Det var midsommarafton. Klockan var strax efter midnatt, och vi hade gett upp inför kvällskylan och flyttat inomhus. En efter en försvann de andra för att sova, och till sist satt bara jag och Thomas kvar med ett sista glas vin. Samtalet blev sådär lågmält och förtroligt som såna här tillfällen inbjuder till.
“Får du tillräckligt med närhet?” frågade Thomas efter en stund.
Jag minns inte vad jag svarade, men jag minns att jag blev rörd. Den frågan tyder på en genuin omtanke. Det är en inbjudan till förtroende att ställa den till någon som lever i en värld där det är mer intimt att sova ihop med någon än att knulla.
Jag vet vad jag skulle svara nu: jag kan få tillräckligt med sex, det är lika lättillgängligt som att åka och handla mjölk. Bokstavligen. Jag måste åka en bit för att handla mjölk. Men sex som närhetssubstitut tappar potensen efter ett tag, och gränsen mellan “närhet och bekräftelse” och “sexmissbruk” är hårfin.
Thomas frågade hur det gick med mr. P, nu när det hade gått mer än ett år sen vi sågs första gången. Jag drog historien. Hur vi dejtade första gången, och sen ett par gånger till. Jag behövde inte berätta om frustrationen över att vi aldrig sågs, eftersom det var Thomas och David som pekade ut för mig att det var maj när jag berättade att jag och P setts två gånger dittills under året. Jag berättade inte vissa bitar, som hur jag avslutat det, men hållit dörren öppen, eftersom jag efter att ha gått UGL bestämt mig för att ge det en chans till. Jag gillar inte icke-beslut som avslut.
Vi pratade mer om det, och Thomas drev hem poängen som jag redan fläckvis förstått. Det går inte att stå på samma ställe efter ett år. Jag och mr. P hade inte ens hånglat. Nästa dejt fick bli utslagsgivande, det behövs en investering, ett litet steg framåt, hur litet det än är. Annars är risken att vi står kvar på samma ställe när vi är 35. Och 40. Att vänta på något bättre är inte det bästa sättet att spendera livet i min värld.
“Nästa dejt” var ikväll. Det var trevligt, som alltid. Käk på Arirang, mysigt småpratande, långsam promenad. Men det slutade som så ofta förr: med ett icke-beslut, ett icke-löfte, en odefinierad relation som har potential. Men inte nu. Sen. Nån gång i framtiden.
Jag fattar absolut vad icke-beslutet grundar sig i, och jag förstår velandet på ett plan. Men ikväll fattade jag att även ett icke-beslut är ett beslut. Det är ett “nej”. Det är bara inte lika tydligt.
Nu ska jag vara bummed out ett par dagar och svära över hur galet det kan bli med fel tajming. Sen ska jag sätta mig på hästen igen. I höst startar jag och boy-wonder Robin en aktivitetsklubb för singlar.
Andras blogginlägg om singelliv, dejting
