Där fanns inga baktankar med filmkvällen igår. En incident med städfirman på jobbet hade gjort att jag fått gå upp strax efter fyra och uppleva en soluppgång på jobbet. Framåt kvällen var jag inne i det där behagligt tröttmosiga stadiet där det är skönt att vara uppe bara en stund till.
Att dela tröttmosighet och förkylning och sällskap var alldeles tillräckligt. Det gjorde inget alls att filmen inte var så bra. Det var spännande nog att känna hans andetag där han halvlåg med huvudet mot min bröstkorg.
Det är kanske just för att det var helt oväntat och oplanerat som stunden innan vi kysstes blev så magisk. Längtan och åtra var inte längre bara känslor. De var en fysisk förnimmelse i mina läppar varje gång de närmade sig hans.
Att två och en halv timma, en Ben & Jerry’s Peace of Cake, en massa snack och lika mycket hångel senare åka hem, istället för att sova över, var någonstans i gränsmarkerna kring “plågsamt”.
Andras blogginlägg om dejting, hångel, facebookrealism
