Vårbergsskolan var en renodlad högstadieskola och den skräck-kantade vilsenheten drabbade varenda sjundeklassare utan undantag. Från en bekant miljö där man var ädst, och därmed i de övre delarna av näringskedjan, slungades man ut i en främmande miljö där toppen av näringskedjan utgjordes av hormonellt labila personer i ett limbo mellan barndom och vuxenskap. Därtill kom den osäkerhet som utgjordes av tonår, pubertet och problematiken att vilja uppfattas som vuxen trots att man är barn.
Jag kan inte minnas exakt när övergången skedde. Det finns inget exakt ögonblick när jag började hata mig själv för att jag var kåt på killar, eller när jag började leva ett dubbelliv. Jag har fragmentariska minnen, som till exempel när jag som trettonåring slår upp biologiboken för att läsa vad den skriver om homosexualitet.
Jag satt längst ut på första eller andra raden, på en av de höga stolar som hörde till de smala, bardiskliknande bänkarna i biologisalen. Läroboken i biologi var svart med lite gröna rutor på och hade det fantasieggande namnet “Biologiboken”. När vi hade tid att bläddra i den slog jag upp sex. Jag minns att jag blev väldigt hoppfull av avsnittet i boken, för kontentan var “Homosexualitet är en fas som många går igenom i tonåren, men som går över.”
Jag längade redan.
Utdrag ur “Biologiboken”:
Både män och kvinnor kan “tända” på människor av samma kön. Detta kallas homosexualitet. Det förekommer att driften är riktad både på det egna och på det motsatta könet. Detta kallas bisexualitet.
Man vet inte så mycket om orsakerna till homosexualitet. Den sexuella utvecklingen under barnaåren kan ha blivit störd. Några fysiska orsaker har man inte funnit.
I puberteten är det ganska vanligt att ungdomar av samma kön umgås sexuellt. Detta kan bero på att driften ännu inte blivit stabil och det betraktas inte som homosexualitet i vanlig mening.
Vuxna homosexuella söker ofta en partner bland ungdomar av samma kön. Ett sådant förhållande kan bli ett stort problem fär en ung människa. Det kan leda till framtida störningar i den egna sexualiteten. Men man blir inte homosexuell av sådana upplevelser.
Jag väntade, och medan jag väntade levde jag ett dubbelliv. De flesta kände mig som killen som var skötsam och duktig i skolan, lite mesig men tillräckligt udda för att hänga med i periferin av den coola kretsen. Det var ingen som kände till den andra sidan, som lusläste kontaktannonserna i Gula Tidningen, som ringde till heta linjen och som hade sex med killar. Inte ens jag ville kännas vid den sidan.
Jag svarade på några av kontaktannonserna i Gula Tidningen. Självklart kunde jag inte riskera att avslöja mig genom att uppge namn och adress, istället föreslog jag en träff ett visst datum, ett visst klockslag, på ett visst ställe. Oftast var det en bit hemifrån så jag inte riskerade att träffa någon jag kände. Ofta var det tunnelbaneperronger, ställen som var tillräckligt publika för att kännas säkra och samtidigt ställen där man inte behövde någon speciell anledning att hänga.
Första gången jag träffade någon på det här sättet var på stationen i Vårby Gård. Jag var tretton, på väg att bli fjorton och jag hade lagt målbrottet bakom mig. Bortom mig av nervositet måste jag ha sett rätt lustig ut när jag försökte se ut som om jag bara strosade lite planlöst, medan jag närmade mig änden av perrongen där det stod en kille och väntade. Efter ett tag tog jag mod till mig och gick fram. Jag minns inte hur vi bröt isen, eller vad vi pratade om, men jag minns att vi hamnade på en grässlänt i närheten av stationen där vi satt och pratade. Egentligen var det fånigt, fär vi ihade ingenting att prata om. Han var nånstans mellan tjugo och trettio år gammal; i alla fall enligt sin annonstext. Jag minns inte hur han såg ut, och det spelade ändå ingen roll — jag satt bredvid en annan kille som hade en kuk och det var allt jag var intresserad av. Sex i min värld var detsamma som att runka, och min hjärna jobbade i hyperfart på hur jag skulle få till det. Vi pratade och pratade om ingenting och skildes till slut med just det resultatet: ingenting.
Jag kan inte minnas att det fanns några som helst homosexuella förebilder när jag gick på högstadiet. Jag kan inte minnas att jag var medveten om någon annan som var homosexuell, i alla fall inte i det universum jag rörde mig i. Ändå hade jag en bild av bögar, och jag var så klart inte en av Dem. Bög var vad man var, inte vad man gjorde. Jag var inte kär i killar, jag bara ville ha sex med dem.
Min sextonårsdag och gymnasiestarten inföll med några veckors mellanrum. Jag lämnade förorten och begav mig till Söder, beredd på ny miljö, nya människor och ett nytt liv på gymnasiet. Vad jag inte var beredd på var att träffa mitt livs första förälskelse, i form av en tystlåten yngling som kallades Johan.
Andra bloggar om: homosexualitet, heteronormativitet, komma ut, tonårsliv
