Fördelen med att resa ensam är att det är lättare att bli uppgraderad som singelresande än i grupp. Den här gången hade SAS överbokat flygrutten Dublin — Köpenhamn — Stockholm, och de avlastade genom att flytta på mig till direktrutten Dublin — Stockholm.
Förutom att jag sparar en timmes resande och slipper transfern i Köpenhamn, har jag också lärt mig att jag i framtiden kommer att betala extra för barnfria alternativ. Finns det inte, kommer jag att ha med mig smågodis spetsat med Valium.
Hur som helst, Dublin har en hel del att erbjuda:
Spännande arkitektur. Jag har aldrig sett en sån snygg integration av spännande modern arkitektur och äldre bebyggelse av det mer pittoreska slaget. Kanske är det just kontrasten som gör det hela så tydligt.
Göteborgshumor. Pubarna har ofta namn som till exempel “The czech inn” eller “The Hairy Lemon”. Den sistnämnda ligger på Lemon Street i närheten av Harry Street. Dessutom har de ett café med hembakta bakverk. Såväl bakverk som inredning är som hämtade från Harry Potters Hogsmeade. Namnet? Queen of Tarts, såklart.
Taxibilar. Enligt uppgift finns det mer än 20 000 registrerade taxibilar i Dublin. På kvällarna fylls gatorna av familjefäder (jag såg inte en enda kvinnlig taxiförare) som köpt en taxilicens för 6500 euro, och kör in extrapengar. Resultatet är att du inte kan kasta en sten vid 11-tiden en lördagkväll utan att träffa en taxi. Fyra, fem timmar senare har familjefäderna åkt hem och lagt sig vilket resulterar i lite taxibrist.
Restauranger väl värda ett besök är:
Miller’s Pizza, som tar pizza från bukfylla på bakfyllan till välkomponerade matupplevelser. Ciao Ciao är mikrotinad fryspizza i jämförelse.
Saba, som har asiatiskt tema, och korrekta styrkeangivelser. Jag tog en nudelrätt som hade tre av fyra stjärnor. Styrkan var mig till belåtenhet, och som jämförelse tycker jag att de flesta asiatiska restauranger i Stockholm mesar när de säger att något är “starkt”. Missa inte den fantastiska (alkoholfria) Lychee-coolern.
Diep le Shaker gör mycket bra thaimat som känns fräsch (till skillnad från den flottiga typen som många restauranger får till). Dessutom kan du få maten hemkörd.
Shoppingen är inte världsklass, men definitivt på en helt okej nivå. Manlig grooming är ännu ingen hit på Irland, vilket framgår tydligt på Brown Thomas, Dublins motsvarighet till NK. Utbudet av herrdofter motsvarar Åhléns i Åmål, och manlig hudvård ligger tio år efter Stockholm. Jag fick tag på snygga skor, snygg Nike-väska och fyllde på min filmsamling med queerklassiker som Querelle, Maurice och Torch Song Trilogy. Jag är en dålig bög, innan Dublin-besöket hade jag inte sett en enda av dem. Dessutom fick jag tag i Yossi & Yagger, en israelisk film om två soldaters kärlek, som jag länge velat se. Personer som vill driva en framgångsrik filmbutik i Stockholm bör göra ett studiebesök på Laser (filmbutik på St Georges Street). Jag och David gick in för att hitta Tales of the City och bägge gick ut med 7–8 titlar vardera. Deras utbud av “gay interest” och musikaler var imponerande.
Jag vet att jag sa att jag inte skulle kunna tänka mig att flytta till Dublin. Jag tar tillbaka det. Dublin kan inte konkurrera med Londons shopping och nattliv, men Dublin är charmigt, vackert och vänligt. När jag gifter mig med Jake kommer vi att köpa hus utanför Dublin. I London kan man bo på hotell.
Andras blogginlägg om resor, dublin, popkultur
