En del menar att det inte räcker. Hur mycket formell jämlikhet man än vinner, blir homo inte jämställda så länge som de utgör en minoritet, en “avvikelse” från normen. Alltså är det själva normen som är problemet. Säger någon att hetero är normalt, antyder han att allt annat inte är det. Det ligger i språkets natur.
- Maciej Zaremba i DN, 18 februari 2008, “Tyst i klassen”
När det handlar om normer så är inte problemet vad som är normalt. Problemet är att normen aldrig behöver sätta ord på sig själv. Den gör sig osynlig, och syns bara indirekt genom att peka ut samtliga avvikare från den. De som avviker från en norm straffas på olika sätt.
Låt oss ta ett konkret exempel:
Fikarast på ekonomiavdelningen en sensommardag i september. Alla är tillbaka efter semestrarna, och det är mycket prat om vad alla gjorde.
“Vi var mest hemma på landet. Det var ju så fint väder!”, säger Lena, “Fast sista helgen åkte jag och min man på en romantisk weekend till Rom. Det var superhärligt.”
“Var bodde ni då? Jag funderar på att ta med min flickvän på en romantisk resa nu när vi firar tre år”, säger Anna-Karin.
Tre av personerna skruvar lite olustigt på sig, och tänker i kör “Måste hon alltid ta upp att hon är lesbisk?”
De säger såklart ingenting, de vet att det inte är politiskt korrekt. Men deras kroppsspråk kommer avslöja att de är obekväma. Den omedvetna kommunikationen kommer straffa Anna-Karin för att hon nämnde sin flickvän. Lena kan nämna sin man till förbannelse och kommer aldrig någonsin att straffas ut.
–
Ett annat exempel, direkt ur verkliga livet. En kompis, vi kan kalla henne M, skulle till gynekolog. M är lesbisk. Hos gynekologen får hon frågor om hon är sexuellt aktiv (som en Duracellkanin). Jaha, använder hon preventivmedel? (av förklarliga skäl är svaret “nej”). Hon får då frågan om hon planerar att bli gravid (eftersom hon inte använder preventivmedel). “Aldrig i livet” kan M:s svar sammanfattas med. Följdfrågan från en blir då “Men du vet hur barn blir till va?” Det, Maciej, är problemet med heteronormen. Det är närmare för en gynekolog till tanken att en 25-årig kvinna inte vet hur man blir gravid, än att hon skulle ha sex med kvinnor.
Alla normer innebär ett problem för avvikarna, men folk tar hänsyn när det syns att du avviker från normen. Om du inte är normalstörd märks det ofta. Om du har en annan hudfärg än grisrosa så märks det ganska tydligt. Är du mycket längre, eller kortare, eller tjockare, eller smalare än normen, så syns det. Du är inte svensk, Maciej, och jag tror att det är få som kritiserar polacker när du är i närheten, eftersom ditt namn avslöjar dig som polack.
Tillhör du en osynlig minoritet kommer du att överraska folk när du väl bryter mot normen. Straffet kan bli hårdare, eftersom du förutom fördomarna ofta får folk att känna sig skyldiga och avslöjade. De kanske just sagt något ofördelaktigt om homosexuella, i tron att alla runtomkring är “normala”. Du kommer för alltid att behöva komma ut, därför att alla utgår från att alla är “normala”.
Det är inte att begära för mycket att stat, kommuner och landsting, och alla offentliga institutioner, använder sig av ett neutralt och inkluderande språk. De kanske aldrig ser minoriteten som bryter mot heteronormen, men vi finns där. Det behövs inte så mycket. Ett “partner” istället för “flickvän” eller “fru” när man pratar med en kille. En tanke på att kvinnan i gynekologstolen kanske aldrig blir penetrerad av kukar. Hänsyn till att Lisa som går i fyran har två mammor.
Men det är klart, du fick priset “Årets berättare” och inte “Årets faktakollare” eller “Årets mest pålästa”. Och berätta kan du, frågan är bara vad det är du berättar?
Läs också Henrik Tornbergs tankar om samma artikelserie
Andras blogginlägg om heteronormativitet, dn, maciej zaremba, normer
