Det är svårt att beskriva allt som händer i mitt huvud just nu. Det här är ingen charterresa till Mallis med all inclusive. Det är snarare en oplanerad långflygning till Asien, med en kraschlandning någonstans i djungeln och sedan en strapats med fantastiska utsikter och jobbiga utmaningar.
Jag visste att kognitiv beteendeterapi var ett effektivt verktyg, men det jag inte tänkte på är att den miljö jag befinner mig i om dagarna är ett fantastiskt växthus för de frön som jag sår tillsammans med min terapeut under själva sessionerna. Sjumilakliv är ordet.
Det jag gillar med KBT är att det som terapiform inte ger några svar. Inget “min terapeut säger …” utan snarare “jag känner att …” eller “jag behöver …”.
En sak som är jobbig med uppbrott är alla de där sakerna som man förknippar med den andra personen. I mitt fall scones-frukostarna på Espresso House. Den nyförälskade kyssen på Gamla Stans tunnelbaneperrong en torsdagsmorgon i augusti. Värmen från hans hand när den låg på mitt knä i biosalongen. Blåbär. Vasastan öster om Sveavägen. Och minnena.
Det enklaste beteendet är att fly. Att undvika allt det där. Fika på Wayne’s istället. Inte gå på Saga, biografen där vi såg “Into the Wild”. Blåbärspaj? Nej, tack. Jag tar äppelpajen.
Problemet med det är att negativ förstärkning, att undvika saker man förknippar med ångest eller smärta, är den starkaste formen av förstärkning. Varje gång jag väljer att undvika minnet som väcks när jag kliver av vid Gamla Stan förstärks bandet, och ångesten nästa gång blir värre. Genom att undvika situationerna undviker jag att bearbeta sorgen och begränsar min valfrihet.
De här valen sker ofta omedvetet. Autopiloten navigerar för att minimera den kortsiktiga ångesten och smärtan. Genom att istället bli medveten om beteendet, och göra aktiva val, kan jag programmera om min autopilot. Det kostar mer energi och är smärtsammare på kort sikt, men leder till större frihet.
När jag pratade med Sara (min terapeut) om det här kallade hon det att återerövra. Jag gillar inte riktigt den termen, för det låter som om jag tar tillbaka något som blivit stulet. Jag väljer att kalla det “att återvända”. Till platser, situationer och minnen. För allt det där är redan mitt, det är bara dolt under en frätande hinna av sorg och ångest.
Det bästa är att under hinnan finns något vackert och istället för att vara ledsen över att det är över, kan jag sakta men säkert börja vara glad för att det hände.
Andras blogginlägg om att göra slut, uppbrott, kbt, att återvända, undvikande, negativ förstärkning
