Lördagkväll i Prideparken. Darren Hayes gick loss på scenen och jag själv var på väg mot toaletterna när jag skymtade ett ansikte som var bekant. Jag gick vidare och försökte minnas var jag sett det där snygga blonda rufset förut, när det plötsligt slog mig: var inte det där killen från en flirt, två cheesecakes och ett brunnslock? Jag stannade till och såg mig omkring, men det var för sent. Han hade redan försvunnit i myllret.
På vägen tillbaka såg jag honom igen, den här gången stod han och pratade med två andra personer intill ståndet som sålde laktritsremmar. Jag tänkte att jag måste ta reda på om det är samma kille, så jag gick fram och sa “Ursäkta, heter du Freddie?”. Han såg förvånad när en person han inte kände igen kunde hans namn, och förvåningen blev större när jag frågade om han hade jobbat på caf�t som låg på en parallellgata till Drottninggatan. Jag var trött och avslagen, och insåg att att det skulle bli svårt att berätta vad det hela gick ut på på ett enkelt och sammanhängande sätt. Jag gjorde mig redo att gå med en “äh, det var inget”-kommentar när han sa “Men du kan ju inte säga sådär och sedan dra”. Och det kunde jag ju egentligen inte.
Så jag berättade historien i grova drag. Det visade sig att han aldrig fått det där vykortet. Jag tog hans e-postadress och lovade att skicka länken till historien han helt ovetandes inspirerat. Medan jag gick därifrån utspelades en Sliding Doors-historia i mitt huvud. Jag hoppas att de fick ihop det i parallelluniversumet där vykortet nådde fram.
Andra bloggar om: flirtar, singelliv
