En av sakerna jag gillar med att vara försöksperson i medicinska studier är att jag får ett kvitto på att jag är fullt frisk, om man med “fullt frisk” menar “inga fysiska sjukdomar”. Polarna har spekulerat kring min mentala hälsa när jag berättat att jag är med i medicinska studier, men om jag uppfyller kraven för några av diagnoserna i DSM IV så har det inget med medicinska studier att göra.
Sista studien jag var med i handlade om smärta. Trots ämnet var den mestadels behaglig. Tre och ett halvt dygn på AstraZenecas försöksavdelning, i två omgångar, plus tre besök för kontroller gav mer än 18 000 före skatt. Nu innebär visserligen deltagande i studier vissa restriktioner, bland annat när det gäller träning, alkohol, nikotin och kosttillskott, men såvida man inte är hardcorenikotinist, alkoholist eller elitidrottare så innebär ingendera restriktion något allvarligt problem. Förutom själva smärtstudien som tog drygt en arbetsdag fick vi disponera tiden på försöksavdelningen fritt. Tre sällskapsrum med tv-spel, biljardbord, uppkopplade datorer, dvd-filmer och pingisbord gjorde tillsammans med sällskapet från personalen och de övriga försökspersonerna att tiden förflöt löjligt fort.
Det mest obekväma under studiens gång var såklart smärtan, men den varade inte ens i två timmar. På delad andraplats kom katetern för blodprover som ibland skavde i armvecket, och EKG-telemetrin. Telemetrin innebar att vi som var försökspersoner hade fasttejpade elektroder för EKG, kopplade till en sändare som i sin tur skickade datat till en central server. Kurvorna visades sen på tft-skärmar som hängde i nästan varje rum, så alla kunde hela tiden se varandras puls och EKG-kurvor. Det var småbökigt att duscha med apparaturen, och så fort någons utrustning strulade larmade det i lokalerna. Signalen var oftast av typen diskret dörrklocka, och betydde “svag eller störd signal”. Ibland fick sändaren för sig att någon saknade puls, då blev larmet mer akut. Liksom personalens respons. Något ingen av oss visste var att systemet också larmade om pulsen steg till en viss nivå. Att vi inte visste det berodde på att vi inte utövade någon större fysisk ansträngning.
Under första omgången på forskningsavdelningen gjorde en incident oss bekanta med pulsnivå-larmet.
En av killarna som var med i den här studien tyckte (uppenbarligen) att det var lite jobbigt att gå i flera dygn utan att få runka. Det fanns få tillfällen för sånt, framförallt med tanke på att det både toalett– och duschdörrar saknar lås. Om något skulle hända oss försökspersoner något så skulle hjälpen aldrig bli fördröjd av en låst dörr. Telemetrin berättade också för personalen var vi befann oss för att kunna hitta oss snabbt i ett nödläge.
Till saken hör också att när man duschade så larmade sändarna oftast, eftersom man kunde komma åt elektroderna medan man tvättade sig. Jag antar att killen i fråga tänkte att duschen var ett utmärkt tillfälle att dra en handtralla, men det han inte tänkte på var att pulsen stiger rätt bra när man är på väg mot orgasm. I hans fall blev det rätt extremt, han lyckades faktiskt uppnå över 180 slag i minuten under själva orgasmen. Hans sändare började larma när han nådde 135, och istället för “unknown signal” eller “missing beat” i röd text var larmet “rapidly increasing heart rate” med pulssiffran blinkandes i orange/rött. Två-tre slag per sekund ökade hans puls till 182, sedan sjönk den med något högre hastighet till hans normala puls. Det rådde ingen tvekan om vad som var på g inne i duschen, varken bland försökspersonerna eller personalen. Killen i fråga var lyckligt ovetande. Inte ens när han kom ut ur duschen och en sköterska frågade �Gick det bra?� med glimten i ögat fattade han. Det var först när glirlingarna från de andra försökspersonerna kom som poletten föll ner. Stackarn blev enormt generad, och det gjorde det såklart roligare att fortsätta med glirlingarna. Att han faktiskt drog en tarzan var coolt. Tyvärr brände han alla statuspoäng genom att skämmas för det.
Visst innebär medicinska studier visst obehag och biverkningar, men det är övergående. På det hela taget är de positiva bitarna klart övervägande, och jag ställer gladeligen upp på fler studier. Om du är inresserad, kan du anmäla dig till AstraZenecas försökspersonsdatabas på www.healthyvolunteers.com
För övrigt …
… så har GE inte haft så mycket fantasi när man designat telemetri-sändarna. Knappen för att kalla på sjuksköterska pryds av en stiliserad bild av en kvinna. Lätt fantasilöst.
