Hur mycket skitstövel är du?

Av karak­tä­rerna i “Sex and the City” har jag all­tid iden­ti­fi­e­rat mig mest med Carrie, tätt följd av Samantha.

Egentlingen har jag bara sett spo­ra­diska avsnitt av serien, och jag hål­ler just nu på att skrubba bort denna blinda fläck på min pop­kul­tu­rella all­män­bild­ning. Medan jag kol­lat på de första avsnit­ten har jag insett att min iden­ti­fi­ka­tion med Samantha (fri­gjord, avslapp­nad och prag­ma­tisk) sna­rare hand­lar om min rädsla att vara mot­po­len Charlotte (häm­mad, pryd och pretentiös).

En annan sak jag insåg är att vad “jag önskar att jag vore”, sna­rare än “är”: lika rak i min kom­mu­ni­ka­tion i dejting-situationer som karak­tä­rena i “Sex and the City” (oftast) är.

När jag läste om Kims icke-avslut tänkte jag “Vilken jävla skit­stö­vel”. Den tan­ken väckte mitt sam­vete, som sekun­den senare påpe­kade
– “Men det där är ju du i de flesta av dina tidi­gare dej­tingsi­tu­a­tio­ner”.
– “Eh? Jag är väl ingen skit­stö­vel?” tänkte jag tyst, vil­ket fick mitt sam­vete att fnysa
– “Jodå, du är en. Det är din ide­al­bild som inte är det.”

Jag tror att det gäl­ler de flesta av oss. Vi ser oss inte som skit­stöv­lar, men ibland age­rar vi som sådana. En per­son jag kän­ner, vi kan kalla honom Y, är en av de rakaste per­so­ner jag vet. “Skitstövel” finns inte med på lis­tan över ord jag skulle beskriva honom med. Y dej­tade en gång en tjej som det fun­kade hyf­sat bra med. Hyfsat, för­u­tom en major deal brea­ker: hen­nes under­liv luk­tade … well, inte fitta. I det läget fanns det bara en sak för Y att göra. Slut. När vi pra­tade om det rådde jag Y att berätta för henne. Hur awk­ward ögon­blic­ket än är när någon berät­tar att man har ett illa­luk­tande under­liv (eller dålig ande­dräkt, eller luk­tar svett, eller har någon annan omed­ve­ten brist i fräsch­he­ten) så är det i läng­den något som man vin­ner på. Y gjorde slut utan att berätta. Jag vet vilka fan­ta­sier det väc­ker när man dej­tar någon, har sex och sen blir dum­pad utan någon vidare för­kla­ring. I hen­nes skor hade jag tänkt “skitstövel”.

Jag upp­le­ver att att det är få gånger män­ni­skor är så otyd­liga i sin kom­mu­ni­ka­tion som när det kom­mer till dej­ting och rela­tio­ner. Hur många omskriv­ningar, för­skö­ningar och oskrivna reg­ler finns det inte? För att sam­man­fatta det med en scen från en annan pop­kul­tu­rell företeelse:

Ross: Hey. Oh, oh, how’d it go?
Phoebe: Um, not so good. He wal­ked me to the subway and said ‘We should do this again!‘
all: Ohh. Ouch.
Rachel: What? He said ‘we should do it again’, that’s good, right?
Monica: Uh, no. Loosely trans­la­ted ‘We should do this again’ means ‘You will never see me naked’.
Rachel: Since when?
Joey: Since always. It’s like dating lan­gu­age. Y’know, like ‘It’s not you’ means ‘It is you’.
Chandler: Or ‘You’re such a nice guy’ means ‘I’m gonna be dating leather-wearing alco­ho­lics and com­plai­ning about them to you’.
Phoebe: Or, or, y’know, um, ‘I think we should see other people’ means ‘Ha, ha, I alre­ady am’.
Rachel: And eve­ry­body knows this?
Joey: Yeah. Cushions the blow.

För mig har det all­tid varit just vil­jan att inte såra, i kom­bi­na­tion med att det är myc­ket lät­tare att såra någon på avstånd, by proxy, som gör att jag tidi­gare har “cus­hion the blow”. Som när jag för tre år sedan dej­tade en kille som i bör­jan hade hela pake­tet: snygg, char­mig, tal­för. Efter ett tag insåg jag att hans “men …” var att han inte tog några ini­ti­ti­a­tiv alls. Det var jag som föreslog och bestämde. Jag gjorde slut med något bulls­hit om att jag “inte var redo för det här”. (Jag rod­nar fak­tiskt när jag skri­ver det här).

Det slug mig att en enkel for­mel för att räkna ut sitt skitstövel-tal är att besvara föl­jande frågor:

1. Hur många dej­ter, där du under dej­ten insett att du inte vill träffa per­so­nen igen, har du avslu­tat med något i stil med
a) “Det här var trev­ligt, det måste vi göra igen!“
b) “Det här är var trev­ligt, men vi ska nog inte ses igen. Du är inte min typ.”

2. Hur många gånger har du dej­tat en per­son under längre tid och avslu­tat det:
a) genom att låta det rinna ut i sanden/undvika personen/dra till med en kly­scha osan­ning i stil med “Det är inte du, det är jag”?
b) med att verk­li­gen berätta för per­so­nen hur du (inte) kän­ner och varför?

Lägg ihop sva­ren på 1a och 2a, och dela det nya talet med sum­man av 1b + 2b.

Mitt skitstövel-tal ham­nar nån­stans på över 20. Jag kan inte ändra på det som varit, men fram­ö­ver tän­ker jag hålla min skitstövel-kvot så låg som möjligt.

Andra blog­ga­res inlägg om dej­ting, sing­el­liv, skit­stöv­lar, sex and the city

Av karaktärerna i "Sex and the City" har jag alltid identifierat mig mest med Carrie, tätt följd av Samantha. Egentlingen har jag bara sett sporadiska avsnitt av serien, och jag håller just nu på att skrubba bort denna blinda fläck på min popkulturella allmänbildning. Medan jag kollat på de första avsnitten har jag insett att ...

Tagged as: dejting, Sex and the city, singelliv, skitstövlar