För de läsare som inte känner mig är det kanske bäst att ta det från grunden. Jag är en av “de andra” för att jag är homosexuell.
Med det sagt är det sällan jag i vardagen aktivt ser mig som en av “de andra”. Jag är öppen på jobbet och bland mina vänner. I 95% av den kontext jag befinner mig i under en normal vecka — i alla fall där det räknas — är det känt vem jag är.
Ibland eliminerar jag de sista fem procenten genom att bära en eller annan t-shirt med ett budskap som få kan misstolka. Det är gånger som nu, när jag befinner mig på Astra Zenecas CPU för att vara försöksperson som mina medpatienter påminner mig om att jag är en av “de andra” — ironiskt nog genom att anta att jag är som “de”.
“Jag vet inte om det kommer att ändra din åsikt om honom, men han är gay”, sa en av killarna när vi diskuterar hur bra serien How I Met Your Mother är och hur bra Neil Patrick Harris är i den. “Har du tjej?” frågade en annan när vi diskuterade sängbäddning och byte av lakan under en promenad.
Jag ser mitt varandes en av “de andra” som en tillgång, och — vilket kanske är viktigare — som frihet. Det är självklart inte gratis; Allting har sitt pris. Men priset jag betalar för att vara bög i Sverige på 2000-talet är lätt värt den frihet det innebär:
Det bästa med att vara bög är att jag är friare än heterokillar. Om en heterokille gillar att dansa och blir dansinstruktör så riskerar han att få sin sexuella läggning ifrågasatt. Jag får min könsidentitet bekräftad när jag gör klassiskt macho saker, och jag får min sexuella läggning bekräftad när jag gör klassiskt omanliga saker. Vinst varje gång.
Det finns inga förväntningar på barn eller giftemål. Om jag får barn så är det resultatet av planering och aldrig efter ett oskyddat semesterligg på Mallis, eller som något jag gör för att rädda ett förhållande på väg mot sitt slut. Det är okej för mig att objektifiera män: jag får uppskatta Abercrombie & Fitch och Franklin & Marshall utan att bli kallad för sexist. Jag får kolla på porr av samma anledning.
Att vara en av “de andra” är en tillgång eftersom jag tvingats att tänka igenom vem jag är. Att vara homosexuell tonåring under 90-talet i Sverige var ingalunda lätt, och det är de jobbiga perioderna som är de mest utvecklande. Det fanns få förebilder och inga färdiga svar. Jag fick göra mina egna, vilket varit en mycket lärorik resa.
Jag ♥ SR. Det är, som jag ser det, enda giltiga argumentet för att ha tv-avgift (sic!). Det finns ingen reklamradiokanal i Sverige som kommer i närheten av att producera program som P3 Dokumentär, På Minuten och Spanarna. Nog för att de flesta radiokanaler gör försök med morgonshower, men dessa landar mer på olika nivåer av “skämskudde” än i närheten av “Morgonpasset med Lantz i P3”.
På måndag kommer Brunchrapporten i P3 köra sex timmar radio om utanförskap, kallat “Dom andra”. De uppmanar folk att blogga om sina upplevelser av att vara en av “de andra”. Förutom att det svider i mitt språkestetiska sinne att se “de andra” skrivet med (numera även i skriftform erkänt) talspråk, är jag nyfiken på hur många som kommer att välja att se sitt utanförskap som en tillgång och vilka som väljer att se det som en offerboja att släpa på resten av livet. Andra aspekter på att vara en av de andra kan du läsa bland annat hos Trollhare och Julia.
[Fun-fact #453: Allt har sitt pris, så även kunskap. När barn lär sig skriva och stava tappar de sin mycket utvecklade fonetiska hörsel. Det är inte en slump att många barn från början skriver “duv” istället för “du”. Det finns ett stumt d i slutet av du som vi som kan stava sällan hör, eftersom vi vet att ordbilden är “du”.]
Andras blogginlägg om brunchrapport, p3, dom andra, homorelaterat, utanförskap
Pingback: En av de andra. Eller kanske de tredje? | Psykbryt.com