Jag har just slagit igen Maskrosungen av Sandra. Eller egentligen Sandra Gustafsson, men det känns konstigt att hänvisa till Sandra med efternamn, på samma sätt som jag inte refererar till mina andra kompisar med efernamn. Jag har aldrig träffat Sandra, men efter kommunikationen i blogginlägg, kommentarer och efter att ha läst boken så känner jag Sandra bättre än många ytligt bekanta.
Jag är ingen bra recensent. Jag får en helhetskänsla som ligger nånstans mellan toppbetyg och bottennapp, och jag har svårt att sätta fingret på enstaka saker som gör skillnaden. När jag har sett en film tillsammans med kompisar är det enklare, för då kan jag prata mina tankar i ordning, men när man läser en bok är man rätt ensam.
En av de första sakerna som slog mig med “Maskrosungen” är hur svårt det är att läsa när ögonen tåras. Första kapitlet, när Sandra berättar om när hennes man får diagnosen MS var jobbigt att läsa, och jag tänkte att om resten blir lika jobbigt så kan jag inte läsa det här på tunnelbanan. Jag gråter inte när andra kan se.
När historien övergick till Sandras barndom och hennes föräldrar ändras också något annat. Det märks att Sandra har bearbetat och skapat distans mellan sig själv och sin uppväxt. Boken är ingalunda fri från känslor, men den är skriven på ett neutralt och skildrande sätt befriat från bitterhet och syndabockar. Varje gång jag stängde igen boken för att jag skulle av tunnelbanan eller bussen tänkte jag hur enkelt det hade varit att ta på sig en offerkofta och bara skylla allt på sin uppväxt och barndom i Sandras fall. Och hur skönt det är att Sandra inte gjorde det. Historien har ett bra flyt, och det är en lättläst bok. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag sjönk in i historien och glömde bort att det var en en verklig historia som upplevts av en verklig människa, för att sedan plötsligt slås av just den tanken. Jag har läst självbiografiska böcker tidigare, men när man har en relation till författaren blir verkligheten så mycket mer påtaglig.
“Maskrosungen” är också berättelse om hur medberoende fungerar och en bra skildring av hur det går till när någon blir hemlös. Det är skillnad på att förstå det på ett teoretiskt plan, och på att få en verklig historia återberättad för sig. Återigen är just avsaknaden av pekpinnar och syndabockar något som gör historien lätt att ta till sig.
Jag är glad att jag läste boken. Sandra, du är fantastisk. Och alla gånger du skickat en virtuell kram betyder ännu mer nu när jag läst “Maskrosungen”.
Andra bloggar om: böcker, sandra gustafsson, maskrosungen
