Multipel Skleros är är en sjukdom med symtom som smärta, nedsatt muskeltyrka, spasmer, nedsatt koncentrationsförmåga, koordinationsproblem bland många andra. Den drabbar framför allt kvinnor, män utgör ungefär en tredjedel av de som insjuknar. MS är idag en obotbar sjukdom, men de flesta kan med rätt mediciner, hjälpmedel och stöd leva ett drägligt liv.
Såvida man inte gör misstaget att medicinera sig själv med av svenska staten inte godkända preparat. Då spelar det ingen roll att man blir hjälpt av något som staten inte tycker om, det finns inga förmildrande omständigheter i Sverige när det gäller narkotika.
Susanne Eriksson är ett av offren som slaktats på den svenska narkotikapolitikens altare. Som svårt MS-sjuk läste hon att det i flera andra länder finns en medicin som används för smärt– och symtomlindring för folk med obotbara sjukdomar som MS, cancer, AIDS och bältros. Medicinen är unik, det är nämligen ingen syntetiskt framställd substans. Istället kommer den aktiva substansen från cannabis-plantan. Sativex, som preparatet heter, är godkänt av Läkemedelsverkets motsvarigheter i Kanada, Storbritannien och Katalonien. I USA ligger man i slutfasen för ett godkännande.
Susanne bestämde sig för att testa, och det visade sig att hon blev hjälpt av marijuana. Hon hade en liten cannabisodling för eget bruk hemma. Hon fick hjälp av en vän, Mikael, att sköta den eftersom hennes MS gjorde det omöjligt för henne att vattna och pyssla om plantorna. Någon tipsade polisen, som gjorde en husrannsakan och en rättegång senare är både Susanne och hennes vän dömda till ett års fängelse för att ha framställt narkotika till försäljning. Bara här finns en hel del frågetecken, vilket kan utläsas av Susannes och Mikaels egenhändigt författade historia.
Men den här debatten handlar inte om huruvida det är rätt eller inte att döma en person som odlar cannabis till fängelse. Den handlar om att Sverige inte har nåd för någon som brukar narkotika. Den handlar om vår inhumana politik, som idag tar sig skepnad i form av justitieminister Beatrice Ask.
Susannes MS har blivit betydligt värre sedan hon slutat med sin egenmedicinering. Det är osäkert om hon kan få hjälp av en assistent på fängelset, trots att hon knappt kan klara av ett toalettbesök utan hjälp. Det är osäkert om hon kan få behålla sin (av svenska staten godkända) medicin, eftersom den är narkotikaklassad. Hon blir med stor sannolikhet av med sin lägenhet under sin ettåriga fängelsevistelse, eftersom socialen inte går med på att betala hyran medan Susanne avtjänar sitt straff.
Isobel Hadley-Kamptz uppmärksammar fallet i en ledare i Expressen.
Susanne har sökt om formell benådan hos regeringen, på grund av dessa omständigheter samt följande två faktum:
1) Odlingen har skett för medicinskt syfte. Det finns gott om vetenskapliga belägg för cannabis lindring av smärta och symtom.
2) Odlingen har skett för eget bruk, och inte för att sälja.
Beatrice Ask avslog nådeansökan utan kommentar.
Susanne försökte då få avtjäna straffet med fotboja. Det skulle innebära att hon slapp bli hemlös, kunde få hjälp av en assistent och ha tillgång till sina mediciner. Även den ansökan har avslagits.
Sverige 2008: vi skickar inte bara en svårt sjuk, rullstolsburen, person i fängelse för ett brott där det finns klara förmildrande omständigheter. Vi dömer henne samtidigt till hemlöshet och den ovisshet och förtvivlan det innebär att inte veta om hon ens kommer få mediciner starkare än Alvedon eller hjälp att gå på toaletten under fängelsetiden.
Det här handlar inte om narkotika. Det handlar om den blinda fundamentalism och orimlighet som genomsyrar det svenska rättsväsendet så fort narkotika är inblandat, oavsett vad omständigheterna i övrigt är.
Knuff har en bra sammanfattning över andra bloggkommentarer till fallet Susanne Eriksson.
Andra bloggar om: cannabis, marijuana, narkotikapolitik, susanne eriksson, samhälle, beatrice ask
