Jag ligger lite efter med Priderapporteringen här i bloggen. Den tiden jag hade tänkt ägna åt att skriva har jag istället lagt på det som (på delad förstaplats med Arnaud) är mitt livs bästa semesterromans.
Jag har istället för att skriva legat och ömsom hånglat och haft pillow talk med en yngre och snyggare Ed Harris. Efter två mycket lyckade romanser insåg jag vad hemligheten för det är:
Nyckeln till den perfekta romansen är serendipitet och mod. Att våga snacka med den där übersnygga personen man inte letade efter, men fann.
Det kommer sammanfattningar av alla seminarier jag varit på, fotografier från både Pride Sergel och Pride Park (som numera tydligen döpts om till Pride Kungsan) och idag fredag kommer det också en debattartikel i Aftonbladet skriven av mig. Tills dess kan du se guldkornen från seminarierna jag varit på genom att läsa mitt Twitterflöde (du som inte är van med Twitter, tänk på att de tweets som listas högst upp är de senaste, så läser du uppifrån och ner får du den i omvänd kronologisk ordning).
Min egentryckta t-shirt med nästan en stege (8, 9, 10, knekt, knekt). Det kan tyckas att det är att skriva folk på näsan att lägga till (NOT STRAIGHT) under men vissa saker behöver skrivas på näsan.
I måndags hade jag på mig min t-shirt med budskapet “NOT STRAIGHT”. På väg hem efter att ha lett pass klev jag på tunnelbanan för att åka hemåt. Jag hade mina hörlurar i öronen och min iPhone i handen, men ingen musik på. Jag sätter mig på ett säte. På fyran bredvid sitter två killar, nånstans omkring 25, som antar att jag har musik på och inte hör vad de säger.
kille 1: Såg du vad som stod på hans t-shirt?
kille 2 : Ja …
kille 1: alltså att han vågar
kille 2: Men det är rätt praktiskt när han går ut och så
kille 1: Det som skrämmer mig är att han ser ut precis som vi!
kille 2: …
kille 1: Tror du att han verkligen är det? Typ hundra procent?
Jag tänker ha på mig den tröjan oftare.
–
För några veckor sedan var jag på gymmet. Jag höll på att byta om inför ett Bodypump-pass. Omklädningsrummet är smalt och avlångt, med ingången på mitten. Skåp finns både till höger och till vänster om ingången. När jag är på väg ut kommer två killar in. Ena börjar gå mot sitt skåp till höger säger den ena “men varför byter du om där? det där är ju homosidan”
Jag hade bara några minuter på mig och hade inte tid för pedagogiskt samtal. Men jag kunde inte heller låta det gå okommenterat. Jag stannade till nära honom och sa med rätt aggressiv röst: “vad var det för sida sa du?”. Han kollade överraskat på mig och mumlade “alltså jag skämtade bara”. Jag skakade på huvudet och gick ut.
Under min vecka i New York träffade jag mina drömmars man, shoppade så mycket att mitt kreditkort blev avstängt och lärde mig att jag gillar de mer bohemiska södra delarna av Manhattan mer än det posha uptown.
Det jag framför allt gillar med New York är att allt kan hända. Ett Facebookinlägg om att jag för tillfället befann mig i New York resulterade i att jag hängde med Åsa och senare även Fredrik. Det i sin tur ledde till att jag var på ett takparty på lower east där jag träffade en kille som lätt fick 9,5 på den tiogradiga Jake Gyllenhaal-skalan (och när jag berättade det för honom sa han att det var ett lustigt sammanträffande, eftersom han bodde i samma hus som Jake). Det hade varit kärlek vid första träffen om han inte varit straight. Nu blev det en härlig påminnelse från livet om att det finns alternativ om/när jag tröttnar på singellivet.
Det blev också ett tillfälle för reflektion för min egen del. Varför tyckte jag att han var så attraktiv? Han såg bra ut, men var inte den snyggaste killen jag pratade med under min resa. Jag kom fram till att det var komplexiteten och kontrasterna: han är finansman med en filosofiutbildning och kunde slänga sig mellan allt från popkultur till politik, han har självdistans som aldrig korsar gränsen till självförminskande och kunde skämta både med sig själv och andra, och han kunde gå på väsentligheter framför kallprat (det vill säga prata om “vem är du?” snarare än “vad gör du?”, där det senare annars är både svenskars och amerikanares standardsamtalsämne när man träffar någon under ett informellt tillfälle). Jag tror att jag för många, inte minst för mig själv, är svår att placera i ett enda fack. Tar man min blogg som exempel så är ämnena jag skriver om så olika att en allmängiltig etikett inte finns. Uppenbarligen är det likadant på Twitter, vilket en kompis uppmärksammade:
@kazarnowicz En fundering. Har i över ett år försökt placera dig i ett fack (en twitterlista alltså :) men det går inte. Är det medvetet?
Jag tror att det (bland annat) är det som gör att jag attraheras av människor som har många lager: jag kan få motstånd på flera plan. Ett snyggt ansikte/en snygg kropp räcker för sexuell attraktion och ett wham — bam — thank you mister, men om jag inte kan få samma motstånd mentalt som jag får fysiskt är det där det stannar. Och tvärt om, mentalt motstånd utan sexuell attraktion är en utmärkt platonisk relation. Det är klart att man kan (o)medvetet kan tänka “jag nöjer mig”, men för mig är singellivet just nu värt mer än en “jag nöjer mig”-relation.
Något annat som förvånade mig är hur öppet killar flirtar på gatan i New York. Min ovana gjorde att jag inte hann reagera när killen jag hade lite ögonkontakt med nickade och sa “what’s up” när vi passerade varandra.
Slutet av juli och hela augusti är inte den bästa perioden att besöka New York. Temperaturen under veckan jag var där pendlade mellan 33 och 37 grader. Tunnelbanan är alltid några grader varmare än det är utomhus, det enda som gjorde det uthärdligt var att man hade riktigt bra AC i tunnelbanevagnarna (till skillnad från Stockholms vagnar som knappt har fläktsystem). Det som gjorde mig förvånad var hur många butiker som körde AC på fullt blås och hade dörrarna vidöppna, vilket resulterar i att kall luft strömmar ut på gatan. Tillfälligt skönt för gående som passerar butiken, men helt jävla uppåt väggarna ur ett energiperspektiv. New York har inte riktigt ett långsiktigt perspektiv på miljön, däremot har man fullt fokus på njutning i sin närmiljö. New York var bland de första städerna i världen att förbjuda rökning på krogen, och nu har man gått ett steg längre och förbjudit det även i parker.
Ingen rökning i New Yorks parker sedan 23 maj
För ett tag sedan röstades äktenskap för samkönade par igenom i New York, och i söndags var första dagen som samkönade par kunde gifta sig. Många var intresserade, och man hade genom lottdragning valt ut 750 par som fick gifta sig. Det var storsamling utanför city hall, med massor av journalister och fotografer, avspärrningar och folk som stod och hurrade varje gång ett nygift par kom ut. Känslan var som under Pride-paraden, full av kärlek och uppmuntran.
Ett av de första samkönade paren som gifte sig i New York
Folksamling med regnbågsflaggor och journalistbussar med stora paraboler, bägge var där för de samkönade par som nygifta kom ut från stadshuset
Sidan där paren kom ut var avspärrad och bara paren, deras inbjudna vittnen och vissa journalister fick vara där. På andra sidan gatan, där jag stod, stod folkhopen som hurrade och klappade händer varje gång ett nygift par kom ut.
Jag hade hoppats att få se Westboro Baptist Church (God Hates Fags-människorna), men de lyste med sin frånvaro. Några andra religiösa fanatiker var där, men de var få, ensamma och stod aldrig oemotsagda.
Jag fick äntligen tillfälle att besöka Stonewall, vilket känns extra relevant så här i Pride-tider. Den finaste dörren hade dock Nowhere (som är ett grymt namn på en bar för övrigt). Jag gillade inget av ställena, bägge var lite mörka och skumma — som en relik från en tid när det var skamligt att gå på gaybarer. Jag kan förstå att Stonewall valt att behålla den känslan (om det nu var så på sextiotalet), men annars är Boxer Bar favoriten hittills bland gayställen i New York.
Baren Nowhere på East 14th Street varudeklarerar redan på dörren.
New York är en sån stad som man aldrig kan upptäcka klart. När man är klar med en stadsdel har en annan förvandlats så mycket att ma måste upptäcka den på nytt. Här är ytterligare lite bilder (märker ni att jag upptäckte det fantastiska med Instagram under min resa?). Jag hoppas att det blir mer New York framöver, nu när jag börjat lära mig staden på riktigt.
Tunnebanestationen utan hopp. 8th Street station är en sån station där man kan se in i tunneln så långt ögat når. Just när jag var där var det 37 grader varmt utomhus, än varmare i tunnelbanan och två av tre linjer som normalt stannar här gjorde det inte.
Macy’s gamla rulltrappor är fina. För övrigt erbjuder Macy’s 10% rabatt till alla utländska kunder (ha med pass eller svenskt ID-kort) för att kompensera för den mervärdesskatt som normalt läggs på priserna i New York.
Brandstationerna i New York är, liksom deras brandbilar, fina och återfinns väldigt tätt. Vilket inte är konstigt i en så pass stor stad. Förvånande är hur dåliga bilförarna i New York är på att köra undan för utryckningsfordon med blåljus på.
Den här fejk-dörren tyckte jag var riktigt fin och fantasieggande. Som en ingång till Narnia utanför garderoben.
Ett av de bästa fynden var High Line. Det är en gammal tågbro som fick bort tågvagnarna från gatan när de transporterade gods till och inom New York i början av 1900-talet. När den slutat användas skulle den rivas, men ett initiativ från de boende gjorde att det istället förvandlades till en park. Nu kan man gå High Line från 30th st (från 30th Street/10th Avenue ner till Gansevoort Street som ligger strax söder om West 12th Street). En öl vid norra delen, promenad ner til södra änden och sen en middag på någon av restaurangerna i Meatpacking/Lower East är en utmärkt helkväll (och det skulle vara ett perfekt scenario för en dejt).
Tågen som passerade här förde med sig frön från växter som normalt inte växer i New York. Dessa har fått vara kvar i det som nu är en park. Jag gillar det poetiska i att växterna, liksom de flesta människorna, är inflyttade.
Hela parken är vackert designad och allt är inspirerat av storstad och tågräls. Här är en installation med fågelholkar och en storstad ur en fågels perspektiv.
Från High Line får man en bra vy över New York. Två-fyra våningar upp, beroende på var på sträckan man befinner sig ter sig allt lite annorlunda. Här får man också se exempel på mångfalden i New Yorks arkitektur, som denna futuristiska byggnad.
Till och med sittbänkarna för tankarna till tågräls, allt från ramperna upp till ryggstödet. Designen är en fin kontrast till den lite vildvuxna grönskan.
Delar av High Line Park för tankarna till en japanska trädgård, som här med rinnande vatten under bänkarna.
Att göra fiktion av verkligheten. Det här är en av installationerna i High Line Park som jag tyckte var briljant: biosittning där duken består av fönster ut mot gatan.
Rälsen är ett stående inslag i High Line Park. Ibland inbäddad i trottoaren, ibland mitt i bland växterna i grönområdena. Eller som här, som underlag för bänkarna som ser ut att vara byggda av tågvagnar.
Vid (nuvarande) norra änden av High Line Park finns en “Beer Garden”. Undersidan på den gamla bron, belysningen i form av lysrör som hänger ner och omgivningarna för tankarna till Gotham City. Ölen är god (prova High Line, veteöl) och kostar 7 dollar.
Innan jag köpte dages kortbyxor (H&M, 299 kronor) ägde jag inga shorts som var så här korta. Jag testade en t-shirt till, men kände att skjorta var ett bättre val för att se lite mer corporate och lite mindre semester ut eftersom jag trots allt spenderat dagen på kontoret (och hos tandläkaren, vilket medför att jag nu sluddrar som vore jag karatefull). En intressant grej är att H&M har grejer som de bara säljer i vissa butiker. Dessa shorts såldes enligt killen på H&M bara i 16 butiker över hela världen.
Dagens kortbyxor kommer från H&M
Skorna jag har till har lätt den bästa snygg/skön-ration jag någonsin stött på. Jag hade aldrig hört talas om Geox innan en kompis ville gå in i deras konceptbutik i New York och jag bestämde mig för att testa. De var bögiskt sköna redan från första steget, och är dessutom precis så luftiga som de utlovas vara. Om jag skulle vara tvungen att gå Stephen Kings “Maratonmarschen” i ett par oprövade skor så skulle det lätt bli ett par från Geox.
Jag sitter i en bil på väg ner till Valdemarsvik och midsommarfirandet, och kan inte riktigt se skärmen ordentligt i solljuset. Jag hoppas att bilden visar det jag vill: den slarvigt knutna Ed Hardy-slipsen som går i svart och mörkgrönt. Jag gillar egentligen inte att bära slips, eftersom skjortkanterna alltid skaver lite mot halsen. Att ha en slarvigt knuten slips till en ostruken, uppknäppt skjorta är däremot skönt och en bra kontrast. Lägg därtill att slipsen kommer från Ed Hardy och därför har ett blingat hjärta och de vanliga budskapen om “love hurts” så blir det extra slappt.
Ed Hardy-accessoarer kan vara snygga och en bra kontrast till mer strikta plagg. Däremot har jag extremt svårt för Ed Hardys kläder. Det ser ut som om en full tatuerare kräkts på dem.
Jag gillar att förstå hur min kropp funkar. Det är därför jag har varit försöksperson i medicinska studier, det är därför jag försöker hitta de bästa sätten att mäta allt jag kan. När jag fick chansen att kartlägga mitt DNA var valet enkelt.
Nu är labbtesterna klara. Det var med skräckblandad förtjusning jag klickade mig in på resultaten för min nedärvda risk för hudcancer, Alzheimers, Parkinsons och dr Houses favoritsjukdom: sarkoidos. Under den här processen har jag vid många tillfällen tänkt på filmen “Gattaca”
Ethan Hawke i Gattaca
Gattaca är en framtidsvision inbäddad i sextiotalsminimalistisk science fiction-estetik. Dess namn kommer från ett anagram av de fyra bokstäverna GATC (en av fyra baser i levande organismers DNA, alla våra gener består av två av dessa bokstäver). I Gattaca finns två varianter av människor: de som fötts som det slumpmässiga resultatet av ett samlag och de som designats genetiskt att få de bästa möjliga egenskaperna.
Du kan redan idag gå till fertilitetskliniker som låter dig välja barnets kön. Minst en har öppet deklarerat att man även arbetar fram metoder för att låta föräldrar välja utifrån gener som påverkar ögonfärg, hårfärg och andra faktorer. Det, tillsammans med faktumet att man redan idag känner till kopplingar mellan specifika gener och icke-verbal IQ (vilket är snarlikt Mensas definition på intelligens) gör det lätt att se en värld som i Gattaca:
23andme refererar till våra 23 kromosompar och är namnet på en tjänst som kartlägger ditt DNA. För 207 dollar plus frakt1 får du ett testkit med bud, som du sedan budar tillbaka med DHL. Testkitet består i princip av returförpackning, ett provrör och instruktioner. Du fyller provröret med saliv, och när du stänger det blandas det med ett ämne som hjälper till att bevara provet.
Provrör från 23andme
Det mest dramatiska är faktiskt påsen som provet först läggs i, innan det läggs i DHL-kuvertet. Den internationella symbolen för smittämnen ser jag mest annars i filmer och på sjukhus.
Testkit från 23andme, redo att stoppas i DHL-kuvert och skickas tillbaka
Sex veckor efter att du budat över provet har du ditt DNA kartlagt och pedagogiskt upplagt i 23andme:s webbtjänst. Det är nu det spännande börjar.
Testet redovisar resultat i två huvudområden:
hälsa
disease risk (vilka sjukdomar du genetiskt löper högre eller lägre risk att utveckla)
carrier status (huruvida du är bärare av genetiska markörer för ärftliga sjukdomar com t ex cystisk fibros)
drug response (hur din kropp klarar och hanterar olika typer av mediciner)
egenskaper (t ex ögonfärg, hårtyp, chans att bli 100 år gammal)
health labs (olika uträkningar baserat på ditt DNA och undersökningar bland 23andme:s medlemmar)
släkt/arv
maternal line (vilken Haplogrupp din biologiska moders gener tillhör)
paternal line (samma som ovan fast för den biologiska fadern)
relative finder (hitta andra medlemmar som kartlagt sitt DNA och som du är släkt med)
ancestry painting (hur stora delar av dina kromosomer som kommer från olika geografiska regioner)
global similarity (hur lik du är genomsnittliga personer från olika världsdelar)
ancestry labs (olika uträkningar baserat på ditt DNA och undersökningar bland 23andme:s medlemmar)
Jag gillar transparens och har berättat det mesta om mig själv. Att dela med mig av mina DNA-sekvenser känns fullt logiskt. Jag är medveten att det i vissa fall, till exempel av försäkringsbolag, skulle kunna användas mot mig. Jag ser fram mot att i så fall ta det till en rättslig instans, eftersom jag tror att en publik debatt kring DNA och vad som är tillåtet och inte behövs.
Släkt/arv Om vi börjar med släkt/arv så är det mest kuriosa. Inget av det här var läskigt att få reda på, och mycket är överkurs. Visst är det kul att veta att min mammas gener kommer från haplogrupp J1c som är 38 000 år gammal, medan min pappas kommer från en betydligt yngre grupp, R1a1a, som “bara” är 12 000 år gammal. Men vad ska jag göra med denna kunskap?
Min mammas haplogrupp, J1c, är 38 000 år gammal
Likaså är det med de övriga delarna under släkt/arv. Det är nog bara Sverigedemokraterna och deras gelikar som gläds åt att jag är 100% europé (eller kanske inte, med tanke på att jag inte är straight). Den här kunskapen är dock lite relevant eftersom jämförelserna när det gäller hälsa ofta handlar om statistiska undersökningar på större eller mindre befolkningsgrupper.
Ancestry painting från 23andme. Jag är tydligen 100% europé.
“Relative finder” var den enda som kanske var relevant här. Enligt den har jag 22 fyrmänningar (kusiner i tredje led) som finns på 23andme. Här finns också en möjlighet att se genetiska släktingar som är närmare än tremänning. Det är dock något du aktivt måste välja, eftersom det finns en risk att släktingar du inte visste att du hade kan avslöjas (tänk otrohetsaffärer hos föräldrar/farföräldrar t ex).
Hälsa Om släkt/arv mest var kuriosa var det här desto mer intressant och läskigt. Jag hade redan från början bestämt mig för att jag ville veta allt. Är jag genetiskt predisponerad för en hög cancerrisk kan jag välja att göra mer frekventa kontroller relaterade till just den cancertypen. Löper jag hög risk att få Parkinsons är det bättre att jag vet det nu. Pensionssparande känns inte speciellt prioriterat om jag löper risk att dö ung. Oavsett vad förändras inte faktumet att jag har predisposition för vissa saker av att jag vet det. Jag har full respekt för att många väljer att inte veta, och det har även 23andme. Viss information, framför allt de som även påverkar andra, är dold och kräver ett aktivt val från dig för att avslöjas. Det gäller till exempel risken för Alzheimers, Parkinsons och huruvida man har varianter av den aggressiva cancer-gen som markant ökar risken för bröstcancer hos kvinnor och prostatacancer hos män. Jag valde att klicka fram dem, och just de klicken var de läskigaste av dem alla.
“Disease risk” listar huruvida du löper högre, mindre eller genomsnittlig risk att drabbas av vissa sjukdomar. Det är baserat på mängdstudier och statistik, och lägre risk innebär inte att man är immun liksom högre risk inte automatiskt innebär att man får sjukdomen ifråga. Det jag egentligen ser är hur säker forskningen på området är, genomsnittlig risk att drabbas och min risk. Till exempel löper en genomsnittlig europé 27,2% risk att få förmaksflimmer, medan min risk är 41,6%.
Mina resultat ger mig uppenbarligen ökad risk för förmaksflimmer, psoriasis, reumatoid artit, Crohns och strup– och magcancer. Psoriasis debuterar oftast innan man fyllt 30, vilket egentligen bara lämnar förmaksflimmer och artrit. Nåt att hålla koll på, uppenbarligen.
Listning över vilka sjukdomar jag genetiskt löper högre risk för.
Tittar man på listan över sjukdomar jag löper lägre risk än genomsnittet att få känns det som ett rättvist byte; Alzheimers, diabetes, malignt melanom och kronisk njursvikt. De här är listade på samma sätt, den genomsnittliga risken för en europé och min risk.
Sjukdomar jag löper lägre risk än en genomsnittsperson att få
Klickar jag in mig på ett resultat får jag djupare information kring sjukdomen i fråga: förklaringar på vad sjukdomen innebär, hur den utvecklas, hur jag eventuellt kan förebygga den, hur min risk är uträknad och vilka gener som berörs och vilka studier som ligger bakom. Så här ser det ut när jag klickar in mig på Alzheimers:
Djupare information kring Alzheimers på 23andme
Ungefär likadant ser det ut när jag kollar min “carrier status”, alltså huruvida jag är bärare av gener för ärftliga sjukdomar man kan spåra. Skillnaden är att det här redovisas huruvida jag bär på genmutationen i fråga eller inte. Det här kan också visa att jag bär på en ärftlig sjukdom som kan debutera senare i livet (till exempel prostata– eller bröstcancer).
“Carrier status”, vilka gener för ärftliga sjukdomar jag bär på
Ett klick på någon av sjukdomarna ger även här djupare information kring sjukdomen, men istället för att visualisera risken redogörs min bärarstatus:
Min bärarstatus för Gauchers sjukdom
“Drug response” är ganska användbar ifall jag skulle bli sjuk och behöva någon av medicinerna som listas där. Till exempel kan jag se att jag inte är överkänslig mot Abacavir (en bromsmedicin mot HIV) , att jag inte tillhör dem som har förbättrade chanser att svara bra på antidepressiva medel och att jag bryter ner koffein snabbt.
23andme:s listning över hur jag svarar på vissa mediciner
Just informationen om koffeinet är det enda som är aktuellt för mig just nu. Förmodligen är det också anledningen till att jag kan dricka en stor latte vid niotiden på kvällen och ändå somna som en stock. Koffein ökar inte risken för hjärtattack för personer med mina gener. Så här ser det ut när jag klickar mig in på koffein-metabolisering:
Det här kan man utläsa ur mitt DNA om koffeinmetabolisering
För mig som gillar kuriosa och förstå hur min kropp funkar var sista delen, “Traits”, den med mest godis. Jag har alltid trott att jag är immun mot “vinterkräksjukan” då jag aldrig haft den, men det är jag inte. Jag är inte heller resistent mot HIV, däremot är risken lägre att jag blir smittad med lepra. Min genetik gör att jag bättre lämpar mig som sprinter än maratonlöpare (vilket väl stämmer med min fysik). Episodiskt minne, icke-verbal IQ, läsförmåga, inlärningsförmåga och huruvida man nyser av starkt ljus (fotisk reflex) är andra saker som 23andme kan läsa ut ur generna.
Egenskaper utlästa ur mitt DNA
Den jag dock blev gladast för var “longevity”, möjligheten att leva tills man blir 100. Jag har ökad chans tack vare mina gener. Så här ser det ut när man klickar in sig på en specifik rapport i listan över egenskaper
23andme om mina chanser att bli 100 år utifrån mitt DNA
Avslutningsvis kan man säga att det var läskigare än jag trodde att sitta framför rapporten och läsa ut den. Samtidigt tror jag att det här är nödvändigt, och kommer att bli allt vanligare i framtiden. Genom att vara medvetna om vilka risker våra gener ökar och minskar kan vi göra mer informerade val kring vår livsstil. Och till sist är det vad som spelar roll: vad vi gör med den lott vi dragit i det genetiska lotteriet. Det finns få garantier och det mesta kan påverkas i hög grad av miljön och hur vi lever. Medicinen kan ännu inte förklara varför placebo-effekten fungerar: viljan är ibland mäktigare än pillret.
199 dollar för test-kit + 108 dollar (9 dollar i månaden) för webbtjänsten. Frakten är drygt 72 dollar för första kitet och 45 dollar för ytterligare kit. Går man ihop fem personer får man frakt för dryg 50 dollar per person. Fraktkostnaden inkluderar både frakt av testkit till dig, och frakt från dig till labbet med DHL. Full disclosure: jag hann beställa under en drive där 23andme gav testkit gratis mot att man tecknade sig för ett årsabonnemang.
Idag gör de rutiga kortbyxorna från Björn Borg comeback. Jag blir än en gång påmind om hur synd det är att jag inte köpte den korta varianten av dem, men å andra sidan har jag idag ett annat (nytt) favoritmärke: 7 For All Mankind. När jag var i New York drog jag och Maria förbi Woodbury Common, en outletby och den bästa butiken visade sig vara just 7 For All Mankind. Jag har aldrig kollat in deras grejer förut, men vi bägge blev kära rätt snabbt: snygga detaljer, välgjort, bra material och välsittande.
Idag är det lite mer preppy som gäller. Shorts från American Apparel tillsammans med långärmad skjorta och fluga gör en dressad look. Jag gillar ankelsockorna som matchar flugan.
Dagens kortbyxor kommer från American Apparel
Skjortan kommer från ett av mina svenska favoritmärken: Dunderdon. De ligger i gränslandet preppy — workwear och även om deras kläder skiljer lite i mått (två medium är inte nödvändigtvis lika stora) så är det få märken som är så välgjorda och billiga. Deras byxor funkar också på folk som har grova lår.
Det finns många olika anledningar till att använda Twitter; vissa nätverkar, andra håller sig uppdaterade om ett område, några ser det som ren underhållning eller som ett tidsfördriv. Även om Twitter har olika användningsområden för olika användare så vill jag påstå att etiketten är snarlik.
Twitter-flöde från mig (notera att Twitter säger att “similar to you” är Robyn och ICA-Stig. Är det bra eller dåligt?)
Redan innan jag läste inlägget “Follow me, Follow you on Twitter” funderade jag på hur jag ska göra på Twitter. Jag följer nånstans runt 1200 personer. (För den som är nyfiken använder jag listor och kolumner i Tweetdeck för att minimera risken att missa tweets från vissa). Jag får omkring 5 nya följare varje dag. Det leder mig in på frågan:
Måste man följa tillbaka?
Nej. Jag håller helt med i resonemanget i inlägget jag länkar till ovan: Det har inget att göra med dig om jag inte följer dig, det har allt att göra med vad jag är intresserad av. Det enda att följa tillbaka gör rent tekniskt är ger möjligheten att skicka DM.
Jag brukar försöka skanna av Twitterflödet hos nya följare för att få en känsla för vad de twittrar om. Ungefär så här tänker jag i frågan följa tillbaka eller inte:
Saker som ökar chansen att jag följer tillbaka
@-mentions av andra. Det betyder att de är inne på dialog och inte enbart monolog
retweets av innehåll jag gillar. Det är en förstärkning till mina filter.
tweets relaterade till områden jag tycker är intressanta
profilbild föreställande personen
ifylld och relevant Twitter-bio, gärna med en länk
nytt Twitter-konto (mitt sätt att uppmuntra nya personer)
Saker som minskar chansen att jag följer tillbaka
twitterkonto från företag/organisation jag inte har en relation till
vardagstweets (“kaffet i vår maskin på jobbet är verkligen gott!”) från personer jag inte känner
ingen profilbild (=twitters standardbild)
invektiv och personpåhopp eller hatiska kommentarer
Det här är självklart inte svart-vitt, det handlar om proportioner och kontext. Ibland kan någon jag inte känner twittra väldigt vardagligt men formulera sig på ett sätt som jag tycker är roligt eller tilltalande. Språkintresset gör att jag då ofta väljer att följa tillbaka.
När jag ändå är inne på Twitter-etikett och transparens kan jag också berätta vad jag gör och inte gör och varför:
Gör
ge cred till personer som jag hittat saker via. Om jag behöver utrymme för egna kommentarer och retweetar någon jag följer, som i sin tur retweetar någon annan (som jag inte följer) så tycker jag att det är okej att bara credda personen närmast mig. Det är den som har filtrerat igenom informationen, och den som vill kan enkelt kolla vem de i sin tur fick informationen av.
om jag ändrar något i en retweet, t ex klipper bort något (vilket imho är okej att göra så länge man inte ändrar betydelsen på tweeten) markerar jag det med RTMX (retweet-mix)
dock använder jag inte RTMX när jag bara förkortar URL:er som någon annan har i sin tweet (vilket jag alltid gör och använder mig då av en personaliserad version av bitly.com: nowi.cz)
jag tackar folk för retweets där jag bett om att bli retweetad, eller retweets av tweets där ajg direkt tjänar på att nå så många som möjligt (frågor, förfrågningar om jobb/lägenhet, försök att hitta personer med viss kompetens osv)
använder en profilbild som tydligt föreställer mig själv. Det blir mycket lättare att sen känna igen mig i afk-situationer, och det har hänt flera gånger att tweeps jag mött på stan hälsat.
Gör inte
fejkar retweets. Inte ens för att vara rolig eller sarkastisk. För mig är det en dealbreaker som gör att jag avföljer direkt, och jag vill gärna ha min trovärdighet intakt.
Byter profilbild ofta. Oavsett hur man väljer att följa twitterflödet är profilbilder oftast en komponent. Förhoppningsvis gillar mina följare det jag skriver, och lär sig associera min avatar till “bör läsa”. Om jag då byter avatar tappar jag det jag dittills byggt upp, ända tills mina följare lär sig min nya avatar. Därför tycker jag också att avatarveckan, där man byter avatar varje dag, bara är förvirrande och ineffektiv.
Tacka för retweets eller inte? Det är alltid trevligt med ett “tack”, men jag skulle säga att det är nödvändigt först i situationer där jag direkt tjänar på att blir retweetad eller där jag bett om att bli retweetad.
RT = jag håller med För mig är en RT utan kommentarer en lite svagare version av “+1″. Det är så jag läser andras RT:s, och det är så jag gör mina egna. Att retweeta är att förstärka någons budskap, och jag ser föga anledning att förstärka budskap jag inte skulle skriva under. Skulle det vara så att jag inte håller med så ser jag till att manuell-retweeta och kommentera.
Vad säger du? Vad är dina strategier? (Vill du följa mig på Twitter hittar du mig som @kazarnowicz)
Gillar du det jag skriver och vill bidra med en slant?
Bidra via SMS:
Skicka “TEXTLIKER micke” till 721 20 SMS:et kostar dig 10 kronor, 5 av dessa går till mig och 1.50 går till välgörenhet. (Tjänsten tillhandahålls av Textliker.com)
