Allt börjar med ett avslut

Det sin­ne­still­stånd jag varit i de senaste vec­korna är för­mod­li­gen vad folk avser när de pra­tar om att vara fär­dig med livet på ålderns höst. Känslan har fun­nits där länge, men det först idag insik­ten kom; den ava­tar jag lever nu, den femte i ord­ningen, är på väg mot sitt slut.

Min första ava­tar tog slut när jag var sju år gam­mal. Det är den enda ava­tar som jag inte avslu­tat genom ett eget, om än omed­ve­tet, beslut. När vi flyt­tade från Polen till Sverige var det ganska natur­ligt att ett helt annat liv tog vid där det gamla tog slut. Jag tog med mig nyfi­ken­het, ansvars­ta­gande och en för­nums­tig­het som bara kan besit­tas av sju­å­ringar som läst för många böcker.

Min andra ava­tar dog åtta år senare, sam­ti­digt som jag gick ut nian. Med den dog också det namn jag burit ända tills dess, Przemyslaw (fast det för­kor­ta­des Przemek) eftersom jag redan då för­stått att man inte kom­mer någon vart i Sverige med ett svå­rut­ta­lat för­namn av icke-anglosaxisk börd. Ett udda efter­namn är okej så länge du kom­pen­se­rar för det med ett svensk­k­ling­ande namn. Jag bör­jade på Frans Schartaus Gymnasium inne i stan, EG-linjen. Jag tog med mig en tro att jag kan göra det mesta bara jag sät­ter man­ken till, ett frö till miss­tro mot auk­to­ri­te­ter och en fan­tasi som fort­fa­rande var kvar på barns­liga nivåer.

Den fjärde tog vid ytter­li­gare åtta år senare, någon gång 2003. Jag läm­nade bakom mig min tredje ava­tar — en över­vik­tig dator­nörd som varit ran­kad som en av de 10 bästa i värl­den på Counter-Strike och levde på en diet av Jolt, 7-Elevens kor­var med räk­sal­lad och rostad lök, ciga­ret­ter och snus. Jag tog med mig en gedi­gen kun­skap om tek­nik, dato­rer och inter­net, en insikt att ego­ism är en stark och posi­tiv driv­kraft hos män­ni­skan och en stolt­het över att vara homosexuell.

Min fjärde ava­tar var kort­li­vad. Kanske för att den var så inten­siv. Jag spen­de­rade de flesta av mina vakna tim­mar på gym­met där jag trä­nade och job­bade. Livet kret­sade kring kost och trä­ning. Jag för­änd­ra­des fysiskt på ett sätt jag inte hade för­änd­rats sedan puber­te­ten. Någon gång framåt slu­tet av 2007 gick jag över i min nuva­rande ava­tar. Jag tog med mig trä­ningen, insik­ten att det läs­ki­gaste inte är att hoppa fallskärm/att säga upp sig utan att ha ett jobb/att stå fram­för 200 per­so­ner och före­läsa utan själva räds­lan i sig, och insik­ten att det säl­lan är för sent och ald­rig att man har för lite tid; allt hand­lar om vilja och prioritering.

Insikten att min femte ava­tar är på väg mot sitt slut kom när jag fun­de­rade på var­för mina tan­kar kret­sade kring dysto­pier med öppna slut; fil­mer som hand­lade om att mänsk­lig­he­ten stått inför en hän­delse som näs­tan rade­rat ut dem, men i sista stund räd­dat sig med en slut­sce­ner som i stort sett gick ut på “jaha, och nu då?”. Samma känsla som förm­de­las i musik som Daft Punks sound­track till Tron: Legacy (Spotify-länk). Något nytt, något annorlunda. Något oprövat.

Det är det här som gör att jag har så svårt för per­so­ner som säger att man är den­samma när man är 50 som när man var 20. Jag tror att man för­änd­ras ganska myc­ket. De flesta för­änd­ras mot­vil­ligt och bara av kri­ser eller stora pas­sio­ner. Min pas­sion är livet självt. Upplevelser. Erfarenheter. Jag för­änd­ras för att jag vill. Jag har en kropp, ett med­ve­tande och jag vill prova och utforska dem i alla tänk­bara sam­man­hang (och många otänk­bara). Jag vill ta med mig det som fun­kar och lämna allt som är över­flö­digt. Jag kom­mer snart att levla till nivå 6, och jag vet inget om den ava­tare än. Annat än att den kom­mer att bli legen — wait for it …

Det sin­ne­still­stånd jag varit i de senaste vec­korna är för­mod­li­gen vad folk avser när de pra­tar om att vara fär­dig med livet på ålderns höst. Känslan har fun­nits där länge,...

Tagged as: avatarer, livet