Jag får fortfarande panik av att höra frasen “Vet du vem du är lik?” och vill helst svara “NANANANANANANANANA” samtidigt som jag håller för öronen på bästa femåringsmanér. Det bottnar i att jag upp till ungefär 20 års ålder blev jämförd med Mr Bean. Det är ungefär lika roligt som att ramla ner i ett kar med batterisyra, med den enda skillnaden att eventuella liknelser med Mr Bean skulle försvunnit vid ett fysiskt batterisyra-bad.
Självbilden är ibland bräcklig, och just när jag hade blivit lite kompis med mitt utseende så kommer det en sån här Richterskals-nia och totalt möblerar om landskapet. Jag har varit med om två såna självbildsbävningar: Mr Bean-perioden och dubbelspeglingseffekten. När jag för första gången såg mig själv bakifrån/i profil med hjälp av flera speglar. I en provhytt på H&M. Lysrörsbelysning är en skönhetsmakeover i jämförelse. Don’t do this at home kids, it causes severe emotional trauma.
Om Mr Bean var lågvattenmärket i min vet-du-vem-du-är-lik-period, så är Maximus höjdpunkten.
Igår sa E, en av mina (coolaste) instruktörskollegor att jag var lik han den där snubben Russel-nånting i den där gladiator-filmen. Gissa vem som blev stoltare än en påfågelhane bland nakenhönor? Russel Crowe i rollen som Maximus är en av de grymmaste filmkaraktärerna ever. Empires recension sammanfattar det hela rätt bra:
Russell Crowe was clearly born in a hard month, in a hard year during a freak outbreak of total hardness. The man exudes the physicality of a wild animal. Shifting testosterone like a pre-bloated Brando, he holds the screen with such assuredness and force you simply can’t rip your eyes away from him. When he looks pissed off (as he does for 90 per cent of the time), the movie possesses its own gravitational pull.
Det bästa är att det inte var första gången! Det hände en gång för några år sedan på Patricia, när en kille som jag haft en crush på sa något liknande:
– Har du sett Gladiator?
– Såklart. Bra film!
– Men det är ju du … han, alltså du, ni är så lika! Du är han!
Jag var för upptagen med att bli generad för att svara något sammanhängande, minns jag. Men gissa om det gjorde hela min kväll?
Nu ska jag visserligen erkänna att man kanske inte är så nykter när man är på Patricia. Och jag tror att E egentligen behöver glasögon, eller så var det inte mig utan mina armar han jämförde med Maximus. Jag har rätt schysta gladiatorarmar. Jag kan inte heller se några likheter mellan Mr Bean och Maximus, bortsett från att de är lika många. Slutsats: Mr Bean är människoapa och Maximus är homo sapiens. Jag är den felande länken.
Jag finner lite tröst i att jag de senaste 5–6 åren bara blivit jämförd med Maximus och David Gahan (sångaren i Depeche Mode). Dessutom hade jag som fjorton-femtonåring en grekisk (!) dubbelgångare som jag hörde om från flera olika håll. Fast det kanske bara var Rowan Atkinson som var på besök i stan.
Pingback: Åsiktstorped » Något att spara till mäffdagarna