På tal om att livet regisserar sig:
Jag hade planerat att träna Bodycombat vid femtiden på SATS Odenplan, men planerna sprack framåt eftermiddagen när saker på jobbet drog ut på tiden.
Men vänta ett tag, SATS borde ha fler pass en onsdagkväll!
Japp, 18.30, Stureplan. Perfekt. Ända fram till ungefär 18.15. Instruktören hade fått akuta förhinder bara en timme innan passet. Den enda som kunde komma med så kort varsel var en box-instruktör, vilket fick mitt (och de andra deltagarnas) humör att falla. För den som inte tränar kan det te sig konstigt, kampsports-pass som kampsports-pass, men det är ungefär lika snopet som att vara inställd på att få chokladglass till efterrätt och istället få fruktsallad.
Men vänta ett tag, jag är ju instruktör!
Jag snackar med instruktören och berättar hur läget ligger till. Han tycker det är skitbra att jag kör, och ungefär då kommre vi på att det viktigaste verktyget saknas: musik. Att inte ha rätt skiva att köra till är som att gå upp på scen och, well, mima till musik man inte kan. Dessutom är stureplanscrowden rätt kräsen.
Men vänta ett tag, har jag verkligen tagit ur skivorna sen passet förra veckan?
(Jag sticker bort till omklädningsrummet.) Nej, skivorna ligger kvar. Allright, vi är på!
En dryg timma senare står jag i omklädningsrummet. Det är ganska lugnt, det är ganska få personer runt omkring och de flesta är på väg från gymmet. Onsdag kväll verkar inte vara den mest aktiva träninsdagen. Just när jag ska dra på mig jeansen kommer den in någon.
Men vänta ett tag, är inte det där en annan Johan?
Jo. För första gången sen gymnasiet träffade jag min (obesvarade) ungdomskärlek. Och jag var väldigt zen.
Okej då, inte helt zen då. Jag kanske kände ett styng av nöjdhet när jag insåg att
a) förtrollningen var bruten, trots att han är lika snygg nu som då
b) jag, elva år senare, var vältränad medan mr High School Jock var rätt … average.
(Om du uppfattade Vänner-referensen i rubriken är du som jag: sjukt Vänner-nördig.)
Andra bloggar om: sliding doors-effekten
