Storm i ankdammen

Efter din kom­men­tar ikväll om hur lite det är för fla­torna i QX och hur den styrs av bögar så jag kän­ner jag mig än mer styrkt och glad att vi inte satte in vår bröl­lop­san­nons där. Har t om erbju­dit tid­ningen gra­tis inter­vju­ver med inter­na­tio­nella aktu­ella fla­ti­ko­ner, något dom har tac­kat nej till. Sorgligt!
Yes Erwik har växt en hel del sedan han kom till Stockholm :). Å heder åt Edward som tar sitt yrke på all­var och för­sva­rar det. Sedan tyc­ker vi ju alla olika.

det här posta­des inte igår:
hej. jag har pre­cis sett debatt. jag visste inte vem du var innan (borde jag ha vetat?) men din med­ver­kan fick mig ändå att googla ditt namn och hamna här. och skriva detta. (som egent­li­gen inte är nåt.)
bra job­bat, ville jag säga. du ver­kade inte ett dugg ner­vös och sa vet­tiga saker. mis­sion accomplished.

Så bra!

Fast har vi inte kom­mit förbi det sta­diet att allt vi gör måste “repre­sen­tera” gay­värl­den osv osv? Och vad är hete­ro­nor­ma­tivt? Vad är homo­nor­ma­tivt? Varför måste jag som bög för­vän­tas vara annorlunda till min hete­ro­po­lare, bara för att jag är gay? Varför måste jag “väcka hete­ro­sex­u­ella nor­mens vrede”? Vad är poängen? Det är ju en sak när det gäl­ler de mänsk­liga rät­tig­he­terna, att alla ska ha lika rät­tig­he­ter, där är jag gärna med på bar­ri­ka­derna. Men i under­håll­nings­bran­schen? I min musik­smak?
Varför då?
Det känns pre­cis lika “homo­nor­ma­tivt” att dansa bar­brös­tad i en mörk svet­tig lokal till unken house­mu­sik som att dansa i en glitt­rig tröja till Linda Bengtzing.
Det finns ju så många som gnäl­ler om att “schla­gern domi­ne­rar” på klub­barna och gay­ga­lan, t ex. Men tyvärr är det ju så att money talks. Det är väl den musi­ken som loc­kar väl flest besö­kare, och när det gäl­ler gay­ga­lan, flest rös­tare. Demokrati. Visst, det kanske skulle vara mer spän­nande om vi alla gil­lade en massa under­groundsti­lar, och var all­mänt sub­ver­siva, men de flesta gör ju helt enkelt inte det.
De flesta av oss är tyvärr trå­kiga, mainstreama och inte “coola” nog för “det coola gänget”. Sorry att vi är en besvi­kelse för er. Att vi inte har lärt oss vad vi *ska* gilla. Vad som är *rätt*.
Vi gil­lar Melodifestivalen, inte för att “passa in i nor­men”, kanske det är bara vår musik­smak?
Vi kanske gil­lar pop­mu­sik helt enkelt? Som de brit­tiska bögarna älskar Kylie, och de ame­ri­kanska rös­tade fram Britney som alla tiders homoi­kon nyli­gen. Har musiksma­ken något med vår homo­sex­u­a­li­tet att göra? Där skulle man kunna göra en massa forsk­ning. Varför det är så många bögar som helt enkelt går igång på pop, eller “schla­ger” för den delen, utan att behöva gå in på alla gamla kli­ché­erna om att man älskar schla­ger för att man älskar Kikki för att man älskar divor för att man kän­ner igen sig i sina tra­giska livs­ö­den. *snark*
Att gilla schla­ger och glit­ter är ju dess­utom myc­ket mer utma­nande mot hete­ro­nor­men än något annat i sko­lan, t ex.
Jag hade nog inte rös­tat på Maria Montazami och Victoria och Daniel, men sam­ti­digt så blir jag oer­hört trött på den här “von oben” atti­tyd som finns i gay­värl­den ibland. Den här käns­lan om att “oj vi måste vara radi­kala, oj vi måste vara annorlunda”. Det måste vi fak­tiskt inte. Ibland vill man bara kunna gilla den musi­ken man gil­lar, ha de ido­ler man har, utan att fun­dera om det pas­sar in i en påhit­tad mall, oav­sett om det är den sk “hete­ro­nor­ma­tiva” (Som för mig skulle sna­rare vara att man älskade Bruce Springsteen och Håkan Hellström), eller den sk “cred­diga bög­ak­ti­vis­tiska”. Jag för­står att många är fru­stre­rade över Stockholms klubb­liv och Gaygalan. Sverige är ett litet land, vi är inte till­räck­ligt många bögar/flator/trans för att en stor flora av gay­klub­bar med olika inrikt­ningar, och en massa olika homo­livstils­tid­ningar ska kunna över­leva på mark­na­den. Då blir det oftast lägsta gemen­samma näm­nare som gäl­ler. Tyvärr, kanske.

Fast är det inte repre­sen­ta­tivt i o m att majo­ri­te­ten av dem som rös­tade, rös­tade på det? Hade det varit en jury som hade valt V & D så hade jag nog tyckt annorlunda, och hål­lit helt med dig, och und­rat vad den juryn hade hål­lit på med.
Men här var det ju folk som rös­tade. Sedan att man inte hål­ler med majo­ri­te­ten och vad de gil­lar är ju en annan sak… men de har ju rätt till sina åsik­ter. Men ja, nam­net QX-galan fun­kar också(och används ju redan av många), och då slip­per man den ängs­liga tvångs­tan­ken om att man måste “repre­sen­tera” folk. Något som är ju näs­tan omöj­ligt med en sådan hete­ro­gen grupp som HBTQ.

Haha, ja, då är det bara att mobi­li­sera de andra att rösta också. :) Det är ju ändå lite som riks­dags­va­let, det är svå­rare att gnälla om man inte rös­tat själv. Jag rös­tade inte för att det kos­tar pengar, vil­ket jag kan tycka är onö­digt. Och för att jag inte rik­tigt bryr mig sär­skilt myc­ket om galan hel­ler. Trots mina inlägg här ;-P

Med de “små” sig­ni­fi­kanta skill­na­derna att:
* i riks­dags­va­let har varje rös­tande bara en röst, i GAYgalan kan de som har tid rösta hur myc­ket de vill.

* i riks­dags­va­let utgör de nomi­ne­rade ( hygg­ligt väl) ett tvär­snitt av de som rös­tar. Det är knap­past fal­let med de som QX före­slår ini­ti­alt till pri­ser som Årets Homo, Årets GAYställe.

* i riks­dags­va­let nomi­ne­ras kan­di­da­terna genom breda val­be­red­nings­för­fa­ran­den. I QX-galan sit­ter en liten grupp på QX redak­tion och väl­jer vilka de ska puffa för ini­ti­alt, utan insyn alls.