Jag förstår varför så många kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. De gör det av hat, förakt och hopp.
Det är samma anledningar som gör att jag väljer att rösta på Piratpartiet. De är det alternativ jag ogillar minst, men framför allt är de otestade. Någonstans finns en strimma hopp att de ska kunna ta med sig något annat in i det ruttnande, inavlade träsk som svensk politik är idag.
Under valår pendlar jag mellan rödglödgad vrede, avgrundsdjupt förakt och total uppgivenhet. Det svenska politiska systemet premierar ryggradslöshet, maktmissbruk och populism. Det finns några få lysande undantag på individnivå; politiker som är intellektuellt hederliga och följer sin ideologi.
I Sverige är den politiska debatten ett skyttegravskrig som handlar om indoktrinering och skolning av de egna. Det handlar om att föra fram sitt budskap på ett sätt som stärker fanatismen bland de egna, samtidigt som man förvanskar det så att alla, som inte blint tror på sin ledare vare sig hen heter Mona eller Fredrik, tänker “Ah, det där är ju inte så dumt”. Vi kan kalla fenomenet “politisk hederlighet”.
Jag tror att det hela bäst sammanfattas av Jesper Nilssons inställning, @redundans, när han och jag försökte diskutera politik på Twitter:
Politik är kaderverksamhet. Det handlar om skolning av sina egna. Om muskler av stål.
(Hela konversationen kan följas bakåt från denna tweet)
Nu är Jesper Nilsson inte politiker, men han beskriver den svenska politiken perfekt: en kaderverksamhet där de egna ska skolas och motståndarna ska skjutas ner. Motståndarnas budbärare måste dö, oavsett bud, och det egna ansiktet måste räddas oavsett vad.
Ett perfekt exempel på hur djupt det här systemet sitter är Anders Wallner. Han tillhör en av dem som jag ser som undantag i den ryggradslösa massa den svenska politiker utgör. Att debattera politik med honom är en frisk fläkt, eftersom hans ståndpunkter grundar sig i ideologi och eftersom han ser skillnad på moraliserande argument, faktaargument och känsloyttringar. Men i pressade situationer tillhör han till syvende och sist kadern “De rödgröna”, som alla andra politiker skolad att prioritera politisk strategi framför väljar-respekt.
För ett tag sedan körde de rödgröna ett utspel som just inbegrep “politisk hederlighet”. I korta drag bad de Riksdagens Utredningstjänst räkna på deras tänkta politik. Resultatet blev, som Fredrik Westerlund beskriver det:
som att be RUT att räkna antalet cyklar och sedan slå fast att det inte finns några bilar.
Även RUT påpekade felen i sitt resultat. De rödgröna valde att inte ta med RUT:s egen anmärkning, och har sedan dess (mig veterligen) inte bemött de förfrågningar om förtydligande de fått.
Anders Wallners reaktion när Fredrik Westerlund ställde frågan var:
Om siffrorna inte stämmer är det, mig veterligen, riksdagens utredningstjänst som inte kan räkna.
Ryggradsreaktionen är alltså inte att den egna kadern kan ha fel. Den är att tjänstemän vars uppdrag är att serva politiker med objektivitet, utan tanke på partipolitisk tillhörighet, inte kan utföra sitt jobb korrekt.
Tänk nu att de rödgröna varit McDonalds. Ryggradsreaktionen för en representant hade inte varit “skyll på leverantören”, den hade varit “det här måste undersökas, jag ber att få återkomma”. Och sedan själv undersökt det, eller hänvisat till någon som kan ge ett svar.
I ett idealsamhälle skulle politiker se sig själva som talespersoner för företag. Vi skulle se politiska aktivister som brinner för att lyfta fram det varumärke man gillar istället för att klanka ner på motståndet, på samma sätt som jag aldrig skulle börja klanka på GB bara för att jag gillar Ben&Jerry’s. Det är en lång väg dit, men som alla långa resor börjar den med ett litet steg. Och det är att bryta de etablerade partiernas dominans och föra in något nytt. Jag hoppas bara att det blir i form av Piratpartiet och inte i form av Sverigedemokraterna.
Pingback: En sketen kommunalpolitiker och en sketen pirat kan uträtta storverk ihop | Anna Troberg
Pingback: Politiska inlägg från Twingly 2010-07-22