Medietystnaden kring Johanna Sällströms självmord

Caroline: Det är exakt det jag menar. Varför ska efter­le­vande också behöva dras med skam? Sorgen är nog så job­big. Skammen kom­mer ald­rig för­svinna för­rän folk på all­var bör­jar prata om det.

Naturligtvis ska media inte bidra till stig­ma­ti­s­te­ring av själv­mords­drab­bade män­ni­skor genom att tabu-belägga eller tysta. Men att skriva kan abso­lut vara för­knip­pat med risk — för ja, det finns forsk­ning som pekar på sam­band mel­lan media­rap­por­te­ring och ökande själv­mord, fram­förallt bland unga män­ni­skor. Fenomenet kal­las för Werther-effekten och beskrivs bland annat av Nationellt cen­ter för sui­cid­forsk­ning och pre­ven­tion av psy­kisk ohälsa i “Nyhetsbrev 1/2000″. (Finns att läsa i sin hel­het på http://www.ki.se/suicide/nyhetsbrev/1–2000.pdf) Med anled­ning av denna risk har WHO inom ramen för pro­gram­met SUPRE utar­be­tat rikt­lin­jer beträf­fande medias sätt att rap­por­tera om själv­mord. Se “A
resource for media pro­fes­sio­nals” som finns att ladda ner från http://www.who.int för ytter­li­gare information.

Jag tyc­ker inte du ska skäm­mas, men du har rätt i att många beter sig besvä­rat om man berät­tar vad som hände ens anhö­riga. De stäl­ler ju obeym­rat frå­gan: Hur dog hon (eller han)?

Blir de så besvä­rade av sva­ret behö­ver de ju inte fråga, tyc­ker jag. Det är den som inte han han­tera ett sådant svar som äger pro­ble­met, inte den som mist sin anhörige.

Jag själv bru­kar dock und­vika att berätta när jag kän­ner att det är en män­ni­ska som ändå inte skulle för­stå, eller bara använda infor­ma­tio­nen till skval­ler. Man har ingen skyl­dig­het att berätta.

Gammalt inlägg men ändå värt att kommentera.

“8. Iaktta stor för­sik­tig­het vid pub­li­ce­ring av själv­mord och själv­mords­för­sök sär­skilt av hän­syn till anhö­riga och vad ovan sagts om pri­vat­li­vets helgd.” Ur Etiska reg­ler för press, radio och TV (SJF.se)

Vad menar de med “av hän­syn till anhö­riga”? På vil­ket sätt skulle det påverka de anhö­riga om någon har tagit livet av sig, jäm­fört med dött i en olycka? SJF:s etiska reg­ler behö­ver uppen­bar­li­gen uppdateras.

Jag har skri­vit en dikt om o till Johanna
Flicka bland björ­kar
du kan läsa den på sockerdricka.nu sök poetry­Girl bland ‘författare’

Den här trå­den är säkert slut för länge sedan mej jag kän­ner ändå för att göra några inlägg ändå. Självmord ökar vid att man anger det som döds orsak.

Jag kan inte fatta hur/att folk ska måsta veta orsa­ken till att en män­ni­ska inte längre lever…varför kom­mer allt snack?…Det finns “över­le­vande” i famil­jen som mår dåligt var­för inte tänka på de?

För drygt 10 år sedan för­sökte min älskade bror ta sitt liv…efter att haft ångest i drygt 10 år. Jag valde då att bara berätta det för min dåva­rande flickvän/sambo. För några år sedan tog en av mina bästa vän­ner sam­bos bror sitt liv och då visste igen hur man skulle vara mot henne… Först då vågade jag berätta vad som hänt mej…jag lyc­ka­des hjälpa henne (och fak­tiskt då oxå mej själv) men då hadde tid­ning­ar­nas artik­lar redan för­stört vår familj…EN lokal kän­dis och de för­störde allt för oss och hur var det då för Johanna S. Ett döds med­de­lande räc­ker, inga “jag har hört”. Tänk på de som ska leva vidare!

Sen sök hjälp om Ni mår dåligt…tyvärr är Ni inte ensam, minst 10% mår idag så dåligt att det är fara för deras liv! Tänk på det!

MVH
Janne

Självklart ‘hjäl­per inte terapi’ mot depres­sion om tera­peu­ten själv har den inställ­ningen gente­mot sin kli­ent. En utbil­dad psy­ko­log kan vara nog så kun­nig teo­re­tiskt men ha dålig kon­takt med sin egen smärta, sorg mm vil­ket omöj­lig­gör till­frisk­nande hos kli­en­ten. Detta är van­li­gare än vi tror. Man blir inte hjälpt av medi­cin, man läg­ger loc­ket på allt och även om det kan upp­fat­tas som bätt­ring, så finns pro­ble­met kvar. Det kan dess­utom omed­ve­tan­de­gö­ras för kli­en­ten och där­med genom pas­siva uttryck drabba

det som är bris­ter inom sjuk­vår­den psy­ki­a­trin finns också på boen­den. Personal som ej är utbil­dade för arbeta med olika psy­kiska pro­blem dia­gno­ser, utan låter oss må mera piss, och flera självord hända,

att Johanna tog livet av sig är för hon kunde spela TEATER HON VAR UTBILDAT INOM SCENSKOLAN, DÅ TYCKERMAN AV NÅN MAN SKALL HA MERA UPPMÄRKSAM PÅ OCH EJ GE EFTER LÄTT PÅ PERMISSIONER. MEN SOM DET ÄR INOM VÅRDEN LURAS MAN LÄTT AV ATT LURA ATT MAN MÅR BRA.. MEN INIM SPYR MAN PÅ SITT LIV. MAN LÄR SIG FEJKA SOM MÅNG ANDRA SOM HAR BESTÄMMT SIG ATT TA LIVET AV SIG. INGET ÄR NYTT ATT FOLK SKÅDISAR SOM ANDAR MÄNNISKOR EJ KÄNDA tar sitt liv livet är svårt myc­ket krävs av oss. Att Johanna tog sitt liv av vil­ken orsak vet ingen det har vi ej med att göra. Allt vi kan göra är att vi skall vara mera upp­märk­samma på vän­ner o kära hur man mår inte ta allt för givet.

Livet är inte lätt av att folk för­sö­ker och lyc­kas ta sitt liv är inget nytt, bara för att ett känt namn nu ( dog av den orsa­ken var självmord.

Det skulle vara fint att tro på en gud. Måste vara en väl­dig tröst och trygg­het. Jag avun­das(?) reli­giösa män­ni­skor sam­ti­digt som jag för­ak­tar dem. Alla religioner(de stora iaf) ned­vär­de­rar någon grupp män­ni­skor. Svårt att se nån god­het i det.

Ånges­ten är fruktansvärd.Läkarna som svu­rit en ed att hjälpa sina med­män­ni­skor till varje pris, ski­ter full­stän­digt i oss.Boten mot den till­fäl­liga svåra ånges­ten är ett myc­ket litet pro­blem för våra psykläkare.Atarax,ett pate­tiskt kemiskt pre­pa­rat mot exempelvis,klåda, är pre­pa­rat som erbjuds till män­ni­skor med svår till­fäl­lig ångest innan de ordi­na­rie psyk­pre­pa­ra­ten bör­jar fungera.Denna pro­cess kan ta många veckor.under den svåra tiden med oftast ökande ångest sit­ter dessa gudar i sina bekväma sto­lar och talar om för oss sjuka vad som är bäst för oss.Jag har tidi­gare fått sobril i små mäng­der vil­ket har hjälpt mig undan de svåra pro­ble­men i början.Men nu jäv­lar har psykläkarkå­ren tyd­li­gen varit på samma kurs,patienter som begär sob­bar eller annat tjack,är poten­ti­ella drogmissbrukare,dessa män­ni­skor skall ordi­ne­ras det overk­samma ämnet ATARAX.Här om nat­ten klätt­rade jag på väg­garna här hemma i vän­tan på effek­ten av flu­ox­e­ti­nets under­gö­rande egenskaper.Jourpsyk hän­vi­sade till psyka­ku­ten sex mil bort i rykande snöstorm.Som tur är job­bar min älskade fru innom sjukvården.hon har för­sett mig med ille­gal hjälp under vec­kan som gått.för jäv­ligt men så är det

Ännu en… Emil Forselius.

Dags för ett nytt blog­gin­läggi ämnet? Situationen har inte pre­cis bli­vit bättre…

Enligt en enkel for­mel speg­lar psy­ki­a­trin det sam­hälle som den befin­ner sig i. Psykiatrin han­te­rar något som ibland kal­las sjä­len och allt som kan göra att vi mår bättre till sjä­len skulle kunna betrak­tas som terapi, såsom t.ex. utbild­ning.
Om vi antar att en män­ni­ska blir väl­digt led­sen där­för att hon inte kan bli ast­ro­naut i den hårda kon­kur­ren­sen ute i sam­häl­let — då skulle hon teo­re­tiskt, såsom terapi, kunna bli ast­ro­naut, såsom inne­lig­gande på psy­ki­a­trin och efter “behand­lingen” klara sig fint i sam­häl­let efteråt såsom ast­ro­naut.
Exemplet ovan kan tyc­kas egen­dom­ligt men det får snart sin för­kla­ring och denna är: Psykiatrin kan inte vara bättre än det säm­hälle den befin­ner sig i — det skulle inget sam­hälle kunna betala!!!!!!
Om psy­ki­a­trin vore till­räck­ligt bättre än sam­häl­let, då skulle alla vilja komma in i psy­ki­a­trin och ingen skulle vara kvar utan­för för att betala kala­set!!
Om, å andra sidan, psy­ki­a­trin är väsent­ligt sämre än sam­häl­let, då fun­ge­rar den inte såsom psy­ki­a­tri eftersom den pre­sump­tiva pati­en­ten hellre upp­sö­ker spåkär­ringen än sät­ter sin fot i saft­bo­den. Psykiatrin blir där­med tom på pati­en­ter och saft­bo­den kan snart stängas.
Bra psy­ki­a­tri inne­bär givet­vis resur­ser. Piller inne­bär vinst, terapi inne­bär för­lust för de som äger psy­ki­a­triska inrätt­ningar. Piller kos­tar näs­tan ingen­ting i till­verk­ning och kan säl­jas dyrt med till­räck­lig reklam, vil­ken, para­dox­alt, fak­tiskt för­bätt­rar pill­rets ver­kan enligt placebo-effekten. Fyra år innan sero­to­nin­upp­tags­häm­marna blev popu­lära genom boken “Listening to Prosac” hade de använts inom psy­ki­a­trin och en enad psy­ki­a­tri­kerkår ansåg att de var, mer eller mindre, vär­de­lösa. Sedan kom boken och en pro­pa­ganda som var inten­si­vare än vad något läke­me­del någon­sin fått — en enorm tro på med­len sat­tes alltså i rörelse och resul­ta­ten lät inte vänta på sig. Nästan alla som tog med­len blev bra dock först efter två till tre vec­kor som var den tid som man, p.gr.a. biverk­ningar och annat, skulle behöva vänta på effek­ten, vil­ket, till­fäl­ligt­vis sam­man­fal­ler med den tid som de flesta lät­tare depres­sio­ner går över av sig självt. En del, som haft depres­sio­nen längre än 3 vec­kor blev alltså bra genom pla­ce­bo­ef­fek­ten och de andra där­för att de skulle bli­vit bra oav­sett pil­ler. Allting till­skrevs dock de nya pill­ren och snart hade 20% av befolk­ningen någon gång tagit sero­to­nin­upp­tags­häm­mare och de flesta av dem vitt­nade om deras for­mi­dabla ver­kan — placebo-effekten till­tog etc.
Nu är det dock så att tron inte all­tid för­sät­ter berg. Kanske tror man inte till­räck­ligt men kanske kan det ju också vara så att det är svårt att inbilla sig en mil­jon kro­nor på bank­kon­tot och få det att stämma. Om verk­lig­he­ten är till­räck­ligt depres­siv hjäl­per ingen pla­cebo i värl­den.
Därmed är vi till­baka på for­meln. De som tjä­nar pengar på andra män­ni­skors olycka kal­la­des förr för bl.a. fascis­ter, idag kal­las de affärs­män men det spe­lar ingen roll vad de kal­las för deras ver­kan blir den­samma: ett syn­ner­li­gen uselt sam­hälle, som egent­li­gen borde kal­las ‘styg­gel­sen’ istäl­let och för att balan­sera denna styg­gelse krävs det en unge­fär lika stygg psy­ki­a­tri med myc­ket ECT och pil­ler och syn­ner­li­gen få tera­peu­tiska koryf’éer som får till­räck­lig tid med pati­en­ter.
Inom psy­ki­a­trin idag före­kom­mer ingen debatt. Läkare vän­tar snällt på nästa pil­ler eller nästa  chock­be­hand­ling som enligt till­ver­karna, vilka ofta ald­rig ens har sett en pati­ent, skall hjälpa pati­en­ten. Dessutom till­ver­kas allt­mer avan­ce­rade dia­gnos­tiska hjälp­me­del, såsom blod­flö­des­mä­tare för hjär­nan etc, som skall peka ut vil­ket pil­ler som skall tas eller vart elek­tro­derna skall anbringas för att ge pati­en­ten den nöd­vän­diga kängan, för­låt, tera­pin menar jag för­stås. Blir man till­räck­ligt omska­kad kom­mer man av sig, i syn­ner­het om man för­lo­rar min­net dess­utom. När man sedan får till­räck­ligt tid för att upp­täcka att bank­kon­tot fort­fa­rande inte inne­hål­ler någon mil­jon är man snart redo för nästa omgång. Håller man på till­räck­ligt länge hjäl­per till sist inga mil­jo­ner i värl­den på bank­kon­tot — man har lik­som för­lo­rat kraf­ten att hitta på något med dem.
Det vet där­e­mot dom som bl.a. tjä­nar pengar på psy­ki­a­trin och dess han­te­ring och som all­tid vill ha mera, vil­ket hål­ler dem igång och borta från depres­sio­ner så länge de har fram­gång, vil­ket de kan för­lita sig på om de slår sig sam­man hittils.…