Ibland kan folk inte ge en det man behöver. Som i mitt fall, med mr. O, där jag inte kunde få ett avslut. Så jag skrev ett eget. Jag skrev det för hand. I kuvertet lade jag ner de tre arken och en CD-skiva med ett soundtrack till brevet, och lade sedan det på lådan.
Tryck på play, och läs.
M,
Den första versionen av det här brevet har jag slängt. Jag skrev det när jag var sårad och inte alls hade insikt i varför. När jag är sårad kommer (uppenbarligen) en elak sida av mig fram. Jag attackerar och använder ofta skuld som vapen för att såra tillbaka. Jag vet att du såg en glimt av den sidan i torsdags. Jag ber om ursäkt för det. Det är inte konstruktivt, och det är inte rättvist. Jag vet att du inte sårat mig medvetet.
Jag hoppas att du hör min röst när du läser det här, och att du hör den när den är som mest avslappnad, tillitsfull och lugn. Det här är inte skrivet i affekt, såvida sorgsenhet och vemod inte räknas dit.
Anledningen till att jag skriver det här brevet till dig är att jag inte tror att du kommer att höra av dig och vilja träffas för att prata. Jag har många fantasier om varför, men egentligen spelar orsaken ingen roll. Att du inte vill är skäl nog. Det här brevet har tre syften. Två är för min egen skull, ett är för din.
För det första behöver jag tvätta rent minnet av dig. Att bli sårad, även om det är oavsiktligt, lägger en hinna av svart över alla andra minnen av dig. Jag vill inte ha det så. Jag vill minnas dig som när du låg i mina armar och vi tittade på “Hitta Nemo” och jag nästan somnade till rytmen av dina andetag, eller som när vi åt scones-brunch på Wayne’s Coffee tillsammans med Bea och du hade din hand på mitt knä och fick mig att känna mig trygg och värdefull. Du är en av de viktigaste personerna jag träffat i mitt vuxna liv, och jag vill minnas dig när du är på ditt bästa.
För det andra behöver jag göra något som är vansinnigt svårt. Jag behöver tända eld på bron. Jag behöver få till ett avslut så att jag kan gå vidare. Just nu håller jag mig i närheten av den, och det är hoppet att jag – vi – kanske skulle kunna gå tillbaka över den som gör att jag inte kan lämna den. Jag vet att det hoppet är lönlöst, men så är det med hopp: det överlever i ett klimat där allt annat har dött.
För det tredje så vet jag att du aldrig haft som avsikt att såra mig, och att det hände är oavsiktligt och omedvetet. Jag tänker att om jag berättar min sanning så kanske du förstår, och kanske agerar annorlunda nästa gång du är i en liknande situation.
Jag tror att det misstag vi bägge gjorde var att inte avsluta helt. Som vi lämnade det nu upplever jag att vi lät dörren stå lite på glänt. Jag kan bara fantisera om varför du gjorde det. I mitt fall visste jag innerst inne att jag behövde ett avslut, samtidigt som jag inte ville förstå att det verkligen var slut. Det här var något slags mellanväg som kändes bra i början, men i slutet inte ledde någon vart. Inte för mig.
Den lilla springan vi lämnade rymde oändligt med hopp. Hopp om att det fanns en möjlighet att du om ett par månader skulle vara klar med dina beslut och bearbetningar av ditt ex, och att vi då skulle börja om på nytt. Sådan är kärleken, att det räcker med en droppe hopp för att föda ett helt hav.
Den stora anledningen till att jag ville – behövde – träffas och prata var just det hoppet. Jag behövde din hjälp att sätta eld på den bron. Hur svårt det än är att göra det för den som inte känner något för den andre, så är det oändligt mycket lättare än för den som är kär.
Antingen skulle vi stänga dörren, eller så skulle vi prata om vilka premisser den var öppen på. Jag bävade för det första, och hoppades självklart på det sista, men allt var bättre än ovissheten. Det var den som långsamt slet min själ i stycken.
Alla relationer grundar sig i tillit, och tillit är just vad jag har känt – och känner — för dig. Under tiden vi träffades sa du inte så mycket om hur du kände eller vad du tänkte, men för mig har alltid handlingar sagt mer än ord. Dina handlingar var så genuina. Jag kan när som helst nämna tio saker som du förmodligen inte tänkte på, men som fick mig att känna mig omtyckt, utvald och uppskattad. Jag har aldrig tvivlat på dina handlingar, och tvivlar inte ens idag.
Det är därför jag är ledsen att jag drog upp hela grejen med J. Det var en projicering som jag drog fram för att jag inte tänkt igenom saker och inte kunde sätta ord på varför jag kände mig övergiven och sårad. Jag vet att han, förmodligen omedvetet, driver sin egen agenda när han kontaktar mig och berättar att du inte är värd min tillit och mina känslor. Jag var inte ens upprörd när han berättat sin version av historien, för jag visste att din skulle te sig så annorlunda att det inte ens var samma historia. Att jag kände så säger en hel del om hur mycket tillit jag känner till dig. För mig är det tydligt. Och stort. Du har rätt, det som hände är mellan dig och honom. Jag behöver inte veta mer.
Det ironiska är att det är just den tillit jag känner till dig, och den ärlighet du visat i dina handlingar, som sedan sårade mig. Min intuition, magkänsla eller vad man ska kalla det, förstod det långt innan min hjärna kunde peka ut varför. Avsikten här är inte att älta, för jag vet att du inte gjort det medvetet. Det som är gjort är gjort och det enda som finns här är en möjlighet att lära sig något. Det jag önskar att du gjort annorlunda här, är att du varit ärlig i att du inte orkar, kan eller vill träffa mig. När du med kort varsel ställer in ett avtalat möte för att boka om det och sedan ställa in det igen, och boka ett tredje som också det ställs in, får det mig att känna mig oviktig, krävande, tjatig, ledsen och orolig. För mig är den här handlingen tydlig, och jag kommer förmodligen aldrig att få veta varför du plötsligt ändrade dig i fråga om mig. Även här har många fantasier, men inte här spelar det någon större roll. Det viktiga är att du inte känner något för mig. (Det är smärtsamt att se det i skrift, för det är plötsligt så påtagligt och verkligt.)
När jag postar det här brevet sätter jag samtidigt en fackla till bron. Den kommer att börja brinna, och fortsätta tills ingenting återstår. Det enda som kan stoppa bron från att brinna upp är att se dig, att prata med dig. Därför behöver jag be dig att inte höra av dig till mig, varken via telefon eller per brev. Det finns bara ett undantag, och det är om jag skulle ha fel. Om du känner att där finns något som du och jag kanske kan bygga på. Då låter jag bron stå kvar ett tag medan du tänker och bearbetar, så länge vi diskuterar på vilka premisser det sker. Om hoppet är befogat så kan jag – vill jag – leva med det.
Jag tror inte att jag kommer att höra av dig. Jag hoppas på det (gud, vad jag hoppas) men jag förväntar mig inte det. Självklart ska vi hälsa om vi råkar ses ute på stan, men om livet har någon som helst barmhärtighet så kommer vi att träffas lika lite på stan som vi gjort hittills. Jag inser det orimliga i att be dig att inte gå ut, och eftersom det här är mina behov väljer jag att inte gå ut på varken Lino eller G förrän bron bara är aska på flodbotten. Risken att vi stöter ihop är för stor.
Nu återstår ingenting förutom att lägga det här i ett kuvert och posta det. Det är så lätt, och samtidigt känns det som att slita av en del av min själ.
I mitt huvud utspelar sig just nu tusen scener från olika Hollywoodfilmer, där slutet ändå blir lyckligt. Fuck. Jag önskar att livet en enda gång kunde vara just så. Just den här gången.
Med värme, tillgivenhet och vemod,
Micke
Andra bloggares inlägg om avslut, closure, singelliv, dejting, relationer
