Offerkoftan är Sveriges nya nationaldräkt, ett faktum jag blev påmind om när jag för någon tid sedan fick jag en inbjudan till Facebook-gruppen “Ursäkta, sa du NEGER?”.
Jag gick inte med.
Ur gruppens beskrivning:
Vi tolererar inte att ordet neger används. Anledning: det är kränkande då ordet hänvisar till människor med ursprung i Afrika som anses vara lägre stående människor.
[…]
Vi vill härmed klargöra vårt mål: eliminera ordet neger då vita använder det om svarta. Och MINST LIKA VIKTIGT när svarta använder det sinsemellan.
Metod: sluta använda det och reagera när andra gör det.
Jag gick inte med för att jag ser två problem med den här gruppen:
1) Den gör alla negrer en otjänst
2) Personerna bakom gruppen gör sig till representanter med tolkningsföreträde för alla negrer
Ordet “bög” var på 80-talet minst lika negativt laddat som ordet neger kan anses vara idag. “Bög” användes (och används än idag) som ett skällsord av vissa personer. Hade bögarna valt samma strategi så är jag övertygad om att det bara hade ökat stigmatiseringen; De som använder ett ord i nedsättande syfte får mycket vatten på sin kvarn när bögar eller negrer blir kränkta av att bli kallade just “bög” eller “neger”. Sticks and stones …
I min värld är det ett uttryck för den kränkthetskultur, som vi som bor i Sverige är världsbäst på (med USA som god tvåa), och som Sakine så briljant pekar ut i en ledare i Expressen. Jag blir inte kränkt av att någon använder ordet bög, så länge man inte sätter “jävla” framför. Jag blir kränkt förbannad när någon utgår från att jag automatiskt ljuger för att jag är bög. Eller när en politiker drar likhetstecken mellan bögar och folk som begår sexuella övergrepp. Det ena konstaterar ett faktum (“Micke är bög”), medan det andra drar en nedsättande slutsats om mig som person utifrån min sexuella läggning (“Micke är mer benägen att ljuga och/eller begå sexuella övergrepp för att han är bög”).
Jag har tidigare skrivit om hur normen gömmer sig genom att inte ha ett namn. I fallet hudfärg gömmer sig normen bakom det neutrala “vit” (“vanlig”) — som dessutom är något av en förfalskning. Vita är inte vita, vi är också färgade: beiga, skära eller svagt rosa. Normer kommer alltid att peka det som är som avvikande, och det bästa man kan göra för att avväpna det utpekandet är att omfamna det. Precis som bögarna gjort med sin avvikelse-etikett.
Sen har vi representationstanken. För att citera Hannah, den ger mig klåda i hjärnan. Jag förväntas inte kunna svara för andra skära människor bara för att jag själv är lite beige i hudtonen. Jag kan inte svara för alla killar för att jag är kille. Så fort det kommer till homosexuella så förväntas jag att kunna göra det. Samma tanke finns oavsett minoritet, tillhör du gruppen förväntas du på automatiskt veta vad alla andra individer i samma grupp tänker och känner.
De som grundat gruppen “Ursäkta, sa du NEGER?” har tagit representantskapet ett steg längr, de har också gett sig själva tolkningsföreträde. Enligt dem blir alla svarta kränkta när någon använder ordet neger — även de som själva använder det. Varför gå ensam i din offerkofta, när du kan iklä alla andra en också?
Andras blogginlägg om neger, bög, etiketter, normer, kränkthetskultur, representationstanken, samhälle, facebook
Pingback: mymlan försöker förstå #6 « mymlan. the real.
Pingback: Skillnaden mellan neger och Kinapuff | Being Micke Kazarnowicz