Bögjävlar anamma

Sommaren 2006: Destroyer var anmäld till Pride House Store enligt kons­tens alla reg­ler. Det var när jag leve­re­rade den som pro­ble­men upp­stod. Chefen för Pride House fat­tade beslu­tet att inte sälja Destroyer eftersom den “sex­u­a­li­se­rar barn” som hon sa. Pridegeneralen Ulrika Westerlund till­kal­la­des. Hon höll med Pride House-chefen men angav som huvud­sak­ligt skäl att inte sälja Destroyer att det skulle vara svårt att ha en pro­dukt som de som arbe­tade i shop­pen inte gil­lade. Jag skrev en debattar­ti­kel i Expressen om hän­del­sen, som Tidningsutgivarna senare cite­rade i en rap­port om cen­sur och ytt­ran­de­fri­het. För visst är det sen­sa­tio­nellt att en gay­or­ga­ni­sa­tion tar avstånd från en gay­tid­ning? Som för att göra histo­rien ännu mer extrem hade Pride det året temat mångfald …

Sommaren 2007: Destroyer har kom­mit ut med fyra num­mer och är numera en kvar­tals­tid­ning med en upp­laga på 2000 exem­plar. Den säljs på de största gay­bok­hand­larna i bl a Berlin, Hamburg, Amsterdam och Toronto, och de butiks­che­fer jag haft kon­takt med häv­dar att Destroyer säl­jer mest av alla tid­ningar de har. Läsarna finns över hela värl­den och de älskar den. I vec­kan fick jag en dona­tion på hela 1500 euro, och det är inte ens den första i den stor­leks­ord­ningen. En annan läsare skrev att han låg på döds­bäd­den och har inklu­de­rat mig i sitt tes­ta­mente. Och allt detta bara för att jag gör en gay­tid­ning där skön­hets­i­de­a­let inte är en 30-årig man, utan en 15-årig tonårskille.

Jag kan också avslöja att Destroyer anmälts till, under­sökts och slut­li­gen god­känts av poli­sen — med lyck­önsk­ningar till och med. Om detta får jag skriva mer vid annat till­fälle, men poängen är solklar: Rättsväsendet och ytt­ran­de­fri­hets­or­ga­ni­sa­tio­ner som TU har ställt sig bakom Destroyer, lik­som sam­hälls­de­bat­tö­rer som Oscar Swartz och Unni Drougge, som båda med­ver­kat som krö­ni­kö­rer. Moralistiska insti­tu­tio­ner som BO och flera nyna­zis­tiska orga­ni­sa­tio­ner har där­e­mot för­dömt Destroyer, eftersom de har en tra­di­tion av att för­dömma homo­sex­u­a­li­tet (jo, även BO, fast kanske främst i form av dess mot­sva­rig­he­ter utom­lands, t ex USA på 70-talet eller Polen i dag). Det är en skam att hela den svenska gay­rö­rel­sen — från orga­ni­sa­tio­ner som RFSL och Pride till fri­are uttryck för gaykul­tur som P3 Homo, Böglobbyn och Bögjävlar* — har säl­lat sig till de senare.

Men för att åter­komma till det som fick mig att vilja skriva den här kom­men­ta­ren: Jag kom­mer inte att höra av mig till Stockholm Pride i år, av den enkla anled­ningen att jag helt enkelt inte behö­ver dem längre. Gaybokhandlarna i Europa har fat­tat sitt beslut. Det enda själv­klara egent­li­gen: Att till­han­da­hålla ett så brett spekt­rum av gaykul­tur som möj­ligt. Och Stockholm Pride har fat­tat sitt. Om de kän­ner att de behö­ver ett stycke radi­kal gaykul­tur för att få till­baka lite av den tro­vär­dig­het som de för­lo­rade genom att för­dömma just ett stycke radi­kal gaykul­tur så är de väl­komna att höra av sig.

*Bögjävlar är en sär­skild histo­ria som jag kanske åter­kom­mer till. Eller inte.

PS: Svaret är inte direkt rik­tat till dig, Anders. Se det mer som lite bakgrundsinfo.

Inte för att jag tror det spe­lar någon större roll för min kri­tik, men rent for­mellt är det nog bäst att jag läser boken först. En vän i Sverige ska ta med den när han kom­mer på söndag.