Medietystnaden kring Johanna Sällströms självmord

Bra att du tar upp vad många gått och tänkt på hela tiden. Många bekanta frå­gade: visst tog hon sitt liv? Men ingen vågade säga: självklart.

Känner ofta att vi har en sui­ci­dal kul­tur. Det är inte helt fel att ta sitt eller and­ras liv. En döds­kul­tur helt enkelt.

Det beskri­ver också hur vi är: otro­ligt bräck­liga. Men det värsta är det tillå­tande kli­ma­tet. Gör det för ont att leva (alltså sub­jek­tivt, jag-jag-jag) är det inte helt fel.

Maria, när du skri­ver om “kam­pen mot sjä­lens bot­ten­lösa mör­ker ” — räk­nar du med att det fak­tiskt finns en sådant mör­ker i folks sjä­lar? Eller har “mör­ker” med andra män­ni­skor att göra, hur vi lever tillsammans?

Det känns som en så hopp­lös människosyn.

Tack för att du tar upp det här. Det är så jävla vik­tigt att prata om själv­mord. Visste ni alla som inte instäm­mer att själv­mord är den van­li­gaste döds­or­sa­ken bland svens­kar i åldrarna 15–45 år? Visste ni att vem som helst kan drab­bas? Visste ni att det inte är något val man gör? Det är ingen­ting man väl­jer.
Och visst är det sant att själv­mord smit­tar men det är också så att om vi fort­sät­ter tabu­be­lägga detta ämne kom­mer vi ald­rig att lära oss vad det egent­li­gen hand­lar om.
Jag vet till exem­pel många som tror att den som pra­tar om att ta sitt liv ald­rig kom­mer att göra det, han/hon vill bara ha upp­märk­sam­het. Det är helt fel. Tyvärr är det allt­för många män­ni­skor som för­sökt prata med en vän eller släk­ting men inte bli­vit tagna på all­var och där resul­ta­tet har bli­vit att de inte haft någon annan utväg än att ta sitt liv.

Att vara den som blir kvar med alla frå­gor, skuld­käns­lor, ilska, sorg och sak­nad är fruk­tans­värt. Att veta att själv­mord inte bara smit­tar, det är också ärft­ligt, känns förjäv­ligt. Att som ton­å­ring bli läm­nad av sin när­maste anhö­rig medans släkt och vän­ner hål­ler ett väl till­ta­get avstånd för att de inte vet vad de ska säga är för­ödande. Att det fort­fa­rande, efter när­mare två decen­nier, inte går att tala om själv­mord på samma sätt som man talar om can­cer eller tra­fi­ko­lyc­kor är tragiskt.

Skulle bara vilja säga en sak:
Bry er om varandra!
Det kan vara svårt att hinna med varandra i dagens stres­sade värld. Det är inte lätta saker att prata om. Men det är värt det. Du och jag kan rädda liv.

“År 2002 dog omkring 540 per­so­ner i tra­fi­ken. Samma år tog 1485 per­so­ner livet av sig. Trafiksäkerhetsforskning får mer än 70 mil­jo­ner kro­nor per år. Suicidprevention får 2 mil­jo­ner 2. Proportioner, någon?”

Mycket märk­ligt att så lite sat­sas på suicidprevention,Sverige har ju länge varit ett land som brot­tats med många självmord.

Vad gäl­ler Johanna Sällström, tyc­ker man kan vänta tills obduk­tio­nen är klar. Varför är det så vik­tigt att veta just nu varför…varför brådskan

Tom Andersson — jag tror inte du är åkla­gare, du skri­ver näm­li­gen all­de­les för dåligt. Troligen är du bara en Sällström-stalker. Gå och göm dig.

Det är själv­klart att själv­mord inte får talas högt om. Självmord är det yttersta bevi­set på sam­häl­lets ofull­kom­lig­het, antingen som varande en orsak eller också i egen­skap av bris­terna inom vår­den. Eftersom det soci­a­lis­tiska sam­häl­let vill fram­ställa sig själv som para­di­set på jor­den, får själv­mord inte exi­stera. Därtill är själv­mord­fre­kven­sen hög i Sverige, vil­ket gör att alla regi­mer obe­ro­ende av par­ti­till­hö­rig­het av ren själv­be­va­rel­se­drift måste tysta ner allt tal om självmord.

Snälla Victor, utnyttja inte detta för propaganda.

Jag är över­ty­gad om att själv­mord hand­lar om saker som finns där i högre eller lägre grad obe­ro­ende av poli­tiskt / eko­no­miskt sty­rel­seskick. Naturligtvis tror jag att män­ni­sko­kär­lek kontra för­akt är inblan­dade. Och visst smy­ger sig för­akt in överallt där makt finns, men det är en helt annan sak.

Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan som Liv och Maria hade lite åsik­ter om.
Jo, jag vet vad jag pra­tar om. Privat terapi kos­tar ca 600:-/timme. Jag har en månads­lön på 30.000:- och jag har råd med terapi. Tyvärr läste ni inte mitt inlägg kor­rekt.
Jag instäm­mer helt med att den ‘all­mäna psyk­vår­den’ är under all kri­tik i detta land. Nu vet jag inte så myc­ket om den all­männa psyk­vår­den mer än det som skrivs i tid­ning­arna dock.
Självklart är det helt fel att man bara ska kunna få hjälp om man har till­räck­ligt med pengar. (Vill för­komma ev kom­men­ta­rer på den punkten)

Jonas, låt mig bara lägga till att orsa­ken till att terapi är så svårt att få är att det anses som dyrt. Det finns dock en del under­sök­ningar som tyder på att det inte alls är dyrt i jäm­fö­relse med medi­ci­ner. På ett par års sikt blir det bil­li­gare och ger för­mod­li­gen de flesta ett bra myc­ket bättre liv jäm­fört med medi­ci­ner. (Dock inte alla, det finns till­fäl­len då medi­ci­ner är bättre, men nu används medi­ci­ner inte i pre­cis i undantagsfall.)

När man är rik­tigt illa däran spe­lar det ingen roll om man har pengar på ban­ken att kunna resa värl­den runt för…man kom­mer inte all­tid ens iväg till en psykolog…privat eller ej. Vågar man sig iväg innan man kom­mit så långt ner på bot­ten så krävs det lång­va­rig kon­takt med en sådan och ofta byte av psy­ko­log tills kemin pati­ent och tera­peut emel­lan stäm­mer osv. I en rik­tigt akut fas kan nog medi­ci­ner vara nöd­vän­diga hos många, om annan hjälp inte satts in tidi­gare. Men sedan är det ju råvik­tigt att någon typ av mänsk­lig kon­takt tar vid och för­sö­ker se per­so­nen som mår dåligt verk­li­gen, den­nes behov och pro­blem och tar dem på all­var och för­sö­ker hjälpa. Låter som du, Jonas har pro­blem du kan ta på själv och kanske t.o.m vet hur du ska han­tera dem men bara behö­ver lite hjälp på vägen? För män­ni­skor som lever med verk­lig psy­kisk ohälsa — inte bara får pani­kång­est nån gång om året av orsa­ker man kan fast­ställa eller så — så är läget så myc­ket svå­rare än att bara “gå till en pri­vat psy­ko­log” så blir allt bra. Men det fat­tar du ju. Vet ej var­för jag behövde skriva det där… tänkte eg skriva att jag läste Johanna Sällströms pappa berätta lite om Johanna i afton­bla­det (blä) igår eller när det nu var. Jag tyc­ker det är bra att man skri­ver om män­ni­skor som tar sitt liv som utåt sett ver­kade “lyc­kade” — det ver­kar ju vissa ej för­stå — att själv­mordstan­kar kan plåga vem som helst. Det är oer­hört vik­tigt att man bry­ter tabut kring själv­mord, skri­ver om det än en gång…det görs då och då, men mer indi­rekt eller i mer dis­kreta for­mer så all­män­he­ten kanske ändå inte rea­ge­rar på det? Bl.a GP har/hade nån arti­kel­se­rie om psy­kisk ohälsa men såna artik­lar är ofta utfor­made som jag vet inte, typ por­trätt av någon eller annorlunda iaf än det som alla läser varje mor­gon — inte alla läser såna lite mer för­dju­pande repor­tage? — vad skulle hända om en löp­se­del en dag hade rubri­ken VI MÅSTE TALA MER OM SJÄLVMORD? Skulle ju ald­rig hända..men va bra om typ halva tid­ningen bara behand­lade ämnet ;-)
En annan sak jag und­rar över.….tabut kring PSYKISK OHÄLSA är också jobbigt.…undrar om Johanna “bara” led av trau­mat kring tsu­na­min, om hon var utbränd av allt jobb och av att inte räcka till osv — så som vi alla kan känna emel­lanåt men oftast inte tar livet av oss för — eller om hen­nes käns­lig­het även sträckte sig längre än mångas? Alltså om hon var mano­de­pres­siv t.ex? Elakt spe­ku­lera i någons even­tu­ella sjuk­dom eller ej kanske..men eg borde det inte vara det? — det är just det där tabut som hänger som en svart duk över en sådan ev dis­kus­sion. Det är bra på ett sätt att inte ta upp sånt i en arti­kel — det gör att fler kan känna igen sig och för­stå Johanna och kanske det i för­läng­ningen leder till mer för­stå­else kring själv­mord och att vi bör prata mer om det…men sam­ti­digt är t.ex mano­de­pres­si­vi­tet en van­lig sjuk­dom. 1 av hundra i Sverige har den dia­gno­sen! Det är inte många som vet. Jag kän­ner igen myc­ket av pap­pans snack om hur Johanna var och är själv dia­gnosti­ce­rad mano­de­pres­siv. Lever ett nor­malt fun­ge­rande liv vad nu det inne­bär — men ej med dalar och top­par där jag blir manisk eller sjuk­ligt depri­me­rad i längre peri­o­der iaf — sedan tio år till­baka. Har haft lit­hium sedan jag var nit­ton år. Det här med tera­peut och psy­ko­log — Jonas, bland andra, det tar ju tid att hitta, iaf en bra sådan och pengar kan abso­lut vara ett problem..jag själv har ingen fort­fa­rande t.ex! Men job­bar på det. Ofta är det vik­ti­gare att verk­li­gen hitta en bra per­son att sam­tala med, inom vår­den eller ej än att nöd­vän­digt lägga massa pengar på en utbil­dad psy­ko­te­ra­peut t.ex. Har just påbör­jat en kon­takt med en skö­terska fak­tiskt, hon kan kog­ni­tiv terapi och hon ver­kar vara en (av få inom vår­den) som för­sö­ker se just mig inte mig i sjuk­do­men eller som en i sta­tisti­ken osv. Jag har all­tid för­sökt hjälpa mig själv (omöj­ligt i akut sjuk­liga stun­der dock) och har för­äld­rar som brytt sig oerhört..men alla har ju inte det. I detta s.k. demo­kra­tiska sam­hälle måste vi till­sam­mans arbeta på att få till ett kli­mat där alla kän­ner sig behövda och vär­de­fulla. Det görs ej idag. Alltid. Självmordsfrekvensen, van­sin­nes­då­den; all psy­kisk ohälsa kom­mer dras­tiskt sjunka om vi job­bar på det mer :-) kram!

So, if i kill myself.. will you write about me as well?

Sandra: I hope this is a the­o­re­ti­cal discus­sion. If some­one I know com­mitted sui­cide, it would be the most natu­ral thing in the world to blog about it. Because there is no shame in that, neit­her for me nor for the one who did it. But there is con­so­la­tion in blogging/talking about it.

Depression är en bio­lo­gisk sjuk­dom med en mor­ta­li­tet på 10–15%. Detta bety­der att av de män­ni­skor som lider av kro­nisk depres­sion, kom­mer ca 10–15% dö i för­tid av sjuk­do­men. Detta kan jäm­fö­ras med testi­kel­can­cer där mor­ta­li­te­ten är 5%. Varför ankla­gas psy­ki­a­trin för att ha miss­lyc­kats, när man ald­rig hör en onko­log (can­cer­läkare) ankla­gas då en pati­ent dött av can­cer? Det är i prin­cip –omöj­ligt– att hindra en män­ni­ska från att ta livet av sig. Fungerar inte behand­lingen, så kom­mer per­so­nen tyvärr att dö. Det är ett medi­cinskt fak­tum. Jag hop­pas att den stigma som är asso­ci­e­rad med psy­kisk ohälsa för­svin­ner, så att folk inser att det inte är något annorlunda att dö av depres­sion, som att dö av can­cer. Sluta anklaga läkarna! De gör så gott de kan, efter de resur­ser och läke­me­del som finns till­gän­liga. För en per­son som Johanna Sällström med (vad jag av media anat) kro­nisk depres­sion, så finns det myc­ket lite man kan göra med terapi, när det väl nåt en viss gräns. Personen i fråga är då inte längre mot­tag­lig och öppnar sig inte till­räck­ligt för att terapi skall fun­gera. Det enda man kan göra då är att medi­ci­nera och hop­pas att det ska minska sui­cid­tan­karna, innan det är för sent. Varför måste all­tid media hitta en syn­da­bock? Människor dör varje dag av sjuk­do­mar. Johanna Sällström var inget undantag.

Peter Ström: Jag inser att du vet lika lite om psy­ki­a­tri som Tom Cruise gör. Det är pga av åsik­ter som dina, som psy­ki­a­trin och psy­kisk ohälsa har den stig­man den fak­tiskt har i dagens sam­hälle. Visst, det före­fal­ler ökad sui­cidrisk hos 4% av alla pati­en­ter som äter SSRI (van­li­gaste for­men av anti-dep). Detta kan jäm­fö­ras med en säker död hos 15% av alla med depres­sion. Vilket före­drar du? All medi­cin har biverk­ningar. Gå in på fass.se och titta på cell­gif­ter som man ger can­cer­pa­ti­en­ter. De har betyd­ligt fler biverk­ningar, men dessa medi­ci­ner gnäl­ler du inte över — var­för? I takt med ökat kon­sump­tion av anti­de­pres­siva medi­ci­ner har anta­let själv­mord mins­kat dras­tiskt i Sverige och res­ten av värl­den. Det dör betyd­ligt färre män­ni­skor av psy­kisk ohälsa idag än för tio år sedan, just på grund av fram­steg inom läkemedelsforskning.

Medicinering är betyd­ligt vik­ti­gare är terapi vid kro­nisk depres­sion. Båda fun­ge­rar genom att lång­samt för­ändra hjär­nan bio­lo­giskt, dock så fun­ge­rar anti-dep något snab­bare (2−10 vec­kor, bero­ende på sjuk­do­mens karak­tär). Det är vik­tigt, både för pati­en­ter och anhö­riga, att media (och ni här på den här blog­gen) slu­tar kasta skit på psy­ki­a­trin, då de gör myc­ket gott och räd­dar hund­ra­tals liv. Utbilda er inom psy­ki­a­trin, så att ni har kon­kreta fakta att komma med, och inte bara rubri­ker från afton­bla­det och expressen.

Tack.

Mvh Johan (leg.psykolog och leg.läkare)

Johan: Är du verk­li­gen helt säker på vad du säger? I de rap­por­ter jag har läst talar man om mer effek­tiv och bil­li­gare behand­ling med terapi. Dessa väl under­byggda rap­por­ter ver­kar dock täm­li­gen okända för många inom psykiatrin.

–Självklart ska vi kri­ti­sera det som inte fun­ge­rar. När män­ni­skor dag­li­gen berät­tar hur de får vänta i måna­der på att få träffa en läkare i några minu­ter och får med sig en pil­ler­burk som kan döda en ele­fant då kan man inte säga att man kas­tar skit på psyk­vår­den och för kloc­kan till­baka.
De som vill tysta det fria ordet med att kasta skit på bud­bä­ra­ren för sam­häl­let till­baka till ett feo­dalt sam­hälle där “fol­ket tige i för­sam­lingen”.
Sen “kas­tar jag inte skit på psyk­vår­den” jag kas­tar skit på vår­dens orga­ni­sa­tion. Idag vår­dar vi sjuka istäl­let för att hålla folk friska.

LeoB: För vissa indi­vi­der kan det vara ett bil­li­gare alter­na­tiv att genom­föra KBT-behandling t.ex. Dock så är det så att för män­ni­skor med kro­nisk depres­sion och andra bio­fy­siska sjuk­doms­bil­der så hjäl­per inte terapi. Det är t.ex. i prin­cip omöj­ligt att med terapi behandla starka psy­ko­ser etc. När det gäl­ler depres­sion så används terapi främst som ett sätt att lära indi­vi­den hands­kas med sin depres­sion, för att i fram­ti­den känna igen de sig­na­ler som pekar på ett kom­mande skov. I akut­si­tu­a­tio­ner, där sui­cidrisk före­fal­ler, SKALL det all­tid sät­tas in akut­te­rapi och medi­ci­ne­ring. Detta är praxis inom psy­ki­a­trin. Dock så kan det vara så att pati­en­ten inte går att nå, vil­ket gör terapi myc­ket svårt. Resultatet blir då oer­hört begrän­sat. Det är vik­tigt att komma ihåg att svår depres­sion måste behand­las med läke­me­del, då det med största san­no­lik­het har en bio­lo­gisk grund. Det är där­för man får “en burk pil­ler”. Det sce­na­riot som Peter Ström beskri­ver tror jag är repre­sen­ta­tivt för vår­den i all­män­het, och inte enbart psy­ki­a­trin. Har man psy­kiska pro­blem, är det vik­tigt att man krä­ver att få träffa en psy­ki­a­ter, och –INTE– nöjer sig med ett besök på vård­cen­tra­len. Sen önskar jag, pre­cis som alla andra läkare inom psy­ki­a­trin, mer tid med mina pati­en­ter. Men vil­ken läkare gör inte det? Det hand­lar helt enkelt om resur­ser och tid. Ska man hålla sig till 8–10 tim­mar per dag så hin­ner man inte träffa pati­en­ter mer än max 20-30min (om ens det). Visst önskar jag att jag kunde sitta och tala med pati­en­ter i tim­mar, och verk­li­gen lära känna dem, men tyvärr så är det inte möj­ligt.
För att sam­ma­fatta kan jag säga att jag ofta refe­re­rar pati­en­ter till psy­ko­lo­ger, då de ofta har mer tid för terapi än vad en psy­ki­a­ter har. Vi arbe­tar uti­från ett medi­cinskt per­spek­tiv, och behand­lar hjär­nans sjuk­do­mar på samma sätt som en kar­di­o­log behand­lar högt blod­tryck — med medi­cin! Inom våran spe­ci­a­li­tet så behövs det dock mer terapi, det hål­ler jag med om. För att det ska gå vägen behövs dock mer resur­ser till psy­ki­a­trin. Vi gör så gott vi kan, och tyvärr är det så att vi all­tid kom­mer ha pati­en­ter som dör av depres­sion — det är tyvärr ound­vik­ligt. Jag valde att utbilda mig till läkare efter tio år inom psy­ko­lo­gin, då jag kände att jag ville ha alter­na­ti­vet att kunna skriva ut läke­me­del till pati­en­ter där inte terapi räc­ker till (vil­ket ofta är fallet!).

Johan

Nu bör­jar vi komma till pudelns kärna.
Om jag kom­mer in akut med tex en hjär­tin­farkt som också är en sjuk­dom som utan rätt behand­ling leder till en has­tig död då läggs jag in på sjuk­hus och “botas” så myc­ket att jag kan klara mig hemma utan allt för stor risk att avlida de närmsta åren. Om jag där­e­mot är sjuk i en död­lig sjuk­dom “en våning upp”, då blir det bara “ut-och-in-vård dels på grund av bris­tande resur­ser dels på att man inte får för­hindra män­ni­skor att ta livet av sig.

Johan: Jag tror inte du refe­re­rar till samma forsk­nings­rap­por­ter som jag menar. Det finns en hel del utö­ver det du så vitt jag kan se pekar på här.

Sen väg­rar jag helt enkelt tro att de flesta psy­kiska pro­blem har “bio­fy­siska” orsa­ker av den karak­tär du anty­der. Däremot finns det natur­ligt­vis ett bio­fy­siskt uttryck för dem, men det är en helt annan sak.

Läkarutbildningen är lång och omfat­tar många saker. Kan det helt enkelt vara så att även för er som är spe­ci­a­lis­ter inom psy­ki­a­tri finns inte myc­ket tid för att sätta er in i psy­ko­logi och psy­ko­te­rapi? Den njy­are forsk­ning kring denna, t ex sam­ban­den som bör­jar mer på all­var kunna skön­jas mel­lan terapi och bio­logi före­fal­ler mig högst rele­vanta och intres­santa i en dis­kus­sion som denna (men det är inte dessa jag refe­re­rar till ovan, där jag tän­ker på forsk­ning av mer kli­nisk karaktär).

Peter Ström: Anledningen till att du inte kan botas “en trappa upp” är att det i dagens läge inte finns några bote­me­del mot psy­kisk ohälsa. För inte så länge sedan så var syfi­lis den stora psy­ko­bi­o­lo­giska ohäl­san, där män­ni­skor t.om. kunde dö. Nu när vi har bote­me­del mot det, så behö­ver man inte längre dö av det. Anledningen att vi inte kan bota pati­en­ter är alltså att veten­ska­pen inte rik­tigt nått ända fram ännu. Detta gällde/gäller även inom neu­ro­lo­gin, där få sjuk­do­mar kan botas (parkin­son, MS, alz­hei­mers, etc etc). Hjärnan är väl­digt kom­plex, var­för det är svårt att ta fram bote­me­del. Att man inte “får” för­hindra pati­en­ter att ta livet av sig är fel­ak­tigt. Det är lag på att vi SKALL för­hindra detta, i största möj­liga mån. Anser vi att en per­son utgör en skada för sig själv, eller för andra, så har vi laga kraft att tvångs­om­hän­derta pati­en­ten. Dock så är det väl­digt svårt att för­utse psy­kiskt bete­ende. Vi vet t.ex. inte om en pati­ent om sex måna­der kom­mer utveckla psy­kos och döda någon. Vem som helst som har en hjärna kan näm­li­gen drab­bas av psy­ko­tiska sjukdomar.

LeoB: Orsaken till psy­kisk ohälsa är egent­li­gen ovä­sent­ligt för behand­lingen. Oavsett om man har kro­nisk depres­sion, eller bli­vit depri­me­rad efter en livs­kris så uttryc­ker detta sig genom bio­fy­siska defek­ter i hjär­nan. Även om alla inte är kart­lagda ännu, så är det klart att sero­to­nin, dopa­min och nora­d­re­na­lin (eller NE, som det också kal­las), spe­lar en avgö­rande roll. Därför behand­lar vi med pre­pa­rat som påver­kar balan­sen av dessa sig­nal­sub­stan­ser. Allt man tän­ker är egent­li­gen bio­lo­giskt, då hjär­nan ju fak­tiskt bara är ett organ. Vi har ingen själ, vil­ket bety­der att alla dina tan­kar sker pga av en kemisk reak­tion i hjär­nan. Om det har bli­vit något fel i dessa reak­tio­ner, upp­står avvi­kande bete­ende och tan­kar. Det är där­för män­ni­skor med neu­ro­lo­giska ska­dor ofta även blir depri­me­rade. Det är t.ex. väl­digt van­ligt att pati­en­ter med MS även har psy­kisk ohälsa (och inte endast pga det tra­giska livet de tvingas leva!).

Under spe­ci­a­li­se­ringen inom psy­ki­a­tri så utbil­das man stän­digt inom psykologi/terapi. Det tar fem år av utbild­ning innan man kan kalla sig psy­ki­a­ter, vil­ket är unge­fär lika långt som en psy­ko­log­ut­bild­ning. ST-tjänsten inne­fat­tar både prak­tiskt arbete och utbild­ning inom psy­ko­te­rapi. En psy­ko­log är inte utbil­dad inom psy­ko­te­rapi, utan måste vida­re­ut­bilda sig, pre­cis som en läkare som vill bli psy­ki­a­ter. Jag tror att de båda yrkes­grup­perna kom­plet­te­rar varandra ganska väl. Mina kol­le­gor som inte har samma bak­grund inom psy­ko­lo­gin som jag har, är även de väl­digt kun­niga inom områ­det, och använ­der ofta terapi som behand­ling (helst då i kom­bi­na­tion med psy­ko­far­maka). Det finns idag psy­ko­lo­ger på de flesta vård­cen­tra­ler, vil­ket gör att man för lät­tare psy­kiska pro­blem ofta inte ens behö­ver upp­söka en psy­ki­a­ter, utan det kan räcka med medi­ci­ne­ring av distrikslä­ka­ren och sedan terapi till­sam­mans med psy­ko­lo­gen.
Sambandet mel­lan terapi och bio­logi är myc­ket intres­sant, och det har visat sig att terapi ibland kan för­ändra pati­en­ter bio­lo­giskt lika myc­ket som medi­ci­ne­ring. Förhoppningsvis så har vi inom några år medi­ci­ner som kan bota depres­sion, utan att tid och resur­ser ska behö­vas läg­gas ner på terapi och icke fun­ge­rande medi­cin. Men som det är nu, så hop­pas jag som ni på ökade resur­ser från rege­ringen, med mer pati­ent­tid som önskat resultat.

Johan

Johan: Naturligtvis kan man kalla depres­sio­ner för “bio­fy­siska defek­ter” i hjär­nan. Men det är bara kva­si­ve­ten­skap att påstå att man där­med vet hur man ska behandla det.

Om jag inte minns fel så ingår ingen terapi-utbildning i utbild­ningen till psy­ki­a­ter. Det var tal om att den första delen, som kal­las steg 1, skulle ingå, men såvitt jag minns så blev det ald­rig så.

I psy­ko­log­ut­bild­ningen ingår där­e­mot steg 1, en grund­läg­gande utbild­ning i terapi (och det antar jag att du vet). De som vi kal­lar legi­ti­me­rade psy­ko­te­ra­peu­ter har en ganska lång utbild­ning ovanpå detta, som kal­las steg 2.

Min för­hopp­ning är nog rakt mot­satt din. Jag hop­pas att till­räck­ligt med pengar går till forsk­ning kring olika terapi-former så att vi inom några år slip­per medi­ci­ner och deras måhända lång­sik­tigt svåra biverkningar.

Redan nu finns det dock forsk­ning som pekar mot att det lång­sik­tigt ver­kar vara mindre kost­samt med terapi och att resul­ta­ten blir mer bestå­ende än med medi­ci­ner. Då gäl­ler det för­stås inte enbart kog­ni­tiv terapi utan även andra for­mer av psykoterapi.

Hej,

Jag har pre­nu­me­re­rat på denna debatt och myc­ket klokt har sagts. Ändå har det spå­rat ut på något sätt. Jag vill lyfta fram följande:

1) Man ska inte döda sig när man har små barn som man har satt till värl­den. Att ingå äkten­skap och skaffa barn är ett åtagande som man inte får smita ifrån. Det är också fel att dra in andra i detta genom att t.ex. kasta sig fram­för någons bil – eller ännu värre: krocka med flit så att fler avlider.

1b) man kan vara i så dåligt psy­kiskt skick eller ha
sådana out­härd­liga fysiska smär­tor att man inte
direkt har något val, sär­skilt som både den psy­kiska
vår­den och smärt­be­hand­li­gen fun­ge­rar dåligt eller är
allt­för out­veck­lade vetenskaper.

2) Det är fel att använda ordet själv­mord. I Sverige anses det inte (längre) vara något brott – i så fall skulle man väl åtalas och straf­fas för mord­för­sök om man över­le­ver ett för­sök. Jag före­drar att kalla det själv­vald död eller med­ve­tet livsavslut.

2b) Som jag tidi­gare skri­vit tror jag att det är det s.k
seku­la­ri­se­rade “huma­nis­tiska” (i prak­ti­ken ate­is­tiska
och nyfa­scis­tiska) sam­häl­let som får allt fler männi–
skor att må dåligt. Att sui­cide anses så fult är
para­dox­alt nog en del av vårt kristna arv. Så synd att
vi måste leva i ett ate­is­tiskt sam­hälle som valt att
behålla de mest nega­tiva aspek­terna av religionen…

3) Jag per­son­li­gen tror att sjä­len lever vidare och fort­sät­ter att utveck­las efter den fysiska krop­pens död. Jag tror på en tran­scen­dent Gud som är barm­här­tig och som för­står män­ni­skan bättre än hon för­står sig själv. Gud tar emot alla sjä­lar från dem som genom­fört en själv­vald död och låter den läkas i Sin Barmhärtighets ocean. Gud för­står att pres­sen, stres­sen eller lidan­det kan bli för stort för enskilda män­ni­skor, och att dessa då kan välja döden som en sista despe­rat utväg. Vidare ska­das inte sjä­len av fel­ak­tiga hand­lingar som hjär­nan kom­mer fram till under infly­tande av sjuk­dom, svår stress och lik­nande. Denna syn på sui­cide delas bara av en reli­gion – Baha’i (Bahá‘í), som ser döden som por­ten till ett nytt och större liv.. (För de bahá‘íer som miss­tror mig vill jag hän­visa till brev som fram­för allt Shoghi Effendi, men även ‘Abdu’l-Bahá skri­vit som svar på tro­en­des frågor.)

3b) Som en kon­se­kvens av min tro ber jag dag­li­gen för
de avlid­nas sjä­lar, och jag vet att de ber för min.

4) Jag stö­der kra­ven på en så frid­full, smärt­fri och vär­dig död som möj­ligt för män­ni­skor med svåra, obot­liga, död­liga och myc­ket smärt­samma sjuk­do­mar. Jag hål­ler i stort sett med om samt­liga syn­punk­ter som Riksföreningen Rätten till Vår Död (RTVD) har. (http://www.rtvd.nu)

4b) Jag anser att det är fel om det blir en klass­fråga eller
kost­nads­fråga av möj­lig­he­ten att få döds­hjälp. Ska
bara rika genom att de kan betala för sig ha rätt till
döds­hjälp eller till att köpa in pil­ler som leder till en
snabb, smärt­fri och vär­dig död.

5) Jag väd­jar till er som över­vä­ger att genom­föra ett med­ve­tet livs­av­slut att först prova att testa bönens kraft. Om du är ovan att be känns orden tomma och bönen menings­lös till en bör­jan. Men be varje dag så lovar jag att du till din even­tu­ella för­vå­ning ska upp­täcka att Gud exi­ste­rar och hör din bön. Här är en bra bön tyc­ker jag:

O Gud, min Gud!
Giv min själ glädje och veder­kvic­kelse.
Rena mitt hjärta. Genomstråla mina kraf­ter.
Jag läg­ger alla mina ange­lä­gen­he­ter i Din hand.
Du är min Vägvisare och min Tillflykt.
Jag kom­mer ej längre att vara sorg­sen och bekym­rad.
Jag kom­mer att vara lyck­lig och gläd­je­fylld,
Jag kom­mer ej längre att vara fylld av oro,
ej hel­ler kom­mer jag att låta bekym­mer plåga mig.
Jag kom­mer att släppa taget om livets besvär­lig­he­ter.
O Gud, Du är en bättre vän till mig
än vad jag är till mig själv.
Jag över­läm­nar mig till Dig, o Gud!

S

LeoB: Att vi en dag skulle slippa medi­ci­ner som behand­lings­me­tod för psy­kisk ohälsa, är en lika uto­pisk tanke som att genom att ändra sina kost­va­nor en dag som dia­be­ti­ker skulle kunna slippa insu­lin — det går tyvärr inte! Det finns många psy­kiska sjuk­do­mar där medi­ci­ne­ring är, och all­ting kom­mer vara, nöd­vän­digt. Allvarliga psy­ko­ser är en sådan sjuk­doms­bild. Det går helt enkelt inte att bota genom terapi, även om sjuk­do­men kan för­bätt­ras något. När det gäl­ler biverk­ningar så är det tyvärr så att alla läke­me­del med­för biverk­ningar. Detta är inte något unikt för psy­ki­a­trin. I all­män­het kan man säga att SSRI-preparat är ganska snälla mot krop­pen. De enda avse­värda biverk­ning­arna är sex­u­ell dys­funk­tion, något de flesta med kro­nisk depres­sion kla­rar av att leva med, då deras libido är i prin­cip obe­fint­lig ändå. Så visst, terapi är ett bra kom­ple­ment, men det kom­mer ald­rig bli ett bote­me­del mot psy­kisk ohälsa, då många psy­kiska sjuk­do­mar är all­de­les för bio­lo­giska i natur för att för­ändra genom terapi (som fak­tiskt för­änd­rar hjär­nan myc­ket lång­samt). Hur ska du bedriva terapi med någon som tror att du vill döda honom/henne? Eller med någon som lider av kata­to­nisk schi­zo­freni, och knappt är kon­takt­bar? Självklart går det ej. Dock så tyc­ker jag, pre­cis som du, att vi kan öka tera­pi­be­hand­ling för män­ni­skor med mild depres­sion (eg. dystymi). I all­män­het kan man dock säga att depres­sion är en oer­hört under­be­hand­lad sjuk­dom, och allt­för få får den hjälp de behö­ver (medicinering/terapi).

Min åsikt är att forsk­ningen skall bedri­vas i en rikt­ning som möj­lig­gör effek­tiva, och skon­samma, läke­me­del som kanske t.om. kan bota psy­kisk ohälsa. För tret­tio år sedan hade män­ni­skor just den här debat­ten om neu­ro­logi, då man insåg att det inte fanns några tes­ter, eller behand­lingar som fun­ge­rade, och att det allt var en “kva­si­ve­ten­skap”. Idag har vi dock effek­tiva behand­lingar och tes­ter. När det gäl­ler psy­ki­a­trin så har vi ett par år kvar innan veten­ska­pen har nått ända fram, men det kom­mer den att göra! Forskningen har redan idag kom­mit en bra bit på väg, då vi nu kan mäta hal­ter av olika sig­nal­sub­stan­s­ter i rygg­märgs­väts­kan, samt även med hjälp med CT se indi­ka­tio­ner på schi­zo­freni (dock med några år kvar tills vi har bio­lo­giskt bevis). Att tro att man kan behandla medi­cinsk ohälsa med terapi enbart är ganska naivt, och en åsikt som få delar inom läka­ryr­ket. Det är ofta all­män­he­ten som tror att vi som psy­ki­a­tri­ker dro­gar ner våra pati­en­ter, och strun­tar i de “under­lig­gande pro­ble­men” som man kal­lar det. Detta här­stam­mar från den gamla kropp-själ-paradigmen, där man trodde att sjä­len var sepa­rat från krop­pen, och där­för ej kunde behand­las som res­ten av krop­pen. Vi gör så gott vi kan, och jag har per­son­li­gen hjälpt (och kanske även räd­dat livet) på hund­ra­tals pati­en­ter med hjälp av medi­ci­ner och terapi. Kombinationen är ett vin­nande kon­cept! Hade jag varit tvungen att välja, så hade jag dock valt läke­me­del, då det är –väl­digt– effek­tivt vid akut psy­kos eller akuta själv­mordstan­kar. Man får inte gene­ra­li­sera dystymi med all psy­kisk ohälsa, det finns betyd­ligt all­var­li­gare sjuk­do­mar där terapi inte biter över huvud taget!

När det gäl­ler ST-tjänsten inom psy­ki­a­tri så är den väl­digt olika, bero­ende på var du utbil­dar dig (pre­cis som med vil­ken annan medi­cinsk spe­ci­a­li­tet som helst). Där jag utbil­dade mig genom­förde vi terapi med våra pati­en­ter, och blev utbil­dade i detta av en psy­ko­te­ra­peut. Dock så refe­re­rade vi de flesta pati­en­ter till öppenpsy­ki­a­trin och/eller psy­ko­log. Detta görs pga av att man som psy­ki­a­ter på ett sjuk­hus ofta tar hand om de mer akuta fal­len, så som psy­ko­ser och/eller själv­mords­hot. Med dessa pati­en­ter går det som regel inte att genom­föra terapi, även om terapi all­tid är stan­dard vid sui­cidrisk (i sam­band med starka medi­ci­ner, själv­klart). Psykiatrin för­änd­ras stän­digt, var­för det idag är svårt att säga hur det kom­mer att se ut om tio år. Jag tyc­ker dock att du, LeoB, ska vara för­sik­tig när du kal­lar det kva­si­ve­ten­skap att påstå att man vet hur man behand­lar psy­kisk ohälsa. Vi kan idag fram­gångs­rikt behandla de flesta for­mer av psy­ko­ser och depres­sio­ner. När antidep-LM kom så mins­kade anta­let själv­mord i Sverige dras­tiskt. Detta är en trend som än idag hål­ler i sig. Mycket av det du kri­ti­se­rar psy­ki­a­trin för, skulle du lika gärna kunna kri­ti­sera neu­ro­lo­gin för, då bio­lo­giskt bevis sak­nas för de flesta stora neu­ro­lo­giska sjuk­do­mar (MS, etc etc etc). Dock så hör jag inget från din sida om denna spe­ci­a­li­tet — varför?

Jag har för­lo­rat en nära famil­je­med­lem pga att han tog sitt liv och jag kän­ner att jag inte all­tid törs säga hur han dog för att folk blir så besvä­rade och tyc­ker det är kons­tigt hur en män­ni­ska kan ta sitt liv och lämna sin familj bakom sig.
Varför ska jag behöva skämmas?