Två fenomen med homosexuella män som vi har observerat och diskuterat under vår Barcelona– och Sitges-vistelse hittills:
Ett:
Är det vanligare att bögar och flator blir tillsammans med en klon av sig själva, eller är det bara synligare för att bägge har samma kön (och därmed även utseendemässigt kan bli kloner)? Det som triggade diskussionen var det här blogginlägget, eller mer korrekt: den här bilden:
Jag kan inte släppa tanken på ett det ser ut som ett tvillingpar (nå, där ena har färgat håret då) och inte ett bögpar (vilket det alltså är) på bilden. Jag sitter inte och kastar pil i gummibåt, jag erkänner villigt att jag allt som oftast raggat på killar som är lika mig i såväl klädstil som kroppsbyggnad och utseende. Så visst, utseendemässigt skulle jag lätt kunna tänka mig någon som jag. Men när frågan blir: “skulle du vilja dejta dig själv?” blir mitt svar ett solklart nej. Inte för att jag inte gillar mig själv, utan för att förutsägbarheten skulle tråka ihjäl mig. När den jag är tillsammans med gillar exakt samma grejer, vill exakt samma saker, har samma intressen och vet vad jag tänker innan jag ens har sagt det (och inte för att han känner mig bra, utan för att han känner sig själv) så försvinner all spänning i relationen. Det blir som att läsa en bok jag redan vet slutet på. Det blir tråkigt. I don’t do boring.
Brukar du falla för personer som är som du, eller faller du för personer som är olika dig?
Två:
Vi kom fram till att talesättet “bättre en fågel i handen än tio i skogen” på bögspråk blir “bättre tio potentiella ragg på krogen, än ett val i handen”. Det finns liksom alltid något bättre bakom nästa hörn. Snyggare, smartare, roligare, större muskler, större kuk, mer spännande. Att välja en betyder att välja bort alla andra, och rätt som det är så står man där med ett andrahandsval medan ens personliga Jake Gyllenhaal valsar förbi. Problemet är att det i de flesta fall snarare är åren som valsar förbi, och har med sig bitterheten i släptåg.
Samtidigt är bögar extremt noga med att aldrig stänga dörren. Det är sällan “tack, men nej tack” och desto oftare “tack, inte just nu”. Jag vet inte om det är vetskapen att man i så fall bränner bron till något potentiellt bra (men inte lika bra som det som kanske finns bakom hörnet), eller om det bara är en försäkring mot bitterheten som smyger sig på när man gått runt tillräckligt många hörn utan att hitta sin Jake.
Nu är det snart middagsdags här i Sitges. Vi har gjort en av gaystränderna idag, vilket var en smått bisarr upplevelse. Nästan bara män så långt ögat når, och jag har aldrig sett en mer bokstavlig köttmarknad än så här. Just nu sitter jag utanför hotellet med ett glas vitt och tittar ut över medelhavet och förbipasserande människor. Fortsätter vädret vara så här komer jag att komma hem med en dödligt snygg solbränna lagom till Pride.
Andras blogginlägg om singelliv, homorelaterat, relationer, attraktion, dejting
