyckats och låtsas