Wrapp är ett myc­ket fyn­digt namn på en app som låter dig ge pre­sen­ter (i form av pre­sent­kort) till per­so­ner som fyl­ler år, eller som du av någon annan anled­ning vill fira. Du kan skramla till pre­sen­ter till­sam­mans med andra vän­ner till per­so­nen. Den krä­ver att både du1 och mott­ga­ra­ren har en iPhone eller Android-telefon, och att ni är vän­ner på Facebook. Jag gil­lar idén att enkelt kunna ge saker till vän­ner som jag kanske inte träf­far så ofta. Den är sim­pel att använda, och om du vill köpa något beta­lar du med ditt kre­dit­kort direkt i appen.

Så här fun­kar den:

Screenshot från Wrapp

När du star­tat appen och kopp­lat den mot Facebook visar den en lista över vän­ner som har födel­se­dag idag och framåt. Du kan också välja vän­ner ur en alfa­be­tisk lista.

Screenshot från Wrapp

Du väl­jer vil­ken vän du vill fira. Jag valde Jocke, eftersom jag gil­lar det han gör och tyc­ker att han är värd att fira. Dessutom vet jag att han inte har något emot att vara testpilot.

 

Screenshot från Wrapp

Jag får under per­so­nen upp en lista över pre­sent­kort som är till­gäng­liga. Under lan­se­rings­pe­ri­o­den går det att ge bort gra­tis pre­sent­kort till vän­ner, som synes ovan (det ver­kar dock inte gå att ge till alla vän­ner, och jag hit­tade ingen gemen­sam näm­nare för dem det inte gick att ge gra­tis pre­sent­kort tilll). Det går även att köpa pre­sent­kort. Eller lägga till exi­ste­rande pre­sent­kort som ini­ti­e­rats av någon annan. Eftersom man kan ge bort pre­sent­kort i fram­ti­den kan en insam­ling pågå under ett tag. På det sät­tet kan många ge en liten slant och per­so­nen få ett stort presentkort.

Screenshot från Wrapp

I det här fal­let valde jag att ge Jocke ett av dem som var gra­tis. När jag väl­jer ett pre­sent­kort får jag bekräfta …

Screenshot från Wrapp

… och sedan får jag skriva in en häls­ning som leve­re­ras på per­so­nens Facebook-vägg. Den leve­re­ras den dagen som jag valt att fira per­so­nen. Det är också här jag kan välja att fira per­so­nen på ett annat datum, om jag har valt henom från vän­lis­tan. Hade jag valt att fira Jocke om en vecka, hade med­de­lan­det leve­re­rats först då. Hade jag valt ett pre­sent­kort som kos­tar hade jag här­ef­ter fått upp ett val om att betala med Visa eller Mastercard, och sedan mata in mina upp­gif­ter. Smart nog använ­der de det nume­riska tan­gent­bor­det vid kor­tin­mat­ning, vil­ket gör det smidigt.

Screenshot från Wrapp

När jag fyllt i med­de­lan­det och klic­kat på klar får jag en bekräf­telse. Eftersom jag valt att fira Jocke idag har jag möj­lig­he­ten att även skicka med­de­lan­det via SMS. Hade jag valt att fira Jocke i fram­ti­den hade jag inte haft det alternativet.

Screenshot från Wrapp

På Wrapps webb­sajt kan jag se hela pre­sent­kor­tet och med­de­lan­det. Andra kan också välja att fylla på pre­sen­kor­tet med mer pengar (jag gis­sar att det går att fylla på ända tills Jocke väl­jer att lösa in det)

Screenshot från Wrapp på Facebook

På Facebook postas mitt med­de­lande på Jockes vägg, till­sam­mans med mitt med­de­lande. Jocke behö­ver ladda hem Wrapp för att kunna lösa in presentkortet.

Wrapp för iPhone finns i App Store. Den finns också för Android-lurar på Android Marketplace.

1 Du behö­ver bara ha appen på din iPhone eller Android-telefon om du vill ini­ti­era en insam­ling. För att vara med på en insam­ling krävs bara Facebook och en dator.

{ 2 comments }


on Instagram: http://instagr.am/p/M6eD3/

{ 2 comments }

Schweddy balls från Ben & Jerry's

Schweddy balls från Ben & Jerry’s

Ben & Jerry’s har i dagarna släppt en ny smak: Schweddy Balls. Det är en hom­mage till en Saturday Night Live-sketch med Alec Baldwin. För att det här ska bli max­i­malt roligt behö­ver man känna till att det är en pastisch på USA:s mot­sva­rig­het till Sveriges Radio: National Public Radio (myc­ket pratsho­wer, nyhe­ter och en del musik — allt är offent­ligt finan­si­e­rat så det före­kom­mer ingen reklam)

(har du till­gång till Hulu och ame­ri­kansk IP-adress kan du se hela sket­chen här och då kan du dess­utom se upp­föl­ja­ren med Betty White. Vill  du kunna se Hulu.com från Sverige kan du använda BlackVPN som jag skri­ver om i detta blog­gin­lägg.)

{ 1 comment }

En stor anled­ning till att jag har ett mobi­la­bon­ne­mang med data när jag är i USA (tip­set hur du skaf­far ett kon­tan­ta­bon­ne­mang med data finns här) är att jag med iPho­nes kart-app all­tid vet var jag är, hur jag hit­tar dit jag ska och dess­utom kan hitta före­tag, buti­ker och restau­ranger antingen via namn, ämnes­om­rå­det eller nyc­kelord. Det är ett utmärkt kom­ple­ment till appar/tjänster som Yelp (bara till­gäng­lig i USA).

Här är ett exem­pel: jag söker på “asian” i kart­vyn där jag befin­ner mig. Jag får upp en massa före­tag och plat­ser runt omkring mig. Dessutom får jag upp restau­ranger som ser­ve­rar sushi utan att de har ordet “asian” i var­ken beskriv­ningen eller i nam­net. Jag kan söka på ämnes­om­rå­den som “hard­ware” eller “wine”.

Sökning efter "asian" i iPhones kart-app

Sökning efter “asian” i iPho­nes kart-app

En annan intres­sant sak som jag ald­rig förut sett är att det också finns spons­rade län­kar i kart­sök­ningen. Det är så klart bril­jant att kunna köpa vissa sökord när folk söker via kar­tor. Har du ett café som säl­jer gelato på som­rarna är det smart att kunna bli hit­tad på “gelato” och inte bara “kaffe” eller “café”.

Här är sök­ningen för “apple store” här i Cleveland.

Sponsrad länk i iPhones kart-app

Sponsrad länk i iPho­nes kart-app

 

 

{ 0 comments }

Här om dagen fång­ade mina fil­ter upp en länk som postats flera gånger i mina flö­den. Den ledde till Egoinas blogg, där hon pub­li­ce­rat ett säll­synt slar­vigt skri­vet mail från Charlotte Josefsson, chefre­dak­tör för Spotlife.se (där Isabella “Blondinbella” Löwengrip är majo­ri­tets­ä­gare, enligt Wikipedia)

Mailet, som skic­ka­des 3 sep­tem­ber eller tidi­gare, ser ut så här:

Hej Hugo och Paow (kan du infoga henne i mai­let då jag inte har hen­nes mail) vill ni 2 hänga med till ala­nya den 30:e sept i en vecka. betald semes­ter med mat å dryck. ni kom­mer få gå på spa, utflyk­ter fest osv. allt kom­mer fil­mas och visas på webtv. Ni kom­mer även anordna ett par fes­ter på club hol­ly­wood. Totalt 7 bloggare

petra tun­går­den fick hop­pas av på grund av sitt nya jobb och behö­ver nu en ersät­tare. sugen?
dom som jag har helt klara är
ange­lica blick
linda hall­berg
sara jöns­son från big brot­her
antag­li­gen alex erwik + pojk­vän (kanske byter ut dom mot er två)
+ en negress tjej som jag inte kom­mer ihåg nam­net på nu.
det är först till kvarn. bråt­tom att hitta en ersät­tare och för­frå­gan går ut till ett par till samtidigt.

Med Vänlig Hälsning
Charlotte Josefsson
Chefredaktör spotlife.se & shapemeup.se

Det hela är som ett finn fem fel-pussel för utbild­ningar i PR. Att adres­sera till fel per­son och där­med avslöja att man är despe­rat, att ha del­ta­gare klara som man kan tänka sig att byta ut mot “er två”, att kalla en blog­gare för “en negress tjej som jag inte kom­mer ihåg nam­net på nu” — jag vet PR-konsulter som får stres­sym­tom av att bara läsa det här.

Min första tanke var att någon måste vilja Charlotte Josefsson illa. Jag hörde där­för av mig till Charlotte med frå­gan. Svaret kom ganska omgå­ende (med rubri­ken “Nej det är inte jag”)

Hej. Det är inte jag som skic­kat mai­let och det vet Egoina om men det väl­jer hon inte att pub­li­cera. Det var en mindre begå­vad praktiktant/assistent som skrev mai­let och det är olyck­ligt att jag såg det först efter att det skic­ka­des ut. Normalt sett går jag genom mai­len innan de går iväg men detta var en all­de­les för stres­sad dag och jag strun­tade i det vil­ket var olyck­ligt. Jag gick ut med ett mail så fort jag sett det och för­kla­rade läget till per­so­nerna det hade gått iväg till.

Jag kom­mer inte kom­men­tera detta på blog­gen då jag inte tyc­ker såna här dis­kus­sio­ner hör hemma där. Det räc­ker med att jag och de berörda vet hur det lig­ger till. Sen får folk tycka och tänka vad de vill. Dessutom mår min nu mer fd. prak­ti­kant dåligt som satan över detta och hon behö­ver inte hängas ut någon stans.

Här är del två i kur­sen “Grundläggande PR”: “finn fem fel till”. Att låta en assi­stent skicka ut mail i sitt eget namn, men att inte ta ansvar för det som skic­kas ut är smått bisarrt. Den långa för­kla­ringen att man nor­malt läser ige­nom mai­len, att man har spar­kat prak­ti­kan­ten och att hävda att det inte spe­lar någon roll vad folk tyc­ker? Det är ett ytterst märk­ligt för­håll­nings­sätt från någon som ska vara chefredaktör.

Jag hör av mig till Egoina för att höra hur det står till med för­kla­ringen, har det kom­mit någon sådan? Jodå, det har det. Pikant nog har ursäk­ten skic­kats den 5 sep­tem­ber enligt Egoina, medan fadäs­mai­let gick ut senast den 3. Läser man dess­utom första mai­let igen, spe­ci­fikt  upp­ma­ningen att lägga till Paow, finns det indi­cier som pekar på att mai­let säkert skic­kats ut av en prak­ti­kant men för­fat­tats av någon som bestäm­mer över prak­ti­kan­ten. Det gör det hela än mer olyckligt.

Det är en konst att göra en pudel

Det är en konst att göra en pudel (foto av mbtrama på Flickr)

Hade jag varit Charlotte Josefssons råd­gi­vare hade jag rått till föl­jande: ta på dig allt ansvar helt och fullt. Berätta gärna att det var en prak­ti­kant som skic­kade ut mai­let (ifall det nu var det) men att ansva­ret är helt och hål­let ditt för att du inte bri­e­fat per­so­nen till­räck­ligt bra. Skriv själv om det i din egen blogg. Det är okej att göra fel så länge man tar ansvar för det. Den halv­ljumma pudel som nu görs gör föga för ditt för­tro­ende. Jag skulle också höra av mig till “negresstje­jen”, Alexander Erwik och andra som inte helt för­del­ak­tigt dis­ku­te­ras i mai­let för att be om ursäkt personligen.

Kort sagt: jag skulle han­tera situ­a­tio­nen på exakt samma sätt som Johan på Honesty han­te­rade en lik­nande (men mindre pikant) situ­a­tion. (se punkt 4 i Marias blogginlägg)

 

{ 5 comments }

Jag fick här om dagen en fråga på Twitter:

.@ Hej Micke, skulle vara kul och intres­sant att höra en liten tank eoch kom­men­tar på det här från dig. http://t.co/DXLYlqk
@mgarbarczyk
Martin Garbarczyk

 

Texten i fråga, skri­ven av Alexandra Bylund på Solresor, gör mig först lite ställd. Det tar ett tag för mig att få ihop rubri­ken med res­ten av tex­ten, för egent­li­gen hand­lar det ju inte om att lämna Facebook. För mig känns det mest som om Alexandra slår in vid­öppna dör­rar. Vilka semi­na­rier och stäl­len hänger Alexandra på när hon upp­le­ver att män­ni­skor pra­tar på den låga nivån?

Sen bör­jar jag tänka på hur många byråer jag pra­tat med som i sina pit­char har med just “viral sprid­ning”, unge­fär som om viralt vore en stra­tegi (det är det inte, det är ett lot­teri). Samma byråer har inte koll på var­för använ­dare spri­der saker, och tror att om något är “coolt” så sprids det. I själva ver­ket spri­der män­ni­skor mate­rial för att de tyc­ker om sina vän­ner, och för att de vill bli omtyckta. Ditt varu­märke råkar bara vara på rätt ställe i rätt tid. Hemligheten är att hela tiden befinna sig på det stäl­let, och dit når man inte genom att tokragga tusen­tals “likes” på Facebook som sedan inte inte­ra­ge­rar med dig för fem öre.

Jag drar mig också till min­nes 7-Elevens och GB:s full­stän­diga hjärn­släpp till kam­panj från förra året, där man gav bort glas­sar mot att folk spam­made sina flö­den på Facebook.

7-Eleven bjöd på Bröllopsstrut

Kampanjen beskrivs i hyf­sat posi­tiva orda­lag på de saj­ter som näm­ner resul­ta­ten, som Icanyheter och Dagens Media. Att kalla en kam­panj där man ger bort gra­tis glass för “fram­gång” för att man lyc­ka­des ge bort 5000 glas­sar på under fyra tim­mar är som att kalla det för fram­gång när man stäl­ler ut smör i solen och det smäl­ter. Jag vågar påstå att 7-Eleven inte fick in spe­ci­ellt många per­so­ner i deras buti­ker som inte redan visste om att 7-Eleven fanns, och jag vågar påstå att mer­för­sälj­ningen för majo­ri­te­ten av dessa 5000 walk-ins som kam­pan­jen ska­pade inte täckte kost­na­den för att ta fram kam­pan­jen (jag utgår från att GB gav bort glas­sarna gra­tis, för annat vore lika dumt som att svara på Nigeriabrev med sitt kre­dit­korts­num­mer) . Om någon fort­fa­rande tviv­lar så fun­dera på det här: idag har 7-Elevens offi­ci­ella Facebook-sida 1656 likes.

Jag drar mig också till min­nes bola­get som ringde upp mig och erbjöd sig att öka anta­let “likes” på Björn Borgs Facebook-sida, allt vi behövde göra var att erbjuda folk rabatt i vår webb­s­hop och inve­stera en summa pengar i annon­se­ring på Facebook. Företaget i fråga gjorde job­bet gra­tis och tog betalt per kon­ver­te­ring, det vill säga per per­son som hand­lade i vår webb­s­hop från erbju­dan­det. Det fun­ge­rar kanske om man säl­jer kapital­va­ror, men till och med då skulle jag ställa mig frå­gan om man verk­li­gen vill att ens Facebook-närvaro ska präglas av en Groupon-anda: folk föl­jer sidan bara för att få till­gång till rabat­ter. Då har man till slut rabat­te­rat ut hela varu­mär­ket. Det fun­kar om man är Galne Gunnar, men inte om man befin­ner sig i något slags premium-segment. Väldigt många byråer anam­mar samma tan­ke­sätt som tele­fon­bo­lag och gym­ked­jor: de vill att man läg­ger pengar och krut på att rekry­tera nya kunder/likes och tota­lig­no­re­rar dem man redan har. Det är så uppåt väg­garna att jag baxnar.

Jag inser helt enkelt snabbt att jag ibland behö­ver titta upp ur den bubbla jag befin­ner mig i, och tac­kar Alexandra för väck­ningen. Jag fast­nar för hen­nes formulering

Som när vi, någon­stans på web­ben, läser en dålig recen­sion om en av våra pro­duk­ter läg­ger krut på att ta bort pro­duk­ten ur sor­ti­men­tet istäl­let för att fun­dera över hur vi ska stoppa den virala sprid­ningen. Som kän­ner tack­sam­het över att äntli­gen få till­gång till alla kun­ders åsik­ter. Som inser att vi nu får ovär­de­lig hjälp att städa upp och rensa inom vårt före­tag. Som för­står att vi blir hjälpta att bli ett attrak­tivt företag.

Det här tyc­ker jag är kär­nan i det hela. Jag skulle också vilja tillägga att om du inte gil­lar “soci­ala” i “soci­ala medier” så ska du helt enkelt inte vara där (alter­na­tivt anställa någon/några som gil­lar det, och ge dessa per­so­ner man­dat att genom­föra saker — det inne­bär minst en direkt­ka­nal in i ledningsgruppen).

För dig som kän­ner “jag för­står inte exakt, men vill gärna göra det” kan jag varmt rekom­men­dera en (skräd­dar­sydd) Master Class på Hyper Island för delar av bola­get, eller att de som job­bar med mark­nads­fö­ring går kur­sen Interactive Communication på Berghs. (Full disclo­sure: jag job­bar ofta med Hyper Islands Master Class-koncept och jag är ansva­rig för distans­kur­sen Interactive Communication på Berghs)

{ 4 comments }

« Episod 3: Den där che­er­le­a­dern bör­jar spela

“När två poj­kar av samma skrot och korn möts, ja då tänds där lik­som ett ljus i deras ögon”

Det här favo­rit­ci­ta­tet från Astrid Lindgren har all­tid fun­nits långt bak i mitt huvud, och när jag tän­ker på min histo­ria med Mike kom­mer det hela tiden upp till ytan. Men det är långt mel­lan att fatta tycke för varandra till att älska. Framför allt om man dess­utom har ett fysiskt avstånd; det är 6651 kilo­me­ter och sex tim­mars skill­nad mel­lan Stockholm och Cleveland.

Det var inte en utta­lad stra­tegi till en bör­jan, att betrakta avstån­det som en vän istäl­let som en fiende, men vi kom­mu­ni­ce­rade. Text sak­nar en massa dimen­sio­ner, men vi skic­kade ändå över 150 000 tec­ken till varandra. Telefonkommunikationen blev lite halt av tids­skill­na­den, men vi spen­de­rade ändå över 10 tim­mar i tele­fon. Youtube sak­nar gen­svar i real­tid, men ändå skic­kade vi över 9 tim­mar vide­o­ma­te­rial till varandra.

Varje med­de­lande mel­lan mig och Mike var ett steg som mins­kade avstån­det. Vi pra­tade myc­ket om käns­lor, räds­lor och för­vänt­ningar. Och ibland hand­lade det om lolcats.

jag: [skic­kar en bild på en lol­cat till Mike]

Mike: Lolcats???

jag: Lolcats! I haz very madd lol­cat speek skillz!

Mike: Oh good put that on your cv

Mike: If you try to seduce me w lol speak you are going to find your­self up shit crick wit­hout a paddle

jag: Would never do that. Sex is not comedy. I mean, sex is fun, just not haha-fun.

(senare)

jag: You really are my skatt. [han hade ploc­kat upp ordet “skatt” i Danmark, och det hade bli­vit vårt ord]

Mike: U are mine too

jag: Hey, you speak lol­cat too!

Mike: I haz u 4everz

jag: <3

Carnitas på långkok i en "crock pot"

Carnitas på lång­kok i en “crock pot”

Jag fun­kar inte i lång­di­stans­re­la­tio­ner på lång sikt. Jag miss­tänkte det redan i bör­jan, och varje dag som jag spen­de­rar här i Cleveland får jag kvit­ton på att det vik­tiga för mig i en rela­tion är var­da­gen ihp. Som att åka och handla ingre­di­en­ser till sön­dags­mid­da­gen med vän­nerna, och sen göra ett lång­kok för att fixa car­ni­tas (3 kilo fläsk­kött som kokas i 10 tim­mar för att bli så mjukt att det smäl­ter i mun­nen). Eller att vakna upp till­sam­mans och ligga och dra sig en stund och känna hans varma, mjuka hud mot min några dyr­bara minu­ter innan det är dags att gå upp. Att gå på en base­ball­match till­sam­mans med vän­ner och prata om allt från rela­tio­ner till baseball-regler. Att tvätta våra klä­der tillsammans.

Mitt livs första baseball-match

Mitt livs första baseball-match, Indians vs Tigers.

Vännerna är så klart vik­tiga. Jag vet att Mike kom­mer att gå väl ihop med mina nära vän­ner, men var lite ner­vös över hur hans skulle för­hålla sig. Det är en omställ­ning att han inte bara kom­mer ut, utan också pre­sen­te­rar per­so­nen som är hans pojk­vän inom lop­pet av några vec­kor. Jag är glad att de ganska omgå­ende kände sig så bekväma med mig att de kunde driva med min svenska bryt­ning som lyser ige­nom ibland.

Visst kom­mer det stun­der ibland när jag tän­ker “det här kom­mer ald­rig funka” och får panik. Arbetstillstånd i USA är väl­digt svårt att få gene­rellt, och en jurist­ut­bild­ning i USA är inte så använd­bar i Sverige. De här stun­derna är korta och sker all­tid när jag på egen hand fun­de­rar på hur vi egent­li­gen ska göra i fram­ti­den. De första dagarna hade vi en regel om att inte dis­ku­tera fram­ti­den utan bara vara med varandra. Det enda som är eta­ble­rat är “somebody’s moving somewhere”.

{ 9 comments }

Scott Spears, Buck Angel och Michael Brandon på Porn Star Talk på Pride Sergel

Scott Spears, Buck Angel och Michael Brandon på Porn Star Talk på Pride Sergel

En sak som är rik­tigt häf­tig med Stockholm Pride är bred­den på ämnena. Jag hade under vec­kan varit på semi­na­rier om allt från Riksidrottsförbundets flat­het i hbt-frågor till själv­mord bland (unga) hbt-personer. På fre­dags­mor­go­nen var det dags för något helt annat: Porn Star Talk med de tre porr­stjär­norna Michael Brandon, Scott Spears och Buck Angel.

Michael Brandon

Michael Brandon valde att ta av sig trö­jan efter ett par minu­ter på scen. Med en mer voyeouristisk/entusiastisk publik hade han för­mod­li­gen tagit av sig mer.

Först ut var Michael Brandon, som väl i det här sam­man­hanget kan kal­las mainstream. Han spe­lar in gay­porr­fil­mer, men säger att han är i “the adult enter­tain­ment indu­stry” eftersom han också job­bar som eskort. Han har också job­bat som regis­sör av porr­fil­mer, men före­drar att stå fram­för kame­ran. Det bästa han vet är egent­li­gen live­sex fram­för publik. Han är fram­för allt känd för sin stora kuk. Faktum är att det är en av de första frå­gorna han får:

- “how big is your dick?“
-“It’s not a dick, it’s a cock. Calling my cock a dick is offensive”.

Sen fort­sät­ter han att svara på frå­gan: 10,5 inches eller strax över 26 cen­ti­me­ter. Han har till och med döpt den och gett den en egen per­sona, “Monster”. Jag pra­tade lite med honom senare på kväl­len och han berät­tade att han ofta får för­fråg­ningar rik­tade till hans kuk och inte till honom (“Can Monster come out and play?”).

Anledningen att han gav sin kuk en egen per­sona är för att hans egen per­son bli­vit syno­nym med jät­te­kuk. Han trött­nade och återer­öv­rade sin egen per­son genom att skapa “Monster”.

Michael Brandon bör­jade sin kar­riär innan HIV-eran och berät­tar att “bare­back” inte ens fanns som begrepp då, eftersom kon­do­mer i prin­cip ald­rig använ­des i porr­fil­mer före HIV kom in i bil­den. Han berät­tar också att dro­ger var en natur­lig del av porr­films­sce­nen, där man ser­ve­rade alla möj­liga dro­ger öppet på porr­films­in­spel­ningar. Idag är det bann­lyst och alla större stu­dios har en strikt policy kring använd­ning av dro­ger. En annan skill­nad med modern porr­film är att sce­nerna är betyd­ligt kor­tare. Tack vare modern tek­nik kan man redi­gera så myc­ket i efter­hand att man inte behö­ver lika myc­ket råmaterial.

En annan sak som Michael pra­tar om är att Viagra revo­lu­tio­ne­rat gay­porr­in­du­strin. Många skå­di­sar som gör gay­porr är straighta (“gay for pay”). Det stäl­ler också krav på hårda drog­po­li­cies, för som Michael säger: “All the Viagra in the world isn’t going to get a speed cock hard”.

Bästa frå­gan: “vad har din kuk lärt dig om livet?” Svar: “att det inte bara hand­lar om den”

Scott Spears

Scott Spears ville inte vara sämre än Michael Brandon. Han sa “I don’t have any shirt to take off, do you mind if I take off my pants?”

Andra porr­stjär­nan ut är Scott Spears, som gör myc­ket BDSM–porr. De intres­santa punk­terna från Scott var dels att han ser sina fil­mer som utbild­ning: BDSM krä­ver kun­skap, och fel utfört kan det leda till både obe­hag och ska­dor. När man bin­der någon måste man t ex se till att knu­tarna inte är för hårda, och använ­der man så kal­lade “nipple clamps” kan man inte låta dem sitta hur länge som helst.

Scott blev porr­stjärna mest av en slump. Han bodde i ett stort hus och fick för­frå­gan om att låna ut det till en porr­films­in­spel­ning. Han sa ja, inspel­ningen bör­jade men slut­för­des ald­rig då bola­get fick eko­no­miska pro­blem. Han fick erbju­dan­det att få bil­der tagna på sig, eftersom han var väl­ut­rus­tad och bol­len var i rull­ning. Han har varit porr­stjärna sen 1990.

Scott fick tidigt frå­gan om att raka sig när modet inom porr­film svängde till hår­löst. Han väg­rade och gjorde det istäl­let till sitt tra­de­mark, till­sam­mans med att han (tyd­li­gen) låter väl­digt myc­ket när han kommer.

Bästa fak­ta­bi­ten: Scott berät­tar att fluf­fers finns på rik­tigt, eftersom han själv har haft sådana under inspel­ningar (en fluf­fer är en per­son som, oftast medelst oral­sex, hål­ler porr­films­skå­di­sar redo för action)

Buck Angel

Buck Angel följde de tidi­gare porr­stjär­nor­nas exem­pel och drog av sig lin­net till publi­kens förtjusning.

Buck Angel var den mest efter­läng­tade porr­stjär­nan under eve­ne­manget. Han har varit kvinna men lever nu som man, och har valt att behålla sin fitta. “Shemales”, alltså per­so­ner som till allt yttre pas­se­rar som kvin­nor men som har kuk, är en ganska stor genre när det gäl­ler porr. Det har dock inte fun­nits några stora stjär­nor med mans­kropp och fitta, och Buck var länge per­sona non grata hos gay­porr­films­bo­la­gen. Ingen ville arbeta med honom, så han valde att starta sin egen film­stu­dio. Det gick bra: hans fil­mer är efter­frå­gade och han har en stor skara fans. Idag är han så popu­lär att de stora porr­stjär­norna vill göra fil­mer med honom.

En av de första sakerna som avhand­las är att Chers son Chaz Bono väg­rar prata med Buck Angel. Chaz är, pre­cis som Buck, FTM (född med kvinn­lig könsupp­sätt­ning, men upp­le­ver sig vara man) och en akti­vist för trans­per­so­ners rät­tig­he­ter. Buck tror att det är Chaz medi­e­råd­gi­vare som sagt åt Chaz att inte ha kon­takt med Buck. Förmodligen beror det till stor del på att Buck inte stic­ker under stol med att han gör porr och älskar det. Han väg­rar till exem­pel att ställa upp på talk shows och inter­vjuer som inte låter honom prata om sitt arbete med att göra porr.

Jag upp­le­ver Buck som väl­digt ärlig och naken i sitt berät­tande på scen. På frå­gan om vad han skulle ha gjort om han inte bör­jat göra porr­film sva­rar han “jag skulle ha varit död”. Han var själv­mords­be­nä­gen tidi­gare och por­ren har hjälpt honom att bli bekväm med den han är. Det var inte enda ingre­di­en­sen, men en av de vik­tiga. När mode­ra­torn frå­gar “How does being naked and doing gay porn make you more com­for­table in your skin?” sva­rar Buck “I didn’t have to be com­for­table in my skin, I nee­ded to become com­for­table with my vagina”.

Bucks knep för att bemöta folk som skic­kar hat­brev till honom och kal­lar honom för “freak” är att vara över­dri­vet trev­lig och förstående.

När publi­ken fick ställa frå­gor ställde Julia en rik­tigt bra fråga: om gay­porr­stjär­nor någon­sin kan korsa över grän­sen till mainstream­me­dia, som Jenna Jameson till exem­pel gjort. Både Scott och Michael ser att det bör­jar hända, men jag tror att det mest hand­lar om saker som har låg pre­stige även om jag önskar att det vore mer.

När de får frå­gan om de skulle rekom­men­dera folk att själva börja göra porr sva­rar alla tre att det beror på om man i sin fram­tid har pla­ner att göra annat som t ex poli­tik eller att jobba med barn. I så fall ska man inte göra det. Alla tre trivs med sina yrkes­val, men ser att de fått kon­se­kven­ser i form av vad man sen kan och inte kan göra. Michael råd är “om du inte är redo för att din mamma kan se dina porr­fil­mer, gör inte porr”.

Alla tre pra­tar sig varma för använd­ning av kon­dom. Scott säger att han spe­lat in två porr­fil­mer utan kon­dom (bare­back): en där han själv valde att göra det, en där han blev dro­gad och inte visste att han gjort det för­rän fil­men släpp­tes. I det senare fal­let blev pro­du­cen­ten arre­ste­rad och åtalad.

Totalt sett var det här ett myc­ket intres­sant semi­na­rie där humor och all­var blan­da­des. Ingen föll i fäl­lan att prata om “offer”, vil­ket annars är van­ligt i svenska medi­e­land­ska­pet när det gäl­ler porr och prostitution.

{ 1 comment }

« Episod 2: Den där som­mar­ro­man­sen tar slut

Jag har all­tid ansett mig själv vara en modig per­son, och till mångt och myc­ket har jag oftast age­rat modigt. Vare sig det gäl­ler att hoppa ut ur ett flyg­plan, säga åt någon att sluta röka i tun­nel­ba­nan eller ställa mig och före­läsa för 200 per­so­ner så har jag säl­lan tve­kat och ald­rig bangat. Jag har all­tid före­dra­git att göra och delta fram­för att titta på och teoretisera.

Det var väl­digt smärt­samt att inse att jag i rela­tio­ner varit anti­te­sen till min själv­bild: den fega åskådaren.

När det gäl­ler rela­tio­ner har du inte bara sut­tit på läk­ta­ren. Du har recen­se­rat and­ras spel, och du har också varit che­er­le­a­dern som mäs­sat ‘vad var det jag sa?’ när någon ram­lat och sla­git sig”. Det är bara ens rik­tigt nära vän­ner som säger sånt man egent­li­gen inte vill, men behö­ver, höra. Irritationen och skam­men jag kände över att höra det var ett kvitto på att det stämde. Jag såg hur jag använt logik och ratio­na­li­se­ring för att kon­trol­lera, för­klara och ursäkta inför mig själv och andra att jag har andra käns­lor än ilska och glädje.

Foto av Flierfy på Flickr

Jag låt­sa­des vara Spock i Star Trek när jag egent­li­gen är typen som grå­ter när strå­kor­kes­tern bör­jar spela.

Plötsligt hängde allt ihop: att jag inte grå­ter inför andra män­ni­skor, att jag inte berät­tar för folk som jag älskar att jag fak­tiskt gör det, att jag har lät­tare att ha sex med män­ni­skor jag inte hade emo­tio­nella band till.

Oavsett vad som hän­der mel­lan mig och Mike så är det här en av de bästa sakerna jag kunde lärt mig vid 34 års ålder: det är inte logiskt, ratio­nellt eller starkt att inte visa eller agera på andra käns­lor än ilska och glädje. Det är som att all­tid gå klädd i svart Filippa K-kostym när man egent­li­gen vill bära en knall­röd t-shirt med shorts pga “vad ska andra tänka”?

Jag har fun­de­rat på var­för det är så lätt att bejaka mina käns­lor för Mike. En anled­ning är för att det inte finns något som helst dömande mel­lan oss. En annan är att språ­ket ska­par en distans, ett slags krock­kudde som gör att jag lät­tare kan han­tera. En tredje hand­lar om var vi varit och var vi befin­ner oss just nu — det är som om vår bak­grund ska­pat ojämn­he­ter i oss som den andre fyl­ler ut på pre­cis rätt ställen.

Cheerleadern jag hade mot­vil­ligt accep­te­rat att jag gett mig ut på spel­pla­nen, men när jag efter två vec­kor ändrade min sta­tus på Facebook till “i ett för­hål­lande” fre­a­kade han ur.

Vad är du, ett fjor­ton­å­rigt emo? Vad ska alla andra tänka? Det här är beyond irra­tio­nellt, det är galet!” Som all­tid var jag själv min hår­daste domare. Men jag var ute på spel­pla­nen och det kän­des all­de­les för här­ligt för att klättra till­baka upp på läk­ta­ren igen. Visst finns det mas­sor av män­ni­skor som sit­ter där och recen­se­rar mig. De dömer och vän­tar på chan­sen att säga ‘vad var det jag sa?’. Det gör mig inget. Antingen sit­ter de kvar där och tit­tar på livet istäl­let för att leva det, eller så kom­mer de förr eller senare ge sig ut och spela — och då kom­mer de att förstå.

Episod 4: den där lång­di­stans blir till när­het »

{ 11 comments }

« Episod 1: Den där allt började

Torsdag 4 augusti, utgå­ende meddelande:

Hey Mike! My thoughts exactly. I wish you were here right now. About the onslaught of fee­lings: Sometimes I guess that we’re… alig­ned for lack of a bet­ter word. Aligned both in fee­lings and open­ness. When two people who both are alig­ned meet, and you add that awesome attrac­tion, both men­tally and phy­si­cally, that’s when the stuff that good sto­ries are made of hap­pens.

Torsdag 4 augusti, strax efter 21, på väg till Bögjävlarnas underklädesfest:

Det fanns många lik­he­ter mel­lan min film­lik­nande som­mar­ro­mans med Arnaud, men något här var annorlunda. Kanske det fak­tum att vi fick mer tid till­sam­mans. Kanske hand­lade det om att vi sågs på min hem­ma­plan. Kanske var det en star­kare attrak­tion mel­lan mig och Mike.

Jag hop­pa­des på en fort­sätt­ning, men visste rent ratio­nellt att det första steg som någon av oss måste ta för att det här inte skulle blekna i takt med att som­ma­ren över­gick till höst var för stort. Vad skulle vi göra? Han bodde i Cleveland, jag bodde i Stockholm. Det är ju inte så att man bokar en resa över Atlanten för att hälsa på en per­son man träf­fat under 35 timmar.

Hur stor var chan­sen att vi skulle träf­fas? Han ska egent­li­gen på bröl­lop i Köpenhamn, men pas­sar på att besöka Stockholm under tre dagar. Jag är på Golden Hits för första gången för att de råkar ha Pride-fest. Han råkar pas­sera och se regn­bågs­flag­gan, vil­ket får honom att gå in.

Jag bestäm­mer mig för att vara glad för det vi haft istäl­let för att sörja att det tagit slut.

Nyckeln till den per­fekta roman­sen är seren­di­pi­tet och mod. Att våga snacka med den där übersnygga per­so­nen man inte letade efter, men fann.
@kazarnowicz
Micke Kazarnowicz

Söndag 7 augusti, inkom­mande meddelande:

Just told my fri­ends that I met a great guy in swe­den. They were happy for me. The wed­ding was great. I’ve deci­ded that I will be see­ing you again, no maybes.”

Han kom ut för sina vän­ner genom att berätta att han träf­fat mig? Det var mer än stort. Ibland är det inte läng­den på mötet som spe­lar roll, det är intensiteten.

Måndag 8 augusti, inkom­mande meddelande:

Sitting in the air­port and dre­a­ding the fact I am tra­ve­ling so far away from you.  In good news I got upgra­ded to first class.”

Onsdag 10 augusti, utgå­ende meddelande:

I have the tic­kets. Will be at Cleveland International on the eve­ning of the 1st. I hope you’re not too tired today. Talk to you after you’re done with work!”

Det här var inte längre en som­mar­ro­mans. Det var mer än så. Den ratio­nella delen av min hjärna skrek för­tviv­lat att det här var emo­tio­nellt och galen­skap, men jag brydde mig inte.

» Episod 3: Den där che­er­le­a­dern bör­jar spela

{ 4 comments }

Bloggportalen.se Creeper