En titt ner i min avgrund

24 juli 2008

in i mina skor

Igår såg jag en skymt av avgrun­den, som många gånger förr. Första gång­erna för­sökte jag i panik klösa mig ut ur mitt huvud, ur mitt varande. Det är såna gånger jag skulle kunna bli miss­bru­kare. Numera är jag lugn när avgrun­den dyker upp, men det är inte ett rofyllt lugnt. Det är lug­net man kän­ner när man gett upp allt hopp.

Jag ska för­söka berätta hur det händer:

Det bör­jar med ögon­blick när jag slås av varan­det. Vi föds, och sen dör vi. Däremellan för­sö­ker vi med vari­e­rande grad av despe­ra­tion åstad­komma något. Oavsett vad vi gör, oav­sett hur vi age­rar, så hand­lar detta “något” om njut­ning av olika slag. Sex, makt, pengar, pry­lar, mat, kic­kar. Same, same but dif­fe­rent. Jag kan all­tid på ett teo­re­tiskt plan för­stå det. Men dessa till­fäl­len är mer. Jag kän­ner det.

Den här käns­lan dyker upp från intet, som ett för­skalv till jord­bäv­ningen som öppnar avgrun­den. Igår hade jag duschat efter trä­ningen när jag såg en skymt av min spe­gel­bild i ögonvrån. Den första tan­ken som for genom mitt huvud var “Är det värt det?”

Frågan var oskyl­dig, den syf­tade på att den trä­ning jag läg­ger ner har fåfänga som halva driv­kraf­ten. Men den pekade också på ett hål som jag inte rik­tigt lyc­kats fylla. Plötsligt var jord­bäv­ningen där, och avgrun­den öppnade sig inom lop­pet av en tanke. Jag såg dem alla, de gapande hålen i mig själv som jag fyl­ler med olika upp­le­vel­ser, men …

Är det värt det?”

Det enda svar jag just i det ögon­blic­ket kunde komma på är “… men vad är alternativet?”

Jag kom­mer ald­rig att se fram mot stun­derna vid avgrun­den. Men numera när den uppen­ba­rar sig, så sät­ter jag mig vid kan­ten och tit­tar ner i den. Bredvid mig sit­ter rela­tio­nerna till per­so­ner jag älskar. De gör det gläd­je­lösa lug­net myc­ket lät­tare att uthärda.

Idag är det sol, glass och bal­longer igen. Jag för­står det hela på ett teo­re­tiskt plan, men jag kän­ner det inte. Istället nju­ter jag av vac­kert väder, Pride-start imor­gon, värl­dens bästa jobb och en skön video till Dollys “If you hold my hand”.

PS. Dexo skrev om hur han han­te­rar avgrun­den. Det är ett bra sätt.

Andras blog­gin­lägg om

  • Daniel

    Det där kän­ner jag igen, spe­ci­ellt nån­stans mitt i min utbild­ning när jag satt sent nån kväll och fick tacka nej till ännu en social grej för att jag var tvungen att plöja genom 500 sidor till. Precis när jag lade på luren, kunde det slå mig: “Ska jag göra detta hela mitt liv, sätta annat på spar­låga för att låta mig upp­slu­kas av detta? Jag skulle kunna hoppa av och göra nån­ting mindre krä­vande, bli en skö­terska eller admi­nist­ra­tör, nåt där det inte gör så myc­ket att jag valde att gå ut istäl­let för att kunna lite mer om nånting.”

    Sen bru­kade jag ta en frukt eller nåt, läsa lite till, inse att jag nog tyckte detta var roligt ändå och att jag skulle vara mindre lyck­lig i läng­den om jag inte hängav mig åt det som dri­ver mig.

    Så, det var mest hypo­gly­ke­mier. Säker på att detta inte bara är en sån? ;)

  • Daniel

    Eller så är det helt enkelt så att åsynen av din rumpa inte bara är en filo­so­fisk upp­le­velse för oss andra…

  • http://www.asiktstorped.se Micke

    @Daniel: jag gar­vade högt på tun­nel­ba­nan när jag läste kom­men­tar #2. Folk är inte vana vid det uppenbarligen.

    Anyhow, jag vet vad du menar med hypo­gly­kemi. Men det är inte det. Vid dessa till­fäl­len är det lik­som … en tom­het. Ingenting kan fylla den, och det hjäl­per inte att tröstäta (inte ens hjär­nans belö­nings­sy­stem hjäl­per). Jag kan tänka att jag gif­ter mig med Jake och hit­tar bote­med­let mot can­cer och HIV och … och sen? Det är lik­som ingen­ting som kan fylla hålen. Inget.

  • Daniel

    @Micke Hur länge varar detta? Snackar vi minu­ter, tim­mar, dagar, vec­kor? Hur ofta kom­mer det?

    Oops. Diagnostiskt tänk där. Jag ska sluta.

  • http://jerbaz.wordpress.com Jerry

    Fan vad bra du beskri­ver det.

    Relationerna som sit­ter vid sidan om som gör att man inte hoppar…

  • Bottlefly

    Du behö­ver kanske en (till) inspi­ra­tions­källa. Try them all …

    http://video.google.com/videoplay?docid=-8201478015841155798&ei=jlKKSPnxJ47qigLw35nYCA&hl=en

  • http://lookingformessiah.blogspot.com/ Dexo

    Baby. Jag ska, för ovan­lig­he­tens skull, ge dig ett råd:
    TOMHETEN är inte läs­kig.
    Tvärt om.
    Tomheten bety­der att du är FRI att göra NYA VAL. Att ha nya dröm­mar.
    Du behö­ver drömma baby.
    Vad vill du med ditt liv? Vad dröm­mer du om?
    Mitt råd är: ta dig lite tid på stäl­let du dröm­mer bäst på och skaffa dig en ny fix­punkt. Sedan — och I pro­mise — kom­mer till­va­ron regis­sera sig.
    Du behö­ver en ny dröm.
    Du är uttrå­kad.
    Dream, baby.
    Dream.

  • http://www.asiktstorped.se Micke

    @Daniel: det hand­lar oftast om ganska korta peri­o­der, det går all­tid över till nästa dag. Det är lik­som inte depres­sion, det är … annat.

    @jerry: tack. Kul att du såg det, den kom natur­ligt och jag gil­lade den själv.

    @bottlefly: fan­tas­tisk! Jag såg de första minut­rarna och kom­mer defi­ni­tivt kolla på hela i lugn och ro.

    @Dexo: tack, baby. Jag tror att du har rätt.

Previous post:

Next post:

Bloggportalen.se Creeper