Svenska Dagbladet har en riktigt bra artikel om nätdejtning. Bland annat skriver Ann Lagerström om att den bilden vi tror vi vill ha inte alls är den vi faller för:
Problemet är att vi människor inte kan räkna ut vad vi kommer att tända på. Det har professorerna Sheena Lyengar och Raymond Fisman vid Columbia University visat. De startade helt enkelt en dejtningsklubb och bjöd in ett antal singelstudenter. Innan snabbdejtningen började fick studenterna beskriva vem de ville träffa. Efteråt jämförde forskarna idealen med vad studenterna verkligen blev attraherade av. Inte en siffra rätt. Den som föredrog intelligenta tände på den alldaglige glada. Den som sökte aktiv fritid föll för en filosofistudent. Dessutom hade studenterna nu, bara någon timme senare, korrigerat sina idealbilder så att de stämde med de nya bekantskaperna
Ännu intressantare är avsnittet om forskaren som delar in folk i två kategorier, Perfektionisten och Praktikern:
Perfektionisterna går in för sitt letande, och ger sig inte förrän de hittat “det bästa”. Praktikerna tittar lite här och där, och bestämmer sig sedan för något som verkar bra. Praktikerna är ganska nöjda med tillvaron. Perfektionisten mår pyton eftersom han inte kan släppa tanken på att han missat något. Det kan finnas något som är bättre.
Det där är ju jag! Perfektionisten! Jag har gradvis blivit mer och mer medveten om det de senaste åren, även om jag inte satt något ord på det förrän idag. Problemet för oss perfektionister är just nätets tillgänglighet. Mister du en så står dig tusen profiler åter, och det är bedrägligt lätt att tro att bakom nästa klick döljer sig herr Rätt. Men klicken blir till timmar och timmarna till veckor, månader, år. Innan man vet ordet av är man sex år äldre och står kvar på samma ställe. Bara ett klick till …
Ett annat problem med nätdejtning är att det blir lite lätt krystat på själva dejten. Anställningsintervju light. Är killen snygg och charmig eller tyst och tråkig är det paniktourettes-läge, men för det mesta blir det ett bollande av standardfrågorna. Det enda som fattas är Meyer-Briggs Personality Indicator och löneanspråk.
Nä. Jag tror det är dags för mig och Robin att på allvar ta tag i planerna för singelklubben. En klubb för singelkillar som vill träffa andra killar under avslappnade former. Alla som bjuds in får ta med sig en eller två singelkompis(ar), så att det finns lite avslappnad relation i det hela. En dag i månaden hittar man på nåt kul, som Fångarna på Kastellet, gocart, paintball eller kajakpaddling. Frågan är bara om Stockholms gayvärld är tillräckligt stor för det?
Just det, du kanske ville läsa hela artikeln i Svenska Dagbladet? Du söker en annan än du tror
