Ross: So, I just finished this fascinating book. By the year 2030, there’ll be computers that can carry out the same amount of functions as an actual human brain. So theoretically you could download your thoughts and memories into this computer and-and-and live forever as a machine.
Chandler: And I just realized I can sleep with my eyes open.
[Monica kommer in]
Monica: Hey!
Ross and Chandler: Hey!
Monica: (hoppar över en flyttkartong) Honey, that’s a great idea nailing the boxes to the floor!
Chandler: I didn’t nail the boxes to the floor.
Monica: Oh, So you can move them!
Chandler: Yes, and while I’m doing that, Ross has a great computer story for you.
- Friends, S06E07, The one where Phoebe runs
Det sägs att riktigt gamla människor känner sig klara med livet. Att de, om inte välkomnar, så i alla fall accepterar tanken på att de ska dö. Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer känna mig så mätt på livet.
När jag var liten var min fascination för vampyrer snarare en fascination för deras odödlighet än något annat. Jag kunde aldrig bestämma mig för om priset var värt det. Jag kan fortfarande fundera på hur jag skulle göra om jag fick valet att leva för evigt, men aldrig se dagsljus på riktigt igen. Dessutom verkar vampyrer inte ha sex (well, förutom Selene i Underworld, då) vilket är typ döden. Inte undra på att Louis blev bitter — evigt liv och inget sex är en enkel biljett till Bitterville.
Anyhow, jag läser fortfarande boken som triggade min rekordkorta trettioårskris, som egentligen var en shit-jag-ska-dö-en-dag-kris snarare än en fan-jag-fyller-30-kris, och började fundera på följande scenario:
Tänk att man om femtio har superdatorer baserade på neurala nätverk, precis som vår hjärna. Ponera sen att man kan överföra alla minnen, erfarenheter, kunskaper och annat … jox från en människohjärna till dessa datorer som får det mesta vi har idag att likna trasiga kulramar. Ungefär som att kopiera innehållet på en CD-skiva till datorns hårddisk.
Möjligheten att vi kommer kunna läsa hjärnans innehåll och kopiera över innehållet till neurala nätverk är kanske lite långsökt. Men långsökt är en essentiell ingrediens i religioner. Hur som helst så skänker tanken mig ungefär samma tröst som jag gissar att en kristen känner vid tanken på “livet efter detta”. Teknologi som religion. Högteknologism.
Det ironiska är att jag, vars största noja är att inte existera, som är hyfsat övertygad att jag inte alls kommer vara mätt på livet om jag så lever till hundratjugo, får panik av den här tanken.
Rent teoretiskt skulle jag kunna leva vidare som en virtuell varelse under en lång, lång tid. Visserligen även här utan sex, men jag slipper i alla fall döda människor för att suga blod ur dem vilket är en annan grej med vampyrer som för mig är snudd på en deal-breaker. Dessutom borde mänskligheten kunna framställa syntetiska kroppar som fungerar bättre än våra biologiska bara jag väntar tillräckligt länge. Eller klona fram min gamla kropp utifrån mitt sparade DNA.
Grejen är att jag vid tanken känner samma ångestkantade panikkänslor som jag känner inför tanken att jag kanske inte existerar en dag. Om man nu skulle kunna överföra allt i min hjärna, rubbet, till en levande, medveten kopia av mig så kommer kopian ändå inte vara jag. Inte ur mitt perspektiv. Frågar man kopian så är han såklart jag. Han skulle ha minnena, erfarenheterna, kunskaperna. För utomstående skulle han verka vara Micke av precis samma anledningar. Men den här känslan jag har just nu — att jag är — skulle försvinna i samma stund min hjärna slutar fungera. Hur jag än spelar så förlorar jag, för jag slutar existera.
Fatta, inte ens min egenpåhittade religion kan trösta mig. Jag ger härmed upp och startar officiellt Ben & Jerry-ismen: “Vi kanske inte kommer leva för evigt, men vi ska njuta som fan på vägen dit.” Any takers?
Andra bloggar om: ben & jerryismen, religion, evigt liv
