Åh nej. Inte en bokrecension. Jag gillar dem inte. Men på samma sätt som “Birthday of the world” inte är science fiction, så det här inte en bokrecension. Det är en upplevelserecension.
THIS IS NOT SCIENCE FICTION borde det stå på boken. Med stora, tydliga versaler. Så att alla potentiella läsare förstår att trots att handlingen är förlagd till andra världar så är “Birthday of the world” är lika mycket science fiction som Brokeback Mountain, Timmarna eller Den Gröna Milen.
Det är klart, jag behövde lära mig lite nya ord som “somer” (det asexuella stadium som de flesta Gethenier befinner sig i när de är könlösa) eller “sedoretu” (planeten O:s motsvarighet till västvärldens äktenskap, men med fyra individer istället för två). Och det är just det som gör den här boken till en upplevelse: att den handlar om sex, förhållanden, sexualitet och kön ur ett (förlåt, här kommer en riktig buzzword bingo-groda) 360-gradersperspektiv.
Jag tänker berätta lite om min upplevelse av novellerna.
I första novellen läser jag om en ras till mångt och mycket är lika oss. Det känns lite träigt i början, det är namn på platser och städer och personer från en annan planet. Jag fattar inte heller riktigt hur geografi och historia hänger ihop, och jag är lite förvirrad när det gäller karaktärerna. Trots att Ursula LeGuin använder sig av pronomina “he” och “she” så är det något som inte stämmer.
Det visar sig att folket på Gethen är till mångt och mycket lika oss, men inte när det gäller kön och sex; Gethenierna är för det mesta androgyna och asexuella. Jag upptäcker att androgyniteten är som väg-gupp när man cyklar. Den får mig inte ur balans, men jag kan inte bra slappna av och flyta på med generaliserar om män och kvinnor när jag delar in karaktärerna i minnet.
“För det mesta” är inte “för alltid”. Ungefär en gång i månaden, såvitt jag förstår, går Gethenierna in i ett sexuellt stadium som kallas kemmer. Personer som är i det asexuella stadiet (somer) är också androgyna och följaktligen varken kan eller vill de ha sex, medan alla som är i kemmer kan ha en nästintill rovdjurslik sexdrift.
Jag följer huvudpersonen genom Getheniernas motsvarighet till pubertet och upptäcker att det finns så många likheter med min egen pubertet, trots att hen har en clitopenis och inget egentligt kön och är en annan ras. Vi förstår varandra mer än olikheterna egentligen tillåter.
Det är här det börjar bli riktigt spännande, när jag får följa huvudpersonen genom första besöket i ett kemmerhus. Ett kemmerhus är ett ställe en går för att ha sex med andra som är i samma kemmer. När en person går in i kemmer får hen ett kön som varar hela den kemmerperioden. Könet blir den biologiska motpolen till könet hos den första person i kemmer en kommer i kontakt med.
Jag blir lite fascinerat förvirrad över att huvudpersonen refererar till sin förälder som “mor” medan fadern kallas “getter” (som i “to get”). Jag antar att det helt enkelt är ett annorlunda sätt att se på föräldraskap och tillhörighet. Varje individ kan bli gravid om hen just då är kvinna, eller göra en annan individ gravid om hen är man. När en person väl fött ett barn är hen barnets mor hela livet, trots att hen för det mesta inte är kvinna och ibland är hen man.
Så komplicerat men ändå så enkelt, och så spännande. Tänk att ha sex med samma individ, ena gången som man, andra som kvinna. Och sen göra om det igen, med andra kön på partnern.
Det är inte bara lättsmält. Till exempel blir jag lite störd när huvudpersonen träffar sin fader getter under sitt första besök i ett kemmerhus och att det är hans, i mitt huvud incestuösa, omfamning som gör huvudpersonen till kvinna under första kemmern. Men meningen är inte att jag ska hålla med, meningen är att jag ska få se alternativ. Ursula LeGuin berättar utan att döma eller moralisera. Hon lägger bara i mynten, det är upp till mig som läsare om jag vill att de ska trilla ned eller ut.
Imorgon: novellen där män är män och inte kan älska, och kvinnor är kvinnor och styr hela världen.
Andra bloggar om: ursula leguin, böcker, kön, boktips, relationer
