Frågan “När kom du ut?” är rätt lustig. Den förutsätter att komma ut är en given tidpunkt, ungefär som en födelsedag. En bögfödelsedag. Jag gillar tanken på en bögfödelsedag, men att fastställa tidpunkten för “att komma ut” är som att fastställa den exakta gränsen för när en stump blir ett snöre.
Det värsta med att åka runt i skolor och berätta om hur det är att vara ung och bög är historierevisionen. Jag har berättat min komma ut-historia så många gånger, ur så många olika perspektiv att jag ibland har svårt att skilja de äkta detaljerna från dramatiseringen. Jag har svårt att minnas vilka delar jag förstorat upp och vilka jag tonat ner. Det är dags att följa det där rådet jag fick om att skriva ner min komma ut-historia så jag kunde skilja fakta från fiktion.
Ett av de första minnena jag har av att se någon annan naken är när jag är fem, sex år gammal och leker “om jag får se din så får du se min” med min jämnåriga kamrat. Det är omöjligt att gå tillbaka så långt och beskriva saker jag gjorde eller kände utan att mitt vuxenjag filtrerar och tolkar minnena. Jag kommer ihåg att vi bägge hade stånd när vi stod där i mitt vardagsrum med byxorna vid fotknölarna, men jag kan omöjligt säga om jag vid den tidpunkten var homosexuell. Egentligen spelar det heller ingen roll. Anledningen till att jag börjar med det här minnet är för att jag har en känsla av att majoriteten av alla vuxna svenskar är tveksamma till om barn kan vara homosexuella. De som är någorlunda stringenta i sina ställningstaganden ifrågasätter om barn är heterosexuella. Men väldigt få ifrågasätter att vi i våra ord och handlingar pekar ut småbarn som aktörer i något slags real life-variant av “Män är från Mars, kvinnor är från Venus”
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag hjälpt till i barnpassningen på min förra arbetsplats (jag kanske inte vill ha egna barn, men jag är en jäkel på att umgås med, och trösta, andras) och hört en variant av “Åh vad sött, hon blir så lugn när du är här. Flirtar du med farbror Micke?”. Heterosexualiteten är en sådan norm att den normaliserar ett inbillat gerontofilbeteende hos ettåriga flickebarn. De gånger mamman i fråga hade lämnat in en son också fick jag bita mig i tungan för att inte svara “Nä, inte hon, men din son däremot …”
Snabbspola fram till 1987. Jag är tio år gammal och ligger i Dux-sängen på mitt pojkrum. Det är kväll och sovdags, men istället för att sova fantiserade jag om min bästa kompis pappa. Naken. I mitt huvud låg vi tätt omslingrade. Jag minns att jag fantiserade om hans kuk, men den var inte erigerad; Jag hade ännu ingen aning om vad sex var, även om fantasin allra högsta grad var sexuell. Om någon där och då hade frågat mig om jag var “homosexuell” så hade jag inte vetat vad de pratade om. Ordet fanns inte i min vokabulär, på 80-talet pratade man inte om sånt, framförallt inte med barn. Hade denna någon frågat om jag var “bög” så hade jag blivit arg. “Bög” var något som de större barnen sa istället för vårt “CP”. Hade personen däremot frågat om jag gillade tanken på att vara naken och tätt omslingrad med Igors pappa eller någon av mina kompisars storebröder däremot så hade svaret varit “mer än lördagsgodis”.
Det var först vid tolv års ålder som jag skulle upptäcka att det fanns så mycket roligare grejer att göra än att ligga naken bredvid varandra. Vägen dit gick via en otroligt vågad uppraggning på tunnelbanan, nånstans mellan Vårby Gård och Norsborg.
Andra bloggar om: homosexualitet, heteronorm, komma ut
